Privat, personligt, professionellt på sociala webben

Idag var jag på en intressant temadag i Västerås om mobila tjänster ”Biblioteket i var mans hand”. Lina Ydrefelt var återigen en av dem som talade. Frågan om gränsen mellan personligt och privat inom det professionella kom upp. Lina förespråkar att vi tar professionella alias (avatarer) när vi rör oss på den sociala webben som bibliotekarier. Och inte att vi presenterar oss som privatpersonen den och den, i sammanhang där syftet är professionellt. Det verkar smart och logiskt.

Jag har själv ofta funderat på skillnaden mellan privat och personligt, särskilt i jobbrelaterade sammanhang. Jag känner mig bekväm med det som jag har landat i. Min målgrupp som utvecklingsledare  är bibliotekspersonal, som jag gärna vill skapa kontakt med och samarbeta med. Ibland händer det att jag blir bemött med en avvaktande inställning. Passiv agressivitet, skulle man också kunna säga, när jag kommer ut till ett nytt ställe (bibliotek/personalgrupp) i den fysiska världen. Jag ska inte här gå in på vilka orsaker detta kan ha eller vilka strategier jag har för att bemöta en sådan attityd (som vi väl kan kalla det). Konstaterar bara att det brukar bli ganska bra till slut ändå.

Det jag ville komma till är att jag har jättestor nytta av alla informella kontakter som jag har genom t ex sajter som Facebook. Ibland kan en ny kontakt tas genom ett sådant forum, eller en redan inledd kontakt kan fördjupas på ett positivt sätt. Eftersom jag arbetar gentemot bibliotekspersonal, som jag ser som kollegor, tycker jag att det fungerar bra att gestalta mig själv som den person jag är, även utanför jobbet. Det innebär inte att jag inte har gränser mellan privat och personligt. För mig är den gränsen väldigt tydlig. Men jag har stor nytta av det personliga i den professionella rollen.

Och nu kommer vi till gnälldelen av det här inlägget. Jag läser David Lee King, som skriver om hur bibliotekspersonal Twittrar om jobbiga låntagare, Be nice to customers – even online. Här känns det ju verkligen som om de flesta gränser överskrids med marginal. Detta är inte OK! Samtidigt påminns jag om en del av bloggosfären som jag inte gillar – anonyma bibliotekarier som klagar över jobbiga låntagare. De bloggarna finns, men jag tänker inte länka till dem.

Återigen – detta är inte OK! Är det så att man tycker att vissa mänskliga beteenden är jobbiga och svåra att stå ut med (som t ex att ställa frågor), bör man inte jobba i någon kundtjänst. Man bör överväga att byta jobb istället för att pysa ut ånga i bloggform, där människor kan få bekräftat att bibliotekarier är ena sura jävlar som älskar böcker mycket mer än människor. Behöver du tala ut – gör det där informationen inte lagras och kan sökas efteråt. T ex irl, afk, eller vad det heter nuförtiden. Analogt.

Är det svårt att skilja mellan privat, personligt och professionellt? Eller är det inte ens önskvärt? Synpunkter mottages gärna.

6 thoughts on “Privat, personligt, professionellt på sociala webben

  1. Jag gör nog som Anna-Stina, är mig själv även på nätet. Jag har också nytta av den ”lite lagom” kontakt som man kan ha på t ex Facebook. För mig har det inte varit något problem att blanda rent professionella kontakter med privata. Många befinner sig ju också någonstans där emellan.

    Jag har inte hört Lina Ydrefelt prata, men jag kan tänka mig att det kan finnas situationer när det är bra att ha ett alias, både i professionella och i privata webbsammanhang. Jag tror att det är bra att fundera på vilket professionellt syfte man har genom att delta socialt på webben. Och att klaga på låntagare är oprofessionellt, De flesta kan inte låta bli men det får då hållas långt från låntagare både på webben och irl.

  2. Min situation är nog delvis annorlunda. Jag har varit aktiv i politiska frågor och drivit webbprojekt på min fritid och samtidigt jobbat med webben på mina arbetsplatser, numera på ett vanligt mindre folkbibliotek. Söker man på mitt namn kan man hitta mig i alla de tre rollerna.

    Ska man bara hantera sin privata och sin offentliga yrkesroll är det kanske lättare. Jag tror att det ligger en del i Linas avatarsidé och har varit inne på en liknande strategi. Jag hade faktiskt själv tänkt skriva om just den här problematiken men ett dilemma är att jag faktiskt har lite svårt att välja identitet och kanal för den bloggposten…

  3. Förtydligar. Man kan ju också säga det som folk gör på sin fritid är privat och i så fall finns det bara två roller, den privata och den yrkesmässiga. Men hur blir det då för dem som har flera offentliga roller?

  4. Ett specifikt ”problem” är ju hur man presenterar sig i virtuella världar som t ex Secind Life. Där är det ju själva idén att man ska vara någon annan än den man är IRL. Iaf utessendemässigt och nytt namn.

  5. Om man ska vara någon annan i 3D-världarna, tycker jag det är lite kul när företag och myndigheter köper in sig. Som nu Malmö kommun. Vem är det man når egentligen, fiktiva personer, förskönade alter egon eller de verkliga personerna bakom? (Det är möjligt att detta inte är ett problem?)

  6. Pingback: Hur skilja på privatjaget och företaget i sociala medier? | Kreafonbloggen

Kommentarer inaktiverade.