BiblioBuster

Inte ska man väl behöva ta det på allvar, det nya förslaget i EU-parlamentet om bloggarregistrering? Se DN. Det tänker jag inte göra förrän jag har sett hur EU-parlamentet röstar i frågan. Jag utgår från att förslaget röstas ner(?!). Det finns väl lite vett kvar i världen, det vill jag gärna tro.

Men jag förstår ur vilket tänkande förslaget kommer. Det kommer från en av de där personerna som säger: - Jag gillar inte bloggar. Det är ungefär som att säga att man inte gillar tidskrifter. - Jag gillar inte webbaserade texter med periodisk publicering! There it is!

Hur man kan ha en sådan ståndpunkt undrar jag i mitt stilla sinne, men det är ju inte ovanligt. Det hela bottnar förstås i kunskapsbrister. Och en bristande logik. Jag menar, det är ju inte så att man behöver älska Alex Schulmans (förra) blogg därför att man själv är bloggare.

Idag tror jag det är mycket svårt att skaffa sig den omvärldskunskap man behöver som bibliotekarie utan att läsa bloggar. En stor del av debatten förs där, många av diskussionerna när det gäller bibliotekens framtid och bibliotekariernas kunskaper. Den som inte läser bloggar vet nog t ex inte vad konceptet 23 saker är. Bloggarna är helt enkelt ett av de 2.0-verktyg som är mest etablerade.

Jag struntar väl i hur många modebloggar det finns. Huvudsaken är att vi alla kan få använda oss av den yttrande- och tryckfrihet som finns, om vi vill.

En retorisk fråga förstås. Apropå Bromöllaaffären (får man kalla det så?) om vad bibliotekspersonal “får göra” resp. “inte får göra” på nätet i bibliotekets namn, finns det en intressant fråga/svar-artikel i senaste Internetworld (nr 5, s. 56). Verkar tyvärr inte finnas på nätet.

En frågeställare undrar: Vi har några anställda som dragit igång en Facebook-grupp för alla som jobbar på vårt företag i Sverige. Hur ska vi förhålla oss till det? Kan vi göra något bra av det istället för att se det som ett hot?

Expertpanelen svarar bland annat såhär: [...] En annan aspekt är om man kan hindra medarbetarna från att starta nätverk? Vad skulle hända om man försökte? Vad är riskerna med att göra det? Jag tror att vi går mot en verklighet där varumärket kommer att förvaltas av många fler av företagets/organisationens medarbetare. Om det är sant gäller det snarare att se till att medarbetarna har förmågan, viljan och lusten att göra det på ett sätt så att det egna varumärket gynnas av utvecklingen.

Det finns flera intressanta delar i svaret tycker jag. Dels att det faktiskt är så att varumärket i hög grad bärs av de anställda i allt de gör i mötet med kunder/användare/etc. Och vad är det i så fall som de anställda förmedlar om varumärket? Kan man komma överens om det i företaget (biblioteket)?

Hela frågan implicerar också att det är orimligt att sätta staket runt medarbetarna så som samhälls- och mediautvecklingen ser ut. På vilka sätt ska man inskränka deras möjlighet att kommunicera om företaget sinsemellan och till andra? Går det ens att göra? I Bromöllafallet har försöken att inskränka medarbetares försök till kontakt med användare och kollegor i sociala fora slagit tillbaka mot kommunledningen. Intentionen i kommunen var säkert att hantera kommunens kommunikation på bästa sätt, men på grund av okunskap blev det tvärtom. Man sammanblandade kanske begreppen information och kommunikation.

Läs mer hos en okuvlig bibliotekarie >>

Senaste numret av Scandinavian Public Library Quarterly har tema sociala webben. En kort artikel om Facebook och biblioteken har jag skrivit, s. 18-19. Jag har inte hunnit läsa numret än, men det går att få i pdf här.

Nu har 23-sakerprojektet i Stockholms län varit igång i en månad. 400 entusiastiska biblioteksmedarbetare deltar än så länge. Webb 2.0-sakerna är uppdelade så att ungfär hälften arbetas igenom under våren och resten under hösten. Regionbibliotek Stockholm använder sig av Ning som plattform för projektet, precis som Stockholms stadsbibliotek gjorde nu i vintras. Arbetar du på bibliotek i Stockholms län: än är det inte försent att gå med!

Jag blir väldigt glad över att upptäcka hur bra Biblioteket.se är, när jag nu börjat använda webbplatsen som en autentisk användare och inte som i första hand bibliotekarie. Tema- och listsidorna är guld värda, trots att jag inte hittade just den typ av lista som jag för tillfället eftersöker. Jag får nog ta och sätta ihop en lista på egen hand som kanske på sikt kan komma med bland de andra.

Den typ av lista jag tänker på handlar förstås om litteratur om att överleva svåra sjukdomar. Den litteratur som annars är lättast att hitta på temat överlevnad handlar förstås om förintelsen. Det finns också väldigt mycket litteratur om människor som INTE överlever och om sorg.

I helgen ska jag besöka mitt lokala stadsdelsbibliotek som vanlig låntagare, har jag tänkt. Det är säkert jättenyttigt att verkligen ta det perspektivet då och då. Det var också väldigt lätt att hitta öppettiderna och eventinformation om mitt lokala bibliotek på webben. Kanonbra.

Det jag tar med mig från BibCamp är trevligt umgänge och en ökad insyn/insikt i systemutvecklarnas arbetsområde. För jag arbetar ju inte själv med tekniska frågor, och det gjorde de flesta av de andra deltagarna i BibCamp. Lite funderingar kring unconference-konceptet har jag också, t ex hur jag skulle kunna tillämpa det i min egen verksamhet i framtiden.

Jag tar också med mig några tankar från John Blybergs föreläsning om “the twopointopian”. Bl a att Bibliotek 1.0 måste fungera innan Bibliotek 2.0 kan övervägas. Han uttryckte också att det är nästan omöjligt att skapa ett Bibliotek 2.0 utan  teknologi (”except just a little”).  Med andra ord förutsätter The Transformative Library (som innebär upplevelser och deltagande i varje aspekt av biblioteksbesöket) nya tekniska tillämpningar för att kunna genomföras. Och 2.0 är inte en plug-in.

Men jag måste nog säga att det finns bra exempel på Bibliotek 2.0 i den fysiska miljön, som inte förutsätter någon särskild teknologi. Mitt exempel är projektet Det frågeorienterade biblioteket och då särskilt den del som är fokuserad på barnbibliotek. Där tänker man sig ett barnbibliotek som konkurrerar med bl a IKEA, där barn upplever bibliotekets medier i samband med lek och interaktion med böcker, andra barn, bibliotekspersonal, förälder/förskolepersonal och leksaker. Mediernas uppställning bygger på barns associationer, och barnen skapar själva mening genom leken och interaktionen. Det tycker jag i alla fall känns mycket som 2.0 även om inga datorsystem är inkopplade. Det finns även deltagande, samarbete, innovation och spridning av idéer som kan ske fysiskt i bibliotek för vuxna. Men webb 2.0 skapar onekligen helt nya möjligheter i en virtuell miljö, och utmaningen för (folk)biblioteken är att koppla ihop det fysiska med det digitala (tycker jag). Känslan i det fysiska biblioteket av att det är bibliotekspersonalen som kontrollerar rummet är förmodligen svår att bli av med. Den känslan är något som hämmar det fria deltagandet och aktiviteten hos användarna, enligt Blyberg.