Punkterna 8-10 i manifestet handlar om att våga att inte vara perfekt, våga göra fel, våga vara transparent och att våga göra på ett nytt sätt:

I will let go of previous practices if there is a better way to do things now, even if these practices once seemed so great.

I will take an experimental approach to change and be willing to make mistakes.

I will not wait until something is perfect before I release it, and I’ll modify it based on user feedback.

Man började för några år sedan att tala om att man släppte nya sajter och tjänster i ”beta”, alltså icke-färdiga versioner, och att det var typiskt för 2.0.

I bibliotekariesammanhang handlar det bland annat om att inse att perfektion inte behöver vara den främsta kvalitén i interaktionen med användarna. Perfektion skapar distans. Att våga bjuda på sig själv och sina mänskliga sidor skapar närhet och transparens.

Ett jättebra exempel på det sistnämnda är Elin & Siskas litterära samtal, där det viktiga är det personliga och spontana, och det spelar inte någon roll om man t ex råkar glömma bort titeln på en bok för en stund. Det är mänskligt att göra fel. Bibliotekarier är mänskliga.

Läs alla delar i serien om manifestet.

Dags för nästa del i min serie om bibliotekariemanifestet.

I will be courageous about proposing new services and new ways of providing services, even though some of my colleagues will be resistant.

I will enjoy the excitement and fun of positive change and will convey this to colleagues and users.

Punkt 6 och 7 handlar, som jag ser det, om att tillsammans med kollegor lära nytt på ett positivt sätt och att förmedla detta. Helene Blowers ger oss slagorden ”Its’ all about play!” och ”Just do it!”.

Helene Blowers är kvinnan och inspirationen bakom alla de 23 saker-projekt som dragit genom biblioteksvärlden de senaste åren. 23 saker handlar om att bibliotekspersonal lär sig om web 2.0 (numera sociala webben) tillsammans på ett lustfyllt sätt.

Förhoppningsvis leder det till att biblioteken använder fler sociala tjänster i sitt arbete och att personalen känner sig både mer kunnig och tillfreds. Allting ter sig svårt och onödigt när man inte kan, men kunskap ger självförtroende. Det visar sig säkert också i arbetet tillsammans med bibliotekets målgrupper.

Någon som har skrivit och pratat mycket om 23 saker-utbildning är Linnéa Sjögren i Göteborg, t ex nyligen på konferensen InfoTrender.

Läs hela serien om manifestet.

Idag lyssnade jag till Stefan Pålsson som talade utifrån rubriken Biblioteket i framtidens lärande. Vi hade bjudit honom till Regionbibliotek Stockholm. Föreläsningen kan man hitta på Slideshare. Det som slog mig är kontrasten mellan att bara kunna se det som är eller har varit, och förmågan att se framåt mot vad som komma skall. Enligt Stefan Pålsson kan ett skifte, där äldre teknik och tankesätt är oåterkalleligt passé, hända snabbt och vi är nu på väg mot det skiftet. Från det gamla industrisamhällets tänkande till något nytt.

Föreläsningen aktualiserade många tankar hos mig. Kommer biblioteken att stå kvar med sina medier och arbetssätt? Lika användbara som katalogkort i ett RFID-chippat bibliotek. Eller kommer vi att vara en del i lärandet framöver? Det är mest upp till oss själva. För att kunna veta vad som händer och arbeta fram strategier måste vi omvärldsbevaka. Många gillar oss fortfarande precis som vi är och vill inte att biblioteken ska förändras (det räcker med att läsa en vanlig dagstidning för att förstå det). Men det kan vi inte slå oss till ro med, den gruppen kommer successivt att minska och biblioteken blir irrelevanta om vi tror att det räcker att förbli som vi är.

Här är några rader som jag twittrade från föreläsningen:

Kan biblioteket hjälpa till med att utveckla och träna viktiga kompetenser?
Vilken roll får biblioteken då alla böcker blir digitaliserade?
Messengergenerationen tillhör det nya samhället, men det är ingen klockren generationsfråga
Mejlgenerationen tillhör fortfarande industrisamhället
Vårt synsätt och skoldebatten är formade av industrialismens kultur, därför är den så instrumentell
Att man är digital inföding betyder inte att man föds med alla nödvändiga kunskaper
För att förstå samhället måste man vara en del av deltagandekulturen
När mediaskiftet sker, ändras synen på verkligheten, kunskap och lärande

Igår var jag bland det 30-tal personer som lyssnade till Harald Hultqvists och Karolina Ramqvists samtal på Stockholms stadsbibliotek. Samtalet rörde sig kring Ramqvists bok Flickvännen (nyligen prisbeslönad) och en själsfrände som hon fått välja ur bibliotekets bestånd, vilken visade sig vara romanen Cigarett av Per Hagman.

Samtalet som varade i ungefär en timma rörde sig kring likheter och olikheter i böckerna, men mest fokus hamnade förstås på Ramqvists roman. En bok som jag själv nyligen har läst och gillade mycket. En viktig anledning till att jag besökte evenemanget, för övrigt. Upplägget med själsfrände kändes inte alls sökt, utan lyfte snarare perspektivet på den nya romanen på ett uppfriskande sätt. Samtidigt som man blev nyfiken på en äldre bok.

Efteråt var det uppdukat med böcker av både Hagman och Ramqvist att låna med sig hem. Serien är en del i projektet Långa svansen. Nästa författarkväll blir den 9 december med Bob Hansson.

Titta efter andra evenemang hos Stockholms stadsbibliotek med stadsdelsbiblioteken.

Uppdatering 14/11: Artikel i DN idag om satsningen.

Nästa del i min serie om bibliotekarie 2.0-manifestet kommer nu. Jag har valt att bunta ihop några punkter som handlar om svårigheterna med förändringsarbete.

I will not be defensive about my library, but will look clearly at its situation and make an honest assessment about what can be accomplished.

I will become an active participant in moving my library forward.

I will recognize that libraries change slowly, and will work with my colleagues to expedite our responsiveness to change.

Balansen mellan förändringsvilja och förståelsen för att förändring kan ta tid och att människor behöver olika mycket tid på sig är svår. Både för den som står vid ”the edge” och otåligt vill dra vidare framåt och för den som känner att nya tankar och arbetssätt känns både ovant och omotiverat.

Exempel i vardagen:

Vad KAN göras? Kanske är biblioteket fast i en webbstruktur där kommunens it-avdelning regerar ohotad. Och vi har antagligen inga pengar. Vi kanske inte kan göra så mycket med bibliotekets webbplats just nu, men kan vi använda oss mer av externa verktyg istället, som sociala medier?

Hur kan just jag bidra i det här arbetet? Det handlar om att använda personliga kunskaper och intressen på ett sätt som berikar biblioteket och mötet med dess målgrupper.

Att vara bibliotekarie (eller arbeta på bibliotek) innebär att vara nyfiken (det fastslogs(?) i ett tidigare inlägg i den här bloggen). Den som är nyfiken är vaken för förändringar i omvärlden som gör att också biblioteket behöver förändras. Vad kan vi göra för att alla som arbetar på biblioteket ska bli delaktiga i utvecklingen av det? Måste alla vara delaktiga? Vad är miniminivån för vad alla  behöver kunna?

Den som vill förändra behöver förstå att förändring, i meningen att alla är med på tåget,  går långsamt och anpassa sitt arbetssätt efter det. Att förstå långsamheten är också en viktig del av kunskapen om förändring. Det betyder inte att alla ska hålla samma tempo eller göra samma saker. Men om vi ska arbeta mot gemensamma mål behöver vi samarbeta i personalgrupperna. Särskilt om vi vill få bestående resultat.

Så tänker i alla fall jag utifrån de tre punkterna. Det slår mig också att jag uppfattar många av punkterna i manifestet som väldigt lika varandra.

Ta del av hela serien om A Librarian’s 2.0 Manifesto.

Jag tror, eller vet snarare, att man på många håll på biblioteken runtom i landet funderar som bäst på bibliotekets nätnärvaro – vad man ska göra och hur man ska förhålla sig. Det verkar viktigt att följa med de nya medierna, att ta tillvara nya möjligheter till t ex marknadsföring som ges. Men precis som i företagsvärlden är man på de flesta håll i biblioteksvärlden osäker på hur man ska gå tillväga. Det handlar om att ta ställning till flera saker:

• Om vi får en ökad nätnärvaro, kräver det då att någon annan del av vår verksamhet behöver minska? (t ex tidsresurser)
• Vem eller vilka i personalgruppen har kompetens att arbeta effektivt med  sociala medier?
• Vad vill vi uppnå med bibliotekets nätnärvaro? (avstämning mot biblioteksplan)
• Vilka målgrupper vill vi nå och vilka har vi chans att nå? (var finns våra potentiella användare?)
• Vilka verktyg ska vi använda oss av? (blogg, facebook, Twitter, egen webbplats etc etc…)

Jag vet inte om man kan säga att det har klarnat på sista tiden vad gäller hur man kan arbeta med dessa frågor, men några konkreta exempel och texter finns det nu som man kan ta del av. Ganska många har prövat sig fram under en tid och kan dra slutsatser av sitt arbete.

Ett exempel som jag tidigare har nämnt är Elin Nord och Siska Humlesjö i Göteborg Varför bloggar vi?. Nu är det ju inte bara blogg som Elin & Siska använder sig av, utan en kedja av sociala medier där också Facebook och Twitter är viktiga redskap, men där kopplingen till den fysiska verkligheten också är påtaglig. Det händer saker både på biblioteket och i den virtuella närvaron, vilket skapar trovärdighet för båda aspekterna, enligt mig.

I somras kom en magisteruppsats som heter Folkbibliotekets plats i den sociala webbmiljön: En undersökning med fokus på litteraturförmedling och läsfrämjande. Uppsatsen handlar framförallt om bibliotekens bokbloggar och den ställer en rad frågor om bibliotekens bloggnärvaro. Vem är det egentligen som tar del av alla bloggade boktips? Är det de målgrupper som man från bibliotekets håll har tänkt sig och hur många läsare är det egentligen? Är det inte så att en bokblogg hålls igång mest för att bibliotekarier tycker att det är så kul att skriva boktips? En utmanande fråga kanske (ställd av mig med bakgrund i uppsatsen). Används arbetstiden effektivt?

Läs på bloggen Nyttovärdering av bibliotek om Att mäta sociala mediers effekt. (Obs, glöm inte att se hela ppt-presentationen!)

Jag tror själv att många bibliotek skulle kunna vinna på att använda de sociala medierna mer effektivt. Mycket innehåll går att återanvända genom att koppla ihop olika kanaler. Till exempel på det sätt som Elin & Siska har gjort. De flesta tjänster går att koppla till varandra, så att ett innehåll automatiskt skickas från en blogg till Twitter, till Facebook, till FriendFeed, etc. Det är arbetsbesparande och skapar större räckvidd.

Den viktigaste frågan är ändå: vad vill vi? Är det marknadsföring och ökad användning av bibliotekets resurser som vi eftersträvar, eller att skapa ett personligt biblioteksansikte gentemot vår användare, eller vill vi verka på den demokratiska arenan och genom samtal och kunskapsspridning bidra till ett bättre samhälle? Hursomhelst, det är frågor man behöver fundera över vid någon tidpunkt. Man behöver också fundera över hur man kan mäta resultatet av de aktiviteter som man väljer att genomföra.

Det finns en grupp på BiblFeed, som delvis kommer in på de här frågorna, genom att man diskuterar ffa fortbildning i webb 2.0 av bibliotekspersonal. Det är gruppen 23/10 saker. Pedagogik. Grunden till att kunna använda sig obehindrat av olika verktyg är förstås att man känner sig bekväm med dem. Ju skickligare man kan hantera ett verktyg, ju fler användningsmöjligheter upptäcker man förmodligen också. Jag slår gärna ett slag för privat användande av sociala medier när det gäller bibliotekspersonal. Några råd:

• Ha kul!
• Arbeta tillsammans!
• Var nyfiken!

Uppdatering:  Strategic Librarian har också skrivit om ämnet, men utifrån perspektivet företagsbibliotek.

Uppdatering 4/11: Jag kommer gärna till er som arbetar på folk/gymnasiebibliotek i Stockholms län och pratar mer om de här frågorna, tillsammans med er. Det ingår i jobbet. Kontakta mig i så fall på jobbmejl anna-stina.axelsson[at]kultur.stockholm.se

På Stockholms stadsbibliotek pågår projekt Långa svansen, som bland annat har som huvudsyfte att lyfta fram bibliotekets glömda litteratur. Det är ett intressant projekt ur flera aspekter, tycker jag. Bland annat försöker man sig på att arbeta i så många olika dimensioner som möjligt:

• Man ordnar författarprogram, där aktuella författare lyfter fram en gammal ”själsfrände” ur bibliotekets magasin.
• Eftersom man fokuserar de ”gamla” böckerna från 1930-talet, har man gjort en ”30-talshörna” i det fysiska biblioteket, med möblering som ger tidskänsla. Och med skyltning av böcker.
• På bloggen Långa svansen skriver man om 30-talslitteraturen och om bibliotekets evenemang.
• Förstarader ur de gamla böckerna Twittras regelbundet med länk till katalogposten.

Jag hoppas att jag fick med det mesta här. Projektet är exempel på ett intelligent sätt att lyfta fram de mindre uppmärksammade böckerna med hjälp av ny teknik och moderna författare. Och samtidigt koppla virtuellt och fysiskt. I sig är det inte svårt, det gäller bara att ha idéerna. Jag hoppas att många kan hämta inspiration här och kanske göra något liknande på sina bibliotek.

Vad är det egentligen vi ska använda bloggar och Twitter till på biblioteken och när är det intressant för våra målgrupper att ta del av allt vi sänder ut? Vad är bibliotekets uppdrag, kanske till skillnad från bokhandeln? Hur får vi det vi gör - program, boktips m m - att hänga samman, och inte bli till spridda skurar?

Någon dag ska jag ta mig ner och fota 30-talshörnan. Tillsvidare en mer allmän stadsbiblioteksbild.

I will educate myself about the information culture of my users and look for ways to incorporate what I learn into library services.

Det här handlar till stor del om att arbeta evidensbaserat. Det vill säga dels att ta del av forskning och integrera den i sitt eget praktiska arbete, men också att själv skapa underlag för fortsatt arbete genom egna undersökningar. Det kan då handla om att man läser forskning om människors informationsbeteende och tar hänsyn till det när man utformar bibliotekets olika tjänster. Och att man studerar sina användare och målgrupper när de till exempel använder sig av de här tjänsterna och drar konsekvenser av det.

Exempel på hur det här kan gå till finns t ex i Lotta Haglunds och David Herrons paper från konferensen Mötesplats inför framtiden 2008. När det gäller bibliotekens s k 2.0-tjänster så finns det ännu sparsamt med forskning. Mycket p g a att det finns sparsamt med sådana tjänster också… Några magisteruppsatser på temat kan man hitta i Uppsatser.se. Men att arbeta evidensbaserat är ju inget nytt som kommit i samband med webb 2.0.

För att arbeta evidensbaserat behöver man inte vara forskare, det går utmärkt att göra det som praktiker. Läs också Malin Öglands artikel i Länsnytt nr 4:2008 om att reflektera i arbetet.

Läs mer om min bloggserie om A Librarian’s 2.0 Manifesto.

Min lilla serie om bibliotekarie 2.0-manifestet gör ett besök i verkligheten, närmare bestämt i det manifest (som man väl kan kalla det) som Elin Nord och Siska Humlesjö nyligen lade upp på sin blogg. I ett antal punkter listar de sina mål och metoder för arbetet med bloggen och sociala medier i övrigt. Här har många bibliotek mycket att hämta! Jag själv fastnar särskilt för målen:

• Att ge utrymme åt den nya och smalare kulturen som t.ex. uppmärksamma debutanter, mindre förlag, smalare genrer, musiker och allt som kommer i vår väg
• Att överbrygga den klyfta som finns mellan låntagare och bibliotekarier för att skaffa naturliga ingångar till samtal om kultur samt få vår målgrupp att känna att det är ok att fråga en bibliotekarie.
• Att biblioteket följer med den tekniska utvecklingen och är en plats i samtiden
• Att skapa en positiv bild av biblioteket och bibliotekarien
• Att ha riktigt roligt!

Några av medlen för att uppnå detta:

• Vi utvärderar kontinuerligt våran blogg och följer vilka inlägg som genererar flest läsare. Vi försöker hitta nya arbetssätt.
• Genom att inte vara rädda för att misslyckas, hellre göra något som man kan förbättra om det inte blir helt lyckat än att inte göra det alls.
• Vi utgår från våra personliga upplevelser av kultur och vill förmedla den känslan som vi upplever när vi tar till oss något som vi verkligen gillar (och inte gillar ibland…)

Är det då svårt att arbeta såhär? När dessa två bibliotekarier besökte oss i Stockholm tidigare i höstas så förmedlade de känslan av att det inte är svårt. Det handlar mer om vilja, lust att arbeta och att skapa struktur för även detta arbetssätt.

Det är också spännande att reflektera över vad som skulle kunna vara nästa steg i arbetet med sociala medier. Elin och Siska har kommit längre än de flesta, men jag tror att det finns ännu mer att göra för biblioteken om de vill vara en relevant del av vårt samhälle, och för alla dem som har behov av bibliotek som överbryggare av olika typer av klyftor: sociala, digitala, kulturella, you name it.

Här börjar jag min lilla bloggserie om manifestet.

I will recognize that the universe of information culture is changing fast and that libraries need to respond positively to these changes to provide resources and services that users need and want.

I korthet tolkar jag den första punkten i manifestet som behovet av att förstå att människors informationsbeteende snabbt ändras och att biblioteken bör förändras i linje med detta.

Det är i själva verket en väldigt komplex process, förändring av institutioner där viss praxis har varit gällande under lång tid. Man kan se att förändring sker långsamt i t ex skolans värld. Den läroplan som kom 1994 kan fortfarande inte sägas vara helt genomförd och en ny regering vill nu sätta sitt eget avtryck på skolan. Detsamma gäller för biblioteken.

Bristen på central styrning i biblioteksvärlden har  i viss mån låtit ”tusen blommor blomma” om uttrycket ursäktas. Samtidigt kan man uppleva att det finns en likriktning, som kanske har sitt ursprung i att många har gått samma utbildning på samma skola och tillhör samma kulturella och sociala kretsar.

Manifestet utgår från den enskilda bibliotekarien. Just JAG behöver få insikt i förändringarna och vad de innebär för min yrkesutövning. Men det individuella perspektivet räcker förstås inte för utveckling. Idag kan vi se många(?) ”2.0-pionjärer” som arbetar i eldsjälsanda. Men de är ofta ganska ensamma. Först när de får sällskap och hjälp börjar det hända något på riktigt, tror jag. En evangelist behöver följeslagare.

Hur upptäcker man att förändring är nödvändig och hur genomför man den? En nyckelfråga.

Anna Åkerberg postade en artikel i Facebook idag som jag tycker illustrerar att ”the universe of information culture is changing fast”. Den handlar bland annat om våra attityder när det gäller ”utantillkunskap” kontra att låta kunskapen sparas i någon typ av artefakt. Var tid har sin informationsteknik.  Jan Söderqvist på SvD skriver:

Uppenbarligen finns det alltså en mer eller mindre allmänt omfattad och i varje fall seglivad idé om att just den kommunikationsteknologiska nivå vi befann oss på ungefär i går är rimlig och acceptabel, medan nästa språng i utvecklingen måste innebära att omistliga värden går förlorade.