Christer Hermanssons kommentar i SvD idag, Bibliotekarier – visa musklerna!  Jag tycker att Wordle åskådliggör kärnbudskapet i texter på ett så roligt och intressant sätt. Själva kontentan av artikeln är att bibliotekarierna borde börja arbeta med kvalitetslitteraturen nu. Själv visste jag inte att de hade slutat.

En del författare är nästan bättre att se live än att läsa. En sådan är Bob Hansson. Kom till Stockholms stadsbibliotek på onsdag och hör honom tala med Harald Hultqvist om sin själsfrände ur bibliotekets hyllor!

Det verkar vara en avgörande tid för biblioteken, en brytningstid. Det gäller att välja riktning och arbeta i enlighet med den. Både nationellt och lokalt. Projektet Bibliotek24 avslutas vid årsskiftet. Tanken bakom är att via en gemensam ingång ge alla Sveriges medborgare tillgång till all den digitala information som finns på biblioteken. Databaser, kataloger, e-böcker, you name it, via en enda inloggning. Vad händer efter projekttidens utgång? Även Fråga biblioteket är under evaluering. Vad som egentligen kommer att ske under nästa år är det troligen väldigt få personer som vet.

Att ge upp dessa satsningar som vänder sig till en nationell målgrupp – våra invånare – vore på sätt och vis att ge slaget förlorat gentemot våra ”konkurrenter”, vare sig de kan heta Google eller 118 100. Det vore att säga att vi inte tror på att vi kan erbjuda ett gratis alternativ med kvalificerade kunskapsresurser och vägledning från biblioteken i Sverige. Att vi gör allt detta samlat och tydligt (biblioteket som varumärke), tror jag är av stor vikt. Tillsammans kan vi kanske slå igenom mediabruset, det är svårare varje bibliotek för sig.

Samtidigt ser vi en tendens där allt fler bibliotek säger upp abonnemang på databaser. Bibliotek lämnar Fråga biblioteket-samarbetet. Allting kostar och då måste man prioritera på en lokal nivå. Vad är värt mest, att kunna hålla öppet den där extra timman på fredagar eller den där svindyra databasen. Som ändå ingen använder, eftersom vi inte ens på biblioteket begriper oss på hur den egentligen fungerar. Lokalt kan det vara omöjligt att göra den prioriteringen så att den gynnar något annat än verksamheten i det fysiska biblioteket, det är den man ser framför ögonen varje dag.

Samtidigt har många människor biblioteksvanor ungefär som jag själv: besöker ganska sällan ett fysiskt bibliotek, använder biblioteket främst som en bank för den fördjupade och bearbetade kunskapen som finns i böcker och ibland i databaser. Såna som jag vill ha tillgång till bibliotekets kunskap direkt via vår egen dator, så att vi slipper  gå dit. Och ändå tycker den här gruppen att bibliotek är jätteviktigt i ett demokratiskt samhälle (många icke-användare är för övrigt oerhört positiva till bibliotek).

Samtidigt vill vi gå till det fysiska biblioteket med våra barn, för att botanisera bland bilderböcker och datorspel. I detta sammanhang: mötesplats – helt ok.

Vi som Googlar oss fram i livet blir ju inte färre och som jag ser det är det jätteviktigt att biblioteken möter dessa behov. Jag har förstått att man lokalt ofta har svårt att se hur man ska hantera detta. Jag tror som sagt att man har mycket större förutsättningar nationellt, men att länsbibliotek och kommande nationell samordnande funktion, KB, har ett stort ansvar i att stödja biblioteken lokalt om de vill kunna arbeta på bästa sätt framöver. Någon måste ha överblicken, visionerna och kunskaperna. Därför har jag stora förhoppningar på att KB tillsammans med länsbiblioteken kommer att stödja bibliotekens samverkan i nationella satsningar framöver. I det här läget får vi inte bromsa.

Information Desk in Public Catalog Room, NY Public Library 1926

Rubriken på inlägget har en väldigt ambitiös ansats, men det som följer här är bara några personliga reflektioner som jag har fått efter att lyssna till ett par föreläsningar de senaste dagarna.

Pelle Snickars bekräftade under sin föreläsning på konferensen Infotrender de fördomar som man möjligen kan ha när det gäller KB. Att dela material som finns på KB digitalt (och fritt) på nätet är en tanke som fortfarande ter sig ganska främmande på nationalbiblioteket.

Lars Ilshammar bekräftade i en paneldebatt på DIK-kongressen att det inom kulturarvssektorn finns en generell rädsla för att göra fel. Man vill inte publicera saker utan att ha alla rättigheter fullständigt klart för sig innan. För några rättsprocesser har man inte råd med. Den fullständiga klarheten går ofta inte att uppnå och då avstår man.

Jag tänker att det handlar en del om vilken kompetens som man rekryterar till institutionerna. Det handlar om att se värdet av att dela kulturarvet till/med allmänheten, att detta inte är ett nytt sätt att bara lagra och tillgängliggöra, utan också att få mer kunskap om materialet genom brukarinnehåll som tillkommer och att göra det historiska materialet till en levande del av vår verklighet idag.

Mitt strålande exempel, som jag har skrivit om tidigare, är Riksantikvarieämbetet på Flickr. Jag älskar att surfa runt på de gamla bilderna från Bohuslän i Curman-samlingen, se miljöerna och människorna. I Flickr commons finns många fler institutioner internationellt som valt att dela med sig av bilder på detta sätt.

Lars Ilshammar tipsade också om Vitterhetsakademin som utan några stora åthävor bestämt sig för att digitalisera alla gamla utgåvor av Fornvännen och göra dem fritt tillgängliga. Vill man göra något för att t ex minska den påstådda historielösheten i samhället, så kan man göra så.

Idag lyssnade jag till Stefan Pålsson som talade utifrån rubriken Biblioteket i framtidens lärande. Vi hade bjudit honom till Regionbibliotek Stockholm. Föreläsningen kan man hitta på Slideshare. Det som slog mig är kontrasten mellan att bara kunna se det som är eller har varit, och förmågan att se framåt mot vad som komma skall. Enligt Stefan Pålsson kan ett skifte, där äldre teknik och tankesätt är oåterkalleligt passé, hända snabbt och vi är nu på väg mot det skiftet. Från det gamla industrisamhällets tänkande till något nytt.

Föreläsningen aktualiserade många tankar hos mig. Kommer biblioteken att stå kvar med sina medier och arbetssätt? Lika användbara som katalogkort i ett RFID-chippat bibliotek. Eller kommer vi att vara en del i lärandet framöver? Det är mest upp till oss själva. För att kunna veta vad som händer och arbeta fram strategier måste vi omvärldsbevaka. Många gillar oss fortfarande precis som vi är och vill inte att biblioteken ska förändras (det räcker med att läsa en vanlig dagstidning för att förstå det). Men det kan vi inte slå oss till ro med, den gruppen kommer successivt att minska och biblioteken blir irrelevanta om vi tror att det räcker att förbli som vi är.

Här är några rader som jag twittrade från föreläsningen:

Kan biblioteket hjälpa till med att utveckla och träna viktiga kompetenser?
Vilken roll får biblioteken då alla böcker blir digitaliserade?
Messengergenerationen tillhör det nya samhället, men det är ingen klockren generationsfråga
Mejlgenerationen tillhör fortfarande industrisamhället
Vårt synsätt och skoldebatten är formade av industrialismens kultur, därför är den så instrumentell
Att man är digital inföding betyder inte att man föds med alla nödvändiga kunskaper
För att förstå samhället måste man vara en del av deltagandekulturen
När mediaskiftet sker, ändras synen på verkligheten, kunskap och lärande

Vad handlar den här texten om? Vi kan ta som ett litet bloggpyssel att gissa på sammanhanget!

Wordle.net

Mysigt med kaffe, böcker och 1920-30-talsmiljö? Den 11 november och 2 december vid lunchtid går det bra att få kaffe med 7 sorters författare på Stockholms stadsbibliotek.

Klicka på affischen för att skriva ut den. Visst gör de snygga affischer på Stockholms stadsbibliotek?

Kommande evenemang på Stockholms stadsbibliotek. Karolina Ramqvist som just fått tidningen Vis litteraturpris kommer till biblioteket den 11 november! Då får man bland annat veta mer om hennes själsfrände.

Om du klickar på affischen kan du skriva ut den.

Varför inte låta en serietecknare designa en tillbyggnad till Stockholms stadsbibliotek? Det skulle i alla fall bli kreativt och utmanande. Den alltid lika strålande Knut Larsson har ett förslag. Titta på skisserna i hans blogg.  De bygger på principen ”ännu mer av det vi känner till” och det borde ju faktiskt tilltala många nej-sägare, såväl som oss som gärna vill se ett funktionellt bibliotek. Heja!

På Stockholms stadsbibliotek pågår projekt Långa svansen, som bland annat har som huvudsyfte att lyfta fram bibliotekets glömda litteratur. Det är ett intressant projekt ur flera aspekter, tycker jag. Bland annat försöker man sig på att arbeta i så många olika dimensioner som möjligt:

• Man ordnar författarprogram, där aktuella författare lyfter fram en gammal ”själsfrände” ur bibliotekets magasin.
• Eftersom man fokuserar de ”gamla” böckerna från 1930-talet, har man gjort en ”30-talshörna” i det fysiska biblioteket, med möblering som ger tidskänsla. Och med skyltning av böcker.
• På bloggen Långa svansen skriver man om 30-talslitteraturen och om bibliotekets evenemang.
• Förstarader ur de gamla böckerna Twittras regelbundet med länk till katalogposten.

Jag hoppas att jag fick med det mesta här. Projektet är exempel på ett intelligent sätt att lyfta fram de mindre uppmärksammade böckerna med hjälp av ny teknik och moderna författare. Och samtidigt koppla virtuellt och fysiskt. I sig är det inte svårt, det gäller bara att ha idéerna. Jag hoppas att många kan hämta inspiration här och kanske göra något liknande på sina bibliotek.

Vad är det egentligen vi ska använda bloggar och Twitter till på biblioteken och när är det intressant för våra målgrupper att ta del av allt vi sänder ut? Vad är bibliotekets uppdrag, kanske till skillnad från bokhandeln? Hur får vi det vi gör - program, boktips m m - att hänga samman, och inte bli till spridda skurar?

Någon dag ska jag ta mig ner och fota 30-talshörnan. Tillsvidare en mer allmän stadsbiblioteksbild.