BiblioBuster

Inte ska man väl behöva ta det på allvar, det nya förslaget i EU-parlamentet om bloggarregistrering? Se DN. Det tänker jag inte göra förrän jag har sett hur EU-parlamentet röstar i frågan. Jag utgår från att förslaget röstas ner(?!). Det finns väl lite vett kvar i världen, det vill jag gärna tro.

Men jag förstår ur vilket tänkande förslaget kommer. Det kommer från en av de där personerna som säger: - Jag gillar inte bloggar. Det är ungefär som att säga att man inte gillar tidskrifter. - Jag gillar inte webbaserade texter med periodisk publicering! There it is!

Hur man kan ha en sådan ståndpunkt undrar jag i mitt stilla sinne, men det är ju inte ovanligt. Det hela bottnar förstås i kunskapsbrister. Och en bristande logik. Jag menar, det är ju inte så att man behöver älska Alex Schulmans (förra) blogg därför att man själv är bloggare.

Idag tror jag det är mycket svårt att skaffa sig den omvärldskunskap man behöver som bibliotekarie utan att läsa bloggar. En stor del av debatten förs där, många av diskussionerna när det gäller bibliotekens framtid och bibliotekariernas kunskaper. Den som inte läser bloggar vet nog t ex inte vad konceptet 23 saker är. Bloggarna är helt enkelt ett av de 2.0-verktyg som är mest etablerade.

Jag struntar väl i hur många modebloggar det finns. Huvudsaken är att vi alla kan få använda oss av den yttrande- och tryckfrihet som finns, om vi vill.

En retorisk fråga förstås. Apropå Bromöllaaffären (får man kalla det så?) om vad bibliotekspersonal “får göra” resp. “inte får göra” på nätet i bibliotekets namn, finns det en intressant fråga/svar-artikel i senaste Internetworld (nr 5, s. 56). Verkar tyvärr inte finnas på nätet.

En frågeställare undrar: Vi har några anställda som dragit igång en Facebook-grupp för alla som jobbar på vårt företag i Sverige. Hur ska vi förhålla oss till det? Kan vi göra något bra av det istället för att se det som ett hot?

Expertpanelen svarar bland annat såhär: [...] En annan aspekt är om man kan hindra medarbetarna från att starta nätverk? Vad skulle hända om man försökte? Vad är riskerna med att göra det? Jag tror att vi går mot en verklighet där varumärket kommer att förvaltas av många fler av företagets/organisationens medarbetare. Om det är sant gäller det snarare att se till att medarbetarna har förmågan, viljan och lusten att göra det på ett sätt så att det egna varumärket gynnas av utvecklingen.

Det finns flera intressanta delar i svaret tycker jag. Dels att det faktiskt är så att varumärket i hög grad bärs av de anställda i allt de gör i mötet med kunder/användare/etc. Och vad är det i så fall som de anställda förmedlar om varumärket? Kan man komma överens om det i företaget (biblioteket)?

Hela frågan implicerar också att det är orimligt att sätta staket runt medarbetarna så som samhälls- och mediautvecklingen ser ut. På vilka sätt ska man inskränka deras möjlighet att kommunicera om företaget sinsemellan och till andra? Går det ens att göra? I Bromöllafallet har försöken att inskränka medarbetares försök till kontakt med användare och kollegor i sociala fora slagit tillbaka mot kommunledningen. Intentionen i kommunen var säkert att hantera kommunens kommunikation på bästa sätt, men på grund av okunskap blev det tvärtom. Man sammanblandade kanske begreppen information och kommunikation.

Läs mer hos en okuvlig bibliotekarie >>

Åtminstone jag ser med spänd förväntan fram emot DIKs semesterpratare, särskilt bibliotekarierna förstås. Dessutom ska ju själva praten bli nedladdningsbara, så jag kan få riktigt underhållande stunder på tunnelbanan med min Ipod i sommar. Både Maria Norberg (Nacka) och Anders Söderbäck (KB) tror jag har en hel del kul och intressant att berätta.

Läser också att Årets bibliotek-kandidaterna är klara. Håhå, det är andra gången jag har nominerat bibliotek och andra gången minst ett av de biblioteken kommer på finalplats! MINST en av årets finalister har jag alltså nominerat. Jag säger inget mer så har jag inget sagt. Säkert är det även många andra som har nominerat samma bibliotek.

Jag har blivit uppmanad - utmanad? - av Papa Magnus, Linköpingsbibliotekarien känd från tv. Följande ska jag försöka ge svar på och det kommer inte att bli lätt:

Vad jag lyckats med: I dagsläget befinner jag mig i en ganska extrem situation i och med att jag för tre veckor sedan (imorgon) överlevde att en hjärntumör operades bort ur mitt huve. Så det har jag ju faktiskt lyckats med på något vis. Jag har också lyckats få ett bra jobb som jag trivs med, vilket har varit ett mål. Samt sluta något slags fred med mig själv efter 20-årsålderns alla osäkerheter och nojor. Jag har gått en lång, lång väg när det gäller att växa upp, och när jag ser tillbaka har jag utvecklats mycket och lärt mig mycket.

Vad jag misslyckats med: Ja, här kan det ju lätt bli både pinsamt och jobbigt. Mina största misslyckanden skulle jag nog inte välja att presentera så lättvindigt. Jag misslyckades med att komma in på bibliotekarieutbildningen i Uppsala första året den gavs. (Men som tur var kom jag ju in i Borås.) Det mesta som jag verkligen har velat och försökt mig på har jag faktiskt lyckats med. Det låter skrytsamt, jag vet, men jag tror det har med inställningen att göra. Misslyckanden kan bli lyckade, beroende på hur man ser det. Eller så glömmer man helt enkelt det som inte gick bra. Eller så försöker man inte med sånt man inte tror man ska klara av.

Vad jag låtsas: Jag låtsades att jag aldrig kunde bli sjuk. Se bara hur det gick. Jag låtsas att jag är hyfsad på att spela gitarr. Gick ett antal år och spelade på musikskolan, men typiskt nog är pojkvännen bättre på detta än jag, trots noll tagna lektioner. Jag tror också att jag låtsas att jag fortfarande är ganska ung, alla spår av ålder - som gråa hår - måste utplånas. (Efter 35 är man väl medelålders?)

Detta var ju lite jobbigt, men stafettpinnen måste gå vidare. Jag skickar den till Ka, Malin C. och Lina.

I eftermiddags begärde jag paus i min prenumeration på Biblist. Hann dock läsa att en mindre debatt om det numera välnötta temat spel kontra skönlitteratur på biblioteken har blossat upp. (Det drev en hel del trafik hit till min blogg, då Peter Alsbjer tipsade om att denna debatt faktiskt förs på bloggarenan i hög grad.)

Men i alla fall - jag måste säga att jag drar mig för att skicka något debattartat till Biblist. Det har varit en så tråkig nivå på flera av debatterna där, med snudd på personangrepp och en väldigt otrevlig och respektlös ton från vissa (vuxna män, kantänka). Bibliotekarien i Uddevalla, som denna gång tog upp tråden, skrev att flera skrivit direkt till henne (och inte till listan) för att undvika denna tråkiga personangreppsnivå.

Är det inte dags att återupprätta Biblist som en arena för alla biblioteksmedarbetare? Tänk om deltagarna kunde räkna till 100 innan de gör ett påhopp som i bästa fall får dem att verka helt körda inför Bibliotekssverige, och som i sämsta fall gör någon riktigt riktigt ledsen. Tog man sig en liten meditationsstund före varje nytt inlägg så skulle kanske nivån kunna höjas lite.

Jo, för det ingår inte i kläduppsättningen helt enkelt. Kolla denna söta bibliotekarieklippdocka, komplett med hyschpose och syndiga underkläder. Via Biblioteksrelaterat. Jag lyckades få dockan att likna mig själv litegrann(?). Det var inte lätt med utgångspunkt i den kläduppsättning som hon har.

Försöker påminna mig de gånger jag faktiskt har hyschat i biblioteket. Grejen är väl att skulle man hyscha på det där bibliotekariemässiga sättet så skulle man ju bli utskrattad. Jag har sträckt mig till “Dämpa er, detta är en arbetsplats!”, när jag åthutat skrikande/springande/brottande elever i mitt skolbibliotek. Samt i vissa fall handlgripligen lyft bort dem.

Ska det vara nödvändigt eller ens viktigt? Jo, det tror jag alla som deltog i DIK Bibliotekarieförbundets etikdag i onsdags tyckte. För egen del kändes det nyttigt att få stöta och blöta etiska dilemman och fundera över vilka förhållningssätt man som professionell kan ha i vissa situationer, och vad det sedan får för konsekvenser. Vi ställs inför etiska, eller moraliska, dilemman i stort sett dagligen som biblioteksmedarbetare.

Läs Bibliotekarieförbundets etiska riktlinjer.

En ny lag som förbjuder viss typ av litteratur i kriminalvården är på gång (1 april). Fångar ska inte få läsa vadsomhelst från och med nu. Läs i bl a DN. Såhär står det:

För att en bok eller tidning ska förbjudas krävs i regel att den explicit äventyrar ordningen och säkerheten på anstalten. En instruktionsbok som anger hur man bygger en molotovcocktail kan till exempel förbjudas, förklarar en sakkunnig på justitiedepartementet.

För böcker, tidskrifter och tidningar som kommer ut på fängelserna genom biblioteken är nålsögat något trängre. Rasistiskt, pornografiskt eller grovt diskriminerande innehåll sorteras bort. Inte heller skrifter som direkt uppmanar till brott får köpas in eller lånas ut.

Läs proposition 2006/07:127.

Men vem ska avgöra vem som får läsa vad? Vem har både kompetens och befogenheter? Ja, inte bibliotekarierna i alla fall. Förutom att bibliotekarierna på fängelserna har minskat i antal, så är det inte upp till dem att resonera kring hur en låntagare kommer att använda en skrift som har lånats. Det är aldrig vårt ansvar hur människor agerar utifrån något som de möjligen har lånat på biblioteket. Däremot kan säkert olika policys för vad olika typer av bibliotek köper in finnas. Något som diskuterades under etikdagen var skillnaden mellan exempelvis ett folkbibliotek och ett skolbibliotek, vad gäller inköpsöverväganden.

Men om inte bibliotekarierna ska bestämma vad intagna ska läsa, är det då fångvaktarna som ska gå igenom och bedöma böcker, tidningar, osv? Det har de knappast någon vana vid. Men de kanske blir litteraturexperter på kuppen.