BiblioBuster

Jag ser fram emot att läsa Alexandra Pascalidous nya bok Taxi, recension i SvD och Aftonbladet. Hennes självbiografi Bortom mammas gata gillade jag mycket. Hon hade ett direkt sätt att uttrycka sig och hennes erfarenheter var av det slaget som är fängslande att läsa om. Hon är något av ett maskrosbarn, en invandrartjej som på ren vilja - och naturligtvis begåvning - tagit sig fram i mediesverige. Hon har både hotats och hånats, kanske därför att människor retar sig på hennes oförvägna attityd.

Det slumpade sig så att jag läste Bortom mammas gata just efter jag läst Jag bröt med nazismen av Dennis Persson (mars-april 2002). Oberoende av varandra beskriver de två författarna “incidenten” med de nazistiska hotbilderna utanför Pascalidous lägenhetsdörr (januari 1998). Skillnaden var att Persson var förövaren - om än på annans uppdrag - och Pascalidou offret. Den kombinerade läsningen av de två böckerna gav en nästan kuslig känsla av att själv ha varit närvarande vid händelsen.

Alexandra Pascalidou är beundransvärd, tycker jag kort och gott, och det är roligt att hon ger ut en ny bok.

Jag har alltid (dvs sedan början av 90-talet) tyckt om Karin Thunbergs krönikor i Svenska Dagbladet. För ett år sedan gav hon ut en bok, som jag nu precis har läst. Den heter Mellan köksfönstret och evigheten och är klassad som biografi på biblioteken. Karin Thunberg skriver väldigt bra, det ska sägas. Med bra menas i det här fallet att hon med några få ord eller meningar kan gestalta en känsla, som framstår helt glasklar för mig som läsare. Som Ingrid Elam skriver i sin recension av boken, är Karin Thunberg enastående skicklig på det där tilltalet som skapar samförstånd.

Enligt bokens författare behöver vi tre ben att stå på i livet och det är kärlek, vänskap och arbete. Livet levs som fullast när alla tre benen finns, och går att stå på. Försvinner ett av dem haltar vi, men oftast tar vi oss fram ändå. Men står vi någon gång enbenta, då vill det ganska mycket till för att vi inte ska råka väldigt illa ut. Och det där tycker jag är en vacker tanke och det är lätt att relatera den till sitt eget liv.

Jag tycker att det kan kännas lite fult i vissa sammanhang att säga att man tycker om att arbeta, och kanske vill arbeta mycket. Helst ska man sjunga långsamhetens lov, koppla ner sig och stänga av mobilen. Jag pustar ohörbart men lättat ut när jag läser att Karin Thunberg också blir rastlös på sin semester. Att arbetet faktiskt behövs för att hon ska känna sig komplett som individ. Precis som jag känner igen det där med vännernas stora betydelse och så kärleken då (lite på slutet sådär).

Karin Thunberg drabbades två gånger av bröstcancer och bokens yttre handling rör sig kring det. Den handlar också om hennes mamma som dog i sjukdomen och om mormodern. Som läsare får man en inblick i de reaktioner och processer som ett sådant sjukdomsbesked sätter igång. En väldigt läsvärd biografi, tycker jag.

Håller just på att avsluta Anneli Jordahls Att besegra fru J. , om Elsie Johanssons författarskap. Det slår mig att “arbetarlitteraturen” alltid definieras som någonting annorlunda, ett avsteg från “den skolade” litteraturen. Detta trots att den beskriver en verklighet som ligger nära de flesta människors - majoritetens - vardag. Varför är det så märkvärdigt egentligen. Det borde inte vara ett undantag att den som är född ur fattiga förhållanden - materiallt och kanske socialt - får möjlighet att utrycka sig litterärt. Jag menar, vad har vi då våra skolor till? Är det inte för att ge alla lika möjligheter till bildning och utbildning?

Jag försöker fundera över om det finns några unga författare - 80-talister, eller åtminstone 70-talister - som beskriver en socialt utsatt verklighet utifrån sig själva. Har svårt att direkt hitta några bra exempel. (Både Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är födda på 60-talet.) De flesta med en sådan bakgrund verkar ha närmare till musiken än litteraturen. Hindren för att ta sig in i den litterära världen är nog fortfarande för höga för de flesta som inte är födda i akademikerfamiljer.

Ett lysade undantag är Berny Pålssons Vingklippt ängel, där hon i de sena tonåren beskriver sin psykiska sjukdom och dagliga kamp för ett vanligt liv. En bok skriven från samhällets och mänsklighetens botten, på något vis, men oerhört stark. Klass kanske inte bara handlar om vilket yrke pappa eller mamma har, utan är en mycket mer komplex fråga i dagens samhälle, där välutbildade ungdomar måste leva på bidrag eller på mamma, därför att de inte finns plats för dem på arbetsmarknaden.

Det brukade Åsa Linderborg säga när vi var kursare i historia i början av 90-talet. Nu har jag hennes skönlitterära debut framför mig och kan knappt tåla mig tills jag får börja läsa. Det sägs att det finns en ny trend kring arbetarlitteratur nu. Kanske är det bara så att många av dem som debuterar har den bakgrunden.

Update: Åsa, detta är lysande skrivet! Hoppas du fortsätter skriva böcker.