BiblioBuster

Inte ska man väl behöva ta det på allvar, det nya förslaget i EU-parlamentet om bloggarregistrering? Se DN. Det tänker jag inte göra förrän jag har sett hur EU-parlamentet röstar i frågan. Jag utgår från att förslaget röstas ner(?!). Det finns väl lite vett kvar i världen, det vill jag gärna tro.

Men jag förstår ur vilket tänkande förslaget kommer. Det kommer från en av de där personerna som säger: - Jag gillar inte bloggar. Det är ungefär som att säga att man inte gillar tidskrifter. - Jag gillar inte webbaserade texter med periodisk publicering! There it is!

Hur man kan ha en sådan ståndpunkt undrar jag i mitt stilla sinne, men det är ju inte ovanligt. Det hela bottnar förstås i kunskapsbrister. Och en bristande logik. Jag menar, det är ju inte så att man behöver älska Alex Schulmans (förra) blogg därför att man själv är bloggare.

Idag tror jag det är mycket svårt att skaffa sig den omvärldskunskap man behöver som bibliotekarie utan att läsa bloggar. En stor del av debatten förs där, många av diskussionerna när det gäller bibliotekens framtid och bibliotekariernas kunskaper. Den som inte läser bloggar vet nog t ex inte vad konceptet 23 saker är. Bloggarna är helt enkelt ett av de 2.0-verktyg som är mest etablerade.

Jag struntar väl i hur många modebloggar det finns. Huvudsaken är att vi alla kan få använda oss av den yttrande- och tryckfrihet som finns, om vi vill.

Ta-da! Nu har jag haft 25 000 besökare på min blogg sedan den startades i maj förra året. Jag har alltså BiblioBuster-bloggat i ett år nu. Tänka sig! Innan jag startade den här bloggen fanns det ett par bloggar som jag startade och sedan lade ner efter ganska kort tid. Jag hittade inte ämnet eller formen. Men med den här bloggen kändes det lite mer som om jag hittade den nivå som jag önskade. Det är ingen privat blogg om mig själv i särskilt hög utsträckning, men jag sträver efter en personlig ton. Det blev också mer om skönlitteratur och mindre om skolbibliotek än jag tänkt mig. Det är kul att blogga, nu jag jag nog inte vara utan det.

Att blogga om att man inte har tid att blogga är väl inte så fräscht egentligen. Och hur kan det gå så långt att man inte har tid att blogga? För det första, min hälsa har inte varit den bästa (är det fortfarande inte), jag håller på ett flytta (irl alltså) och har lagt ned den lilla energi jag för tillfället äger på Biblioteksbloggen, som fått en lite uppiffad yta. En Biblioteksblogg som funnits i snart 4 år, vilket känns som relativt länge i bloggvärlden - och inläggen med mitt namn från 2004, de har jag inte gjort (jag var då en gymnasiebibliotekarie som levde i fullständig okunnighet om framtiden), utan de är gjorda av den som då var admin (Gunilla Fors, ILS, Malmö,?).

Jag hoppar in i och ut ur Biblist som gubben i lådan. Ibland vill man fråga något, men orkar inte se vad alla andra frågar. Det blir för mycket oläst att deleta helt enkelt, för jag hinner inte ens läsa vad allt handlar om. Tråkigt men sant.

Det är inte bara Bloggsverige 3 som kommit fram till att de stora innehållsskaparna i bloggar och andra webb 2.0-fenomen är tonårstjejer. Via Social Media hittar en jag artikel från NY Times som konstaterar att det är så. Man söker också förklaringar till varför:

“Girls are trained to make stories about themselves,” said Pat Gill, the interim director for the Institute for Communications Research and an associate professor of gender and women’s studies at the University of Illinois at Urbana-Champaign.
From a young age they learn that they are objects, Professor Gill said, so they learn how to describe themselves. Historically, girls and women have been expected to be social, communal and skilled in decorative arts.
“This would be called the feminization of the Internet,” she said.
Boys, she added, are generally taught “to engage in ways that aren’t confessional, that aren’t emotional.”

Det område där killarna är mer aktiva än tjejerna är när det gäller att posta videos på Youtube och liknande sajter. 

Jag försöker tänka tillbaka på min egen tidiga tonårstid (-80-tal), då Internet ännu inte existerade. Vad gjorde tjejer då? Jo, vi gjorde tidningar genom att klippa och klistra ihop material som vi sedan kopierade upp och skickade ut, vi gjorde radioprogram på kassettbandspelare, vi gjorde bildserier på papper eller dia för att illustrera berättelser, vi skrev dagbok, vi gjorde cirkusföreställningar och teater och tvingade grannar och skolkamrater att titta. Alltså ungefär samma saker som ungdomar gör idag, men då med mycket begränsade spridningsmöjligheter.

Jag funderar över citatet ovan. Är det på grund av att tjejer är objekt som behovet av att beskriva sig själv uppstår? Det låter lite deprimerande både för tjejer och för killar om det är så. Jag tror att många unga killar skulle ha nytta av att ha träna på att berätta om sig själva, att formulera för sig själva vem man är.

Det här är vad som händer när man är borta i två veckor: Ens blogg dör en långsam död statistikmässigt. Men ganska långsam och utdragen ändå. Folk söker fortfarande på knasiga saker och hamnar här, som “skinnbrallor”, “årets bibliotek 2008″ och “bibliotekarier i skönlitteraturen”. Tur det. Men nu ska det förhoppningsvis bli ordning på torpet igen.

I eftermiddags begärde jag paus i min prenumeration på Biblist. Hann dock läsa att en mindre debatt om det numera välnötta temat spel kontra skönlitteratur på biblioteken har blossat upp. (Det drev en hel del trafik hit till min blogg, då Peter Alsbjer tipsade om att denna debatt faktiskt förs på bloggarenan i hög grad.)

Men i alla fall - jag måste säga att jag drar mig för att skicka något debattartat till Biblist. Det har varit en så tråkig nivå på flera av debatterna där, med snudd på personangrepp och en väldigt otrevlig och respektlös ton från vissa (vuxna män, kantänka). Bibliotekarien i Uddevalla, som denna gång tog upp tråden, skrev att flera skrivit direkt till henne (och inte till listan) för att undvika denna tråkiga personangreppsnivå.

Är det inte dags att återupprätta Biblist som en arena för alla biblioteksmedarbetare? Tänk om deltagarna kunde räkna till 100 innan de gör ett påhopp som i bästa fall får dem att verka helt körda inför Bibliotekssverige, och som i sämsta fall gör någon riktigt riktigt ledsen. Tog man sig en liten meditationsstund före varje nytt inlägg så skulle kanske nivån kunna höjas lite.

Just nu har jag inte tid att blogga så mycket som jag skulle vilja. Många är de blogginlägg jag formulerat i huvet på väg till/från jobbet på sistone. Men jag skulle aldrig orka släpa med mig en dator på tåget (eller blogga via mobil), och på ett sätt är det skönt att ha en nätfri zon någonstans. Något som med tvång håller en borta från datorn och olika oergonomiska sittställningar. Men jag har inte orkat använda datorn hemma heller. Igår somnade jag pinsamt nog framför tv:n - ska jag skylla det på ålder eller på Carolina Gynning? (Nä, jag skyller på mig själv, för Gynning är ju faktiskt riktigt kul i sitt nya program.)

I alla fall, nu har resultaten av enkäten Bloggsverige3 kommit. Hans Kullin har sammanställt resultaten i en pdf som man kan kolla här. Jag svarade på enkäten, men känner mig ganska otypisk som bloggare när jag ser resultaten. Den typiska bloggaren är nämligen en tonårstjej som läser bloggar om mode och vardagsbetrakterser för ren underhållning. Använder nätet (och sociala nätverk i synnerhet) för att hålla kontakt med kompisar, men använder till exempel inte någon rss-läsare.

En viktig trend är att allt färre bloggar anonymt. Fler ställer sig positiva till att som bloggare bli kontaktade av företag och många använder sig av andra bloggar när det gäller rekommendationer kring vilka produkter som är bra/dåliga. Som jag tidigare har skrivit om, möjliggör 2.0 en ökad konsumentmakt.