Många har kanske noterat Vulkans tävling där man kan vinna att få sin blogg publicerad i tryckt format – alltså som blok. Men vad ska man säga om bloggböcker – skulle du vilja se din egen blogg i papperstryck?

Jag har läst bloggböcker som är bra. Det har handlat om texter som är väl genomarbetade innan de läggs ut på nätet. Jag skrev om det i Barbabloggen för ett par år sedan. Bodil Malmsten har t ex vittnat om hur hon verkligen inte slänger ur sig vad somhelst, ens när hon bloggar. Så kan det vara när man har litterära ambitioner eller åtminstone talang.

Men när man bloggar med fokus på innehåll mer än på form och ofta skriver fort men kanske fel, vill man då läsa sina ofullgångna texter på papper? För mig känns det som om det finns ett slags barriär här. Att trycka och sprida på papper blir så stort.

Jag tänker på dagböcker, som ju liknar bloggar i mycket. Närmast på Joyce Carol Oates’ nyutgivna dagböcker. I en recension i DN nyligen fick de ganska negativ kritik. Det finns inget intressant i dagböckerna, sägs det. Oates har redigerat dem för hårt. Kanske redan när hon skrev dem. Förmodligen med tanke på att de en dag skulle ges ut.

Lägger vi större band på oss själva om vi tror att vi ska bli tryckta? Eller arbetar vi så länge med våra texter att de aldrig blir klara? Är det därför som det känns lite avigt med bloken?

Biblioteksbladet berättar att en ny bok är under utgivning, ”Boktjuven som svek alla – och sig själv”. Tidningen Vi, senaste numret, innehåller en artikel om händelserna för 4 år sedan då en av KB:s chefer visade sig ha levt ett dubbelliv finansierat av bokstölder på biblioteket.

Man kan också ta del av ett reportage om KB-mannen på radio, 4 oktober i P1 kl. 14.03. Jag förutsätter att man också kan lyssna i efterhand på reportaget.

Det är en svår situation när en sådan sak händer på en arbetsplats. Först stölderna och sedan ett tragiskt självmord. Vad jag förstår var detta en tung tid för KB. Det var nog också första gången en biblioteksanställd figurerade på förstasidan i kvällstidningarna. Jag minns så väl Expressens rubrik: ”Bibliotekarie – och playboy”. På bilden intill fanns personen ifråga, ganska nödtorftigt maskerad, och alla som någon gång jobbat på KB måste ha förstått vem det rörde sig om.

Uppdaterat 3/10: Det är en missuppfattning att det ska bli en bok. Men artikeln och radioprogrammet kvarstår.

Äntligen har jag fått anledning att titta närmare på Vulkan, då jag hittade en bok där som jag faktiskt vill läsa. Eftersom det är meningen att alla ska kunna publicera sig via Vulkan, blir också kvalitén på det publicerade därefter. Det vill säga i bloggnivå ungefär. En del skriver begåvat och läsvärt, andra inte. En del av omslagen är faktiskt riktigt snygga.

Det är rätt så fantastiskt att det via Vulkan är så lätt att publicera sig i bokform.

Läs Vulkanbloggen.

På måndag är det premiär för en ny databas inom Alex onlines ramar. BTJ Förlag utökar databasen med boktips från alla sina fantastiska tipsböcker. Man kommer att kunna söka på genrer, åldrar och allt möjligt. En guldgruva, eller hur? Håll utkik på BTJ Förlag och i Alex.

Uppdatering 2/11: NU finns erbjudandet här.

Alla bilder fick inte plats i det förra inlägget, här kommer några till.

Morgonläsning.

Såhär ser det alltså ut i Nynäshamn.

Vill man se ytterligare några bilder, kan man kolla bildspel i Flickr >>

Inlägg om kollot på Bokhora finns här, här och här.

I helgen var jag på bokkollo. Det ordnades av kvinnorna bakom bloggen Bokhora – en av de mest lästa litteraturbloggarna på nätet. Tyvärr har jag just nu problem med min internetanslutning hemma, så det blir nästa bara bilder idag och väldigt lite text. Det var ett väldigt trevligt kollo! På något sätt kändes det om som vi som deltog i kollot (16 personer) var väldigt lika, trots lite olikartade bakgrunder. Vi var alla plus minus trettio något, kvinnor, och intresserade av att läsa och att prata om det vi läst. Flera av oss upplever också att vi saknar litteratursamtal i vår vardag, kom vi fram till. Men det fanns inget krav på att vi skulle prata eller på några andra aktiviteter. Poängen med kollot var att vi skulle få tid att läsa i en härlig skärgårdsmiljö. Och det var ganska mysigt i Nynäshamn. Jag fick se maneter och ”riktigt” hav, hurra.

Åka pendeltåg.

Skärgårdshotellet i Nynäshamn.

Ankomstpresent: senaste numret av Karavan.

Vilken härlig syn uppe på rummet!

Innehållet i goodiebagen, mums! Allt godis som man kan önska sig.

Seriös läsning.

Middag i hamnen.

Trots att batterierna i min kamera tog slut under utdelningen av Årets bibliotek på torsdagen hade jag ca 150 bilder med mig hem. (En snabb batterishoppingrunda räddade resten av mässan.) Ett fåtal har jag hunnit bearbeta hittills. Här är några av dem.

KIB vann välförtjänt Årets bibliotek 2007.

Nattsudd på BTJ-puben.

Drottningar av (mys)rys, Karin Alvtegen och Camilla Läckberg.

Fullt med folk hos Biblioteksföreningen.

En hel del besökare även hos Fråga biblioteket i Kungl. bibliotekets monter. Väldigt snygg monter, och det var kul att jobba våra två pass!

Fler foton från Bok & Bibliotek - klicka på följande bild…

Läs en sammanfattning av mässan hos G-P.

Det har varit en intensiv, för att inte säga hätsk, debatt i media sedan två gymnasiebibliotekarier gick ut i BBL och deklarerade att en högervriden skrift om kommunismens brott inte kommer över tröskeln i deras skolbibliotek. De två gymnasiebibliotekarierna har blivit starkt kritiserade från höger, men har också försvarats, av bl a Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Jag kan förstå bibliotekariernas ståndpunkt. Uppenbart tendentiösa skrifter kräver en speciell hantering om de ska finnas i ett skolbibliotek, dvs fungera som läromedel. Samtidigt är det viktigt att historien kan speglas från olika perspektiv.

I princip är skolan statligt styrd, så det faktum att staten vill påverka vad eleverna ska lära sig är egentligen inte konstigare än att Björklund vill införa en regelstyrd skola. Jag tror man måste göra skillnad på var en sådan skift ska publiceras, är det i ett land med demokratiskt styrelseskick eller i en totalitär stat? Och vad är det egentligen för typ av skift – en propagandapamflett eller en förhållandevis objektiv skildring av ett historiskt skeende, som kunde författas på vilken svensk historisk universitetsinstitution som helst?

När Forum för levande historia för ett antal år sedan fick i uppdrag av regeringen att skriva för skolbarn om förintelsen, resulterade det i Om detta må ni berätta… , en bok som sedan fungerade som ett läromedel i de flesta svenska skolor. På mitt skolbibliotek hade vi 8 ex av ”Om detta må ni berätta..” ute i hyllan för utlån direkt till eleverna. Vi hade också flera kartonger i förrådet med exemplar till lärare som ville använda skriften i helklass. Skriften var en del i en större kampanj för upplysning kring förintelsen som regeringen drev, och bakgrunden var att svenska skolbarn enligt en undersökning var okunniga om vad som hände under andra världskriget. Vad jag minns fanns det ingen på min skola som ifrågasatte att vi använde ”Om detta må ni berätta..” med hänvisning till att det var statlig propaganda.

Därför har jag nu också svårt att förstå stormen kring den blivande skriften om kommunismens brott. Särskilt efter att ha läst Eskil Francks artikel i SvD idag. Personligen känner jag ett stort förtroende för att kommunismens folkmord kan granskas på ett sakligt sätt av Forum för levande historia. Jag upplever att det kan vara rättfärdigat att skriva om dessa historiska händelser specifikt, i ett läromedel som kan  användas i svenska skolor.

Det finns flera skäl till att uppmärksamma kommunismens brott mot mänskligheten i historieundervisningen. Och de är i stort sett desamma som gäller för förintelsen: Vi får inte glömma att det har hänt, vi får inte tro att det inte kan hända igen, vi behöver lära oss mer om de mekanismer som kan leda till så avskyvärda brott och vi får inte glömma dem som drabbades.

Själv är jag barnbarnsbarn till en av dem som försvann i Stalins arbetsläger på 1930-talet. Att förneka de brott som han utsattes för skulle för mig vara som att förringa min egen historia. Det finns en del finländare i Sverige och även svenskar som har en liknande historia. Precis som det finns många barn och barnbarn till koncentrationslägerfångar i Sverige. Jag vill gärna se vad Forum för levande historia kommer att skriva. Först därefter kan det bedömas om skriften ska in på skolbiblioteken eller inte.

Material om kommunistiska regimers brott mot mänskliga rättigheter finns dessutom redan här.

Jag ser fram emot att läsa Alexandra Pascalidous nya bok Taxi, recension i SvD och Aftonbladet. Hennes självbiografi Bortom mammas gata gillade jag mycket. Hon hade ett direkt sätt att uttrycka sig och hennes erfarenheter var av det slaget som är fängslande att läsa om. Hon är något av ett maskrosbarn, en invandrartjej som på ren vilja – och naturligtvis begåvning – tagit sig fram i mediesverige. Hon har både hotats och hånats, kanske därför att människor retar sig på hennes oförvägna attityd.

Det slumpade sig så att jag läste Bortom mammas gata just efter jag läst Jag bröt med nazismen av Dennis Persson (mars-april 2002). Oberoende av varandra beskriver de två författarna ”incidenten” med de nazistiska hotbilderna utanför Pascalidous lägenhetsdörr (januari 1998). Skillnaden var att Persson var förövaren – om än på annans uppdrag - och Pascalidou offret. Den kombinerade läsningen av de två böckerna gav en nästan kuslig känsla av att själv ha varit närvarande vid händelsen.

Alexandra Pascalidou är beundransvärd, tycker jag kort och gott, och det är roligt att hon ger ut en ny bok.

Jag lever med en Tintinfantast och läste själv seriealbumen om den unga journalistpojken redan innan jag kunde alfabetet. Nu kanske Tintin ska bannlysas på biblioteken, läser jag. Albumet Tintin i Kongo ger en stereotyp och rasistisk bild av människor med afrikanskt ursprung. Och det kan man verkligen hålla med om, boken är ett skolexempel på fördomar och imperialistfasoner. Men, är det genom att bannlysa böcker som vi för ett samtal om rasism i vårt samhälle, undrar jag.

Som nämns i den Expressenartikel jag läst, finns t ex en viss tyskösterrikisk despot representerad på de flesta svenska bibliotek. Som ett historiskt dokument. Det vore tråkigt om de svenska biblioteken skulle censureras, som i USA. Jag tror på ett öppet samtal. Därför tycker jag att Tintin i Kongo ska få finnas på svenska bibliotek. Men jag tycker inte att det ska vara det första seriealbum som möter den 10-12-årige läsaren i serietråget. Som bibliotekarie ingår det i jobbet att sätta ihop rätt bok med rätt person och det är vi ofta ganska duktiga på, tycker jag. Vi har en funktion att fylla med de knepiga böckerna som ska få finnas, men som kanske inte är den läsning vi i första hand rekommenderar till alla.

Det finns mycket som jag inte tycker om bland bibliotekshyllorna, både sexism och rasism. Men vi kan inte plocka bort allt vi inte råkar gilla. Det funkar inte så. Även om man kan förstå argumenten. Jag tycker att bokhandelskedjan i England gör helt rätt.

23/8: SvD skriver ytterligare om ämnet idag.