Några snabba intryck från min första DIK-kongress nu i helgen:

- Roligt
- Intressant
- Förvånande informellt (jämfört med vad jag väntade mig)

Några milstolpar måste man nog säga sattes under 2009 års kongress. För första gången beslutade sig DIK för att ställa sig positiv till praktik under studietiden, ett önskemål som ofta har tagits upp under de gångna åren, särskilt från studenterna.

Ett beslut togs om att avveckla DIK:s yrkesanknutna delföreningar. Avvecklingen kommer att ske under 2010 i samarbete mellan förbundsstyrelsen och delföreningarna. Detta var den enda fråga som lyckades skapa turbulens (faktiskt) och jag tycker det var spännande att många som satt i salen röstade för att avskaffa sig själva, som varande medlemmar i någon av delföreningarnas styrelser. Det kan man kalla för framåtanda! Utveckling är svårt att genomföra via majoritetsbeslut men det lyckades ändå i det här fallet. Förbundsstyrelsen fick dock omformulera/förtydliga sin proposition för att den skulle gå igenom.

Jag stödde själv den omformulerade propositionen, dels därför att jag tycker att den analys som låg bakom förslaget till ett förändrat arbetssätt inom DIK var relevant, dels därför att jag försökte tänka utifrån den ”vanlige medlemmens” perspektiv. Många medlemmar är obekanta med delföreningssystemet, som också kan uppfattas som för tungt rent administrativt. Arbetsgrupper kan istället ge fler medlemmar möjlighet att engagera sig i att arbeta med en särskild fråga för en kortare tid, vilket både ger mer inflytande för fler och ett effektivare arbetssätt, om det hela fungerar som tänkt.

För mig själv är det hedrande att ha fått förtroendet att sitta i DIK:s förbundsstyrelse. Det ska bli tre intressanta år föreställer jag mig, med många angelägna uppdrag. Läs mer om kongressen här >>

Läs om mer detaljer på Bibliotekariebloggen >>

De som engagerar sig fackligt på en arbetsplats brukar vara få, enligt min erfarenhet. Vad alla kanske inte vet är hur mycket man lär sig som lokal facklig förtroendeman om den arbetsplats där man verkar eller om hur den större organisation (t ex en kommun) som man ingår i fungerar. Dessutom får man veta en massa om vilka rättigheter man har respektive inte har som anställd.

Men facket verkar även på nationell nivå, särskilt när det handlar om frågor som rör en hel yrkeskår. Många av oss på biblioteken tillhör ett fackförbund som är yrkesinriktat, då tänker jag på DIK. Ungefär en fjärdedel av alla medlemmar i DIK är bibliotekarier och det är den största yrkesgruppen i förbundet.

Vilka frågor tycker du att DIK ska driva nationellt när det gäller oss på biblioteken och våra näraliggande institioner som t ex museer eller arkiv? Det finns chans att påverka detta på DIK:s kongress den 21-22 november. Det finns ett förslag till vilka frågor som DIK ska driva nationellt under perioden 2009-2012. Dessa frågor är:

1. Fokus på professionsfrågor
DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Med kunskapspolitik som grund driva professionsfrågor som är angelägna både för arbetstagare och för andra intressenter i omvärlden.

2. Arbetslivstrygghet och löneutveckling
DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Verka för en ökad lönespridning samt för att arbetslivstryggheten utvecklas och förbättras.

3. Kvalitetssäkrade utbildningar
DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Intensifiera arbetet med att hitta kompletterande former för samverkan med högskolor och
universitet. Syftet är att förmedla vår kunskap om arbetsmarknaden till relevanta utbildningar för att på så sätt öka våra studentmedlemmars anställningsbarhet.

4. Chefer och ledare
DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Arbeta för att vidareutveckla verksamheten så att chefer som är medlemmar i DIK får stöd och stannar i förbundet under hela sitt yrkesliv.

5. Kultur för utveckling och tillväxt
DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Vara en aktiv part i det förändringsarbete som när en ny kulturpolitik utformas och stärka de kompetenser som behövs för att delta i internationellt samarbete, främst på EU-nivå.

6. Tillgänglighet till information
DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Formulera en politik för frågor som gäller tillgänglighet och upphovsrätt i digital media som
överensstämmer med DIK:s professionskunnande och grundläggande värderingar.

7. Media och kommunikation
DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Arbeta för att DIK ska spela en tydligare roll för medlemmar som är yrkesverksamma inom
området media och kommunikation.

Hela verksamhetsplattformen kan läsas här [pdf]. Stämmer dessa punkter med vad du tycker att DIK ska satsa på nationellt? Kontakta ditt ombud om du har synpunkter. Du kan också komma till kongressen för att lyssna.

Jag ska själv för första gången delta i kongressen. Det ska bli spännande att se hur det går till. Inte minst är jag lite nervös eftersom jag står på listan att bli invald i förbundsstyrelsen.

En Dik-dik är en pytteliten antilop!

Enligt en artikel på BBC news har den brittiska regeringen tagit sig an de sociala medierna. Man har utformat en policy för hur bl a Twitter ska användas av tjänstemännen: Det bör inte ta mer än en timmas arbetstid per dag och man bör som tjänsteman skicka 1-10 tweets per dag, och det inkluderar inte svar på andra tweets. Samtidigt är det viktigt att tweetsen innehåller relevant information från administrationen. Man menar att:

With more and more citizens using the internet it’s important that, as part of its communications approach, the government develops its capability to use digital channels effectively and that includes social media tools such as Twitter.

Men det riktigt intressanta med artikeln tycker jag nog är kommentarerna som lämnats av allmänheten på BBC:s hemsida. Här är ett urval:

The only thing that these High Tech tools will do is give an MP more power to hide behind electronic communication rather than talk to people face to face. However the public are just as much to blame by not going to council meetings etc. then they are the first to shout that they did not get a chance to have their say about it. The art of talking is being killed by SMS texting , twitter facebook etc time to do something about it before we all forget how to talk.

Tweet on Twitter by twits – sound about right!!. How much will this playing around online cost the taxpayer and what real work will be done in a day now that public servants are being encouraged to do things that, in private industry, costs lots of profit & is discouraged?

just stop it! NOW!!

Det vanliga synsättet att sociala medier handlar om lek, trams och slöseri med tid och pengar av människor som borde skaffa sig ett liv kontra värdet av ”riktiga samtal”, blir tydligt. Jag undrar varför det här alltid är så provocerande. Och varför de som värnar om tiden samtidigt lägger sig vinn om att hinna kommentera. Så kanske det är i livet – några twittrar och andra skriver arga kommentarer hos BBC.

I förmiddags var jag på mitt lokala bibliotek och förtidsröstade. Man kan förtidsrösta på alla bibliotek i Stockholms stad. Kopplingen mellan parlamentsval och bibliotek är naturlig, tycker jag. De är båda viktiga funktioner i ett demokratiskt samhälle. Det var lång kö till röstregistreringen, gamla och unga på rad.

Vad gör vi med alla dessa tusentals nya(?) människor som nu strömmar till biblioteken i valtider? Jag passade på att ta mig en titt i bibliotekslokalen på mitt bibliotek när jag ändå var där. Hur lyfts bibliotekets resurser och roll fram på sträckan mellan entrén och valbåsen? Och där fanns – absolut ingenting! I vanliga fall är jag lätt missnöjd med skyltningen och exponeringen på mitt lokala bibliotek. Nu var den om möjligt ännu mer obefintlig. Varför?

Det finns ingen Facebook- eller Twitterkampanj somn kan locka massorna till biblioteket så som nu sker i samband med EU-parlamentsvalet. Det är väl detta vi har efterfrågat – att människor ska vallfärda till biblioteken? Själva tycker vi ju ofta att det är lite besvärligt att ta oss ut. Vad gör vi då med alla dessa människor som nu kommer? Det är guldläge för att få dem att upptäcka biblioteken och deras resurser!

Snälla, berätta för mig att på ditt bibliotek satsar ni på att visa era databaser/nya romaner/ljudböcker/tidskrifter och ser till att alla får veta att man kan boka in sig hos en bibliotekarie för personlig konsultation! Eller något åt det hållet. Det kräver ju faktiskt väldigt lite, bara ett par bra idéer och initiativförmåga.

Jag bevistade invigningen av bibliotek Sture igår, det första riktiga t-banebiblioteket. Det var ett otroligt festligt evenemang och mycket folk. Biblioteket i sig är litet och har en lite knepig utformning lokalmässigt (hästskoform), men med hjälp av speglar, med mera, lurades ögat att tro att lokalen var rymligare än den är. Utbudet kändes fräscht och modernt och biblioteket ligger precis där man kommer upp från tunnelbanan och ska passera ut till Birger Jarlsgatan. Ett väldigt mysigt bibliotek, helt enkelt.

På väg dit diskuterade kollegan och jag nyttan av bibliotek som Sture. Det är ett bibliotek som inte riktar sig till bibliotekets traditionellt prioriterade målgrupper (barn eller andra utan så stor makt eller resurser). Det ligger i ett område där människor rör sig som besitter stora finansiella och kulturella tillgångar. Är det denna grupp vi ska prioritera i bibliotekssatsningar och i så fall varför?

Jag har landat i att jag tror att bibliotek som Sture kan vara ett sätt att nå ut med bibliotek till medvetendet hos dem som bestämmer, som sitter på resurserna. Det kan skapa känslan av att bibliotek är något som förhöjer kvalitén i tillvaron hos dem som idag är icke-användare. Ett slags biblioteksreklam helt enkelt. Som troligtvis behövs. Jag hoppas att många kommer att hitta till Sturebiblioteket och att det kan bli en oas för människor som kanske rör sig i t-banestråket dagligen. Kanske dyker det så småningom också upp några barn.

Se fler bilder som jag tog i Flickr.

I veckan höll Regionbibliotek Stockholm den andra dagen i serien Biblioteket – ett rum med utsikt. Den här gången handlade det om Det virtuella biblioteksrummet. Programmet går att läsa här. Förutom att temadagen var välbesökt till bristningsgränsen och jag själv var väldigt nöjd med programmet, lämnar dagen kvar många tankar kring vad 2.0 egentligen innebär.

Lina Ydrefelt tydliggjorde på ett väldigt bra sätt, tycker jag, hur olika ”delar” av bibliotekssamhället befinner sig i och ser på utvecklingen. Vi har en bibliotekskultur som säger ungefär att ”Internet kan väl vara bra, men det bästa är ändå om folk kommer till biblioteksdisken med sina behov”. Sedan en annan, lite nyare, kultur som säger ungefär ” webb 2.0 är ett modernt sätt att exponera biblioteket på nätet, nu lär vi oss verktygen” och sedan en tredje kultur, som Lina Y. vill vara med och driva och som handlar om reell förändring av människors liv och sätten vi kommunicerar och hur biblioteken verkar i det demokratiska samhället (obs, att detta är min egen tolkning av Linas ord!). Det handlar om inget mindre än paradigmskiften i hur vi ser på var och hur biblioteken ska verka.

Tanken om bibliotekens betydelse för ett demokratiskt samhälle är förstås inte ny, men alltför sällan diskuteras den i relation till 2.0, som jag också upplever ofta kläs i för tekniskt relaterade termer.

En dag som denna tydliggör också suget efter tekniska lösningar som kan tvåpunktnolla oss. Inget fel i det, men det är viktigt att vi tänker ett steg längre. Vad är det vi vill uppnå med vårt deltagande i en alltmer social webb. Är biblioteken de viktigaste aktörerna när det handlar om att sprida boktips? Eller finns det också andra och mer angelägna uppgifter som ingår i vårt uppdrag. Vilken skillnad vill vi göra? Det skulle vara kul att diskutera de här frågorna i mindre format. 

(PS. Man kanske ska kolla in vad som hände på BibCamp.)

För alla som sitter vid en dator kl 10 imorgon (12 feb.), här kan ni se överlämnandet av kulturutredningen till regeringen. För alla oss som inte kan titta just då, hoppas och tror jag att man via samma länk kan se pressträffen efteråt.

Till och med regeringskansliet och departementen måste foga sig efter en nivå på it-säkerhet som inte stämmer med vad deras uppdrag kräver. DN skriver idag att webbplatser som handlar om krig, terror, vapen och sex ska spärras för besök från rikets högsta tjänstemän.

Det låter så opåkallat. Har de anställda suttit och surfat på våldsporr på arbetstid och trots upprepade tillsägelser inte bättrat sig? För i så fall kan jag förstå det. Men då låter det mer som ett personalproblem än ett it-problem. Nanny-varningen bli ännu starkare av detta citat

Förvaltningschefen Jan Landahl kommer själv att fatta de avgörande besluten om vilka sidor som ska stoppas, efter förslag från en arbetsgrupp som han själv tillsätter.

Får inte landets högsta tjänstemän själva avgöra vilken typ av information de behöver tillgång till för att kunna uföra sina uppdrag?

Nu ska man inte tro på allt som skrivs i tidningen, men är det inte många av er som läser detta som hör ett eko av den egna kommunens it-avdelning? Där säkerheten är den lag under vilken allting annat lyder, och där andra uppdrag måste inrättas i ledet?

I vår lilla trygga ankdamm(?) Sverige är det lätt att glömma bort vad biblioteken egentligen står för – demokrati och tillgång till fri information. Fria bibliotek är långtifrån självklara i många av världens diktaturer. Läs det här blogginlägget om situationen i Burma.

Bild från Flickr

”Vi kan inte längre läsa”, hävdar DN Debatt idag. Men står det verkligen så illa till på DN:s redaktion? Det hade jag ingen aning om.

Men vänta, vilka är ”vi” egentligen? Är det folk som jobbar på DN, journalister i största allmänhet, eller hela svenska folket, eller kanske är det alla som äger en dator? Jag tror att DN lutar åt det senare. Vi tillhör den mentalt urkopplade generationen:

När vi läser online tenderar vi, enligt forskaren Maryanne Wolf, att bli rena avkodare av information. Vår förmåga att tolka texter, att upprätta de komplexa mentala förbindelser som bildas när vi läser djupt och ostört, förblir till stor del urkopplad. Utvecklingspsykologen Wolf poängterar att vi inte är vad vi läser, utan hur vi läser. När vi är uppkopplade digitalt är vi alltså urkopplade mentalt.

Det artikeln hävdar är att vårt läsande och tänkande förstörs av att läsa korta texter på skärm. Vi blir helt enkelt dummare, för att uttrycka det enkelt.

Jag blir så trött på denna ständiga polarisering mellan pappersläsning/skärmläsning, romanläsning/webbläsning.

Forskning från University College i London bekräftar utvecklingen där horisontellt supersökande genom titlar och sammanfattningar i jakt på snabba resultat skapat en ny läsare som skyr läsningen: ”Det verkar nästan som om de ger sig ut på nätet för att slippa läsa i traditionell mening.”

Vakna upp till verkligheten, det har alltid funnits människor som inte tycker om att läsa, som inte vill läsa, som hittar genvägar därför att de hatar att läsa. Läsa är svårt. Att läsa har aldrig varit ett nöje för alla. Att människor tror de ska hitta genvägar till att slippa läsa genom att Googla är bekant för alla som jobbat i skolans värld.

Förr i världen var det lättare att slippa läsa. Idag kan ingen klara sig utan att läsa, du kan inte kommunicera som ung idag utan att kunna läsa: sms, chatt, osv. Visst, det handlar om ren avkodning. En avkodning som enligt DN gör oss dumma.

Det är viktigt att kunna läsa och genom läsningen förstå sammanhang och kunna dra egna slutsatser, bilda sig uppfattningar om saker och ting. Men det det ligger en elitism i att tro att alla kommer att vilja och kunna läsa komplexa texter skrivna av akademiker.

I DN låter det som om var och en av oss ligger i farozonen att bli fördummade av datorerna och Internet. Sanningen är ju förstås att världen fortfarande har ungefär samma klyftor nu som då, men att dessa riskerar att fördjupas av ett digitalt utanförskap. Många är de som inte tillägnar sig kunskaper om läsning på skärm ö h t därför att de inte ens har tillgång till en dator.

/ Hälsar en som gärna skriver ut längre texter på papper för att kunna läsa ordentligt