Se den här helt underbara bilden av en pojke tagen i Ohio, USA, 1943. Den kommer från Library of Congress konto i Flickr’s The Commons. Det är ett väldigt fint foto, men det finns ett problem som har gjort att bilden har fått nästan 300 kommentarer.

Bildens titel är ”Negro boy”, för vid den här tiden kallades färgade människor för negrer. Är det stötande att behålla bildens originaltitel, eller ska man ändra den i Flickr för att undvika att människor känner sig kränkta?

I biblioteksvärlden, som ju är besatt av att klassificera allting, märks det tydligt när tiden går. Värderingar förändras när det handlar om hur vi ser på människor – etnicitet, kön, klass. Men våra klassifikationssytem är trögrörliga. Vi vet inte heller riktigt hur vi ska hantera de medier som berörs av att värderingar förändras. Ni minns säkert Tintin i Kongo-debatten för två år sedan, som jag skrev om då.

I våras uppstod en liten diskussion på Skolbib-listan som jag blev exalterad över. Hur ska vi hantera barnböcker som innehåller berättelser om cirkusdjur på biblioteken? Ett tydligt tecken på värderingsförskjutning att frågan öht väcks! Hur ser vi nu på djurens rättigheter? Djurrättsorganisationer har i många år drivit frågan att cirkusar inte bör hålla djur. Det verkade inte som om alla på listan ens förstod frågan – vaddå cirkusdjur, vad är problemet? Några tog sig dock tid att diskutera den. Kanske var frågan lite före sin tid.

Oavsett så är det viktigt att ta sig tid att tänka igenom vad biblioteket ska stå för och hur man förhåller sig till klassifikationen av medier och till de värderingar som finns i samhället. Bland annat därför är det viktigt att upprätthålla en etisk diskussion på biblioteken (där förstås väldigt mycket annat ryms också). De bibliotek som har rollen av arkiv har förstås en annan uppgift än folkbiblioteken. Skolbiblioteken har ytterligare en annan ställning.

På ett bibliotek där jag jobbade hittade vi för några år sedan knubbar i magasinet där det stod ”Negerfrågan”. Tagna ur bruk.

Lyssna till dokumentären om den sk KB-mannen i P1, sändes kl 14 idag. I programmet hävdas bl a att bibliotekarier är det största hotet mot bibliotekens samlingar. Är det så?

Ska man uppmärksamma sådana här händelser, eller är det oetiskt? För mig känns det lite dubbelt. Ju närmare man varit personen ifråga, ju svårare är det nog att den här historien aktualiseras igen.

För mig som inte kände personen, men ändå träffat honom och visste vem han var, sett honom på cykeln på väg till stationen i Uppsala och arbetat på samma arbetsplats, är det kanske främst gåtan i hur en människa kan vara en sådan dubbelnatur som fascinerar. Och inte det att han var chef på just ett bibliotek ändå.

Biblioteksbladet berättar att en ny bok är under utgivning, ”Boktjuven som svek alla – och sig själv”. Tidningen Vi, senaste numret, innehåller en artikel om händelserna för 4 år sedan då en av KB:s chefer visade sig ha levt ett dubbelliv finansierat av bokstölder på biblioteket.

Man kan också ta del av ett reportage om KB-mannen på radio, 4 oktober i P1 kl. 14.03. Jag förutsätter att man också kan lyssna i efterhand på reportaget.

Det är en svår situation när en sådan sak händer på en arbetsplats. Först stölderna och sedan ett tragiskt självmord. Vad jag förstår var detta en tung tid för KB. Det var nog också första gången en biblioteksanställd figurerade på förstasidan i kvällstidningarna. Jag minns så väl Expressens rubrik: ”Bibliotekarie – och playboy”. På bilden intill fanns personen ifråga, ganska nödtorftigt maskerad, och alla som någon gång jobbat på KB måste ha förstått vem det rörde sig om.

Uppdaterat 3/10: Det är en missuppfattning att det ska bli en bok. Men artikeln och radioprogrammet kvarstår.

School Library Journal skriver om ett uppmärksammat tragiskt fall, då en flicka försvann och senare hittades mördad efter att hon använt en publik dator på folkbiblioteket där hon bodde i delstaten Vermont, USA.

Då man fortfarande letade efter flickan kom polisen till biblioteket och begärde att få konfiskera bibliotekets datorer. Den bibliotekarie som vid tillfället tjänstgjorde vägrade lämna ut dem, med hänvisning till att polisen inte hade med sig något domstolsbeslut på husrannsakan. Sju timmar senare hade polisen fått sina papper iordning och kunde hämta ut datorerna.

En vecka senare hittades flickan död, och två av hennes släktingar kom att bli misstänkta för dådet.

Efter detta fick biblioteket där flickan suttit, och framförallt den bibliotekarie som inte lämnat ut datorerna, ta emot en hel del hot och hatbrev. Bibliotekschefen ställer sig bakom bibliotekarien, med hänvisning till bibliotekets policy att inte lämna ut någonting utan att det finns domstolsbeslut.

Det har inte avslöjats om flickans förehavanden vid datorerna haft något med hennes död att göra.

Hur skulle du ha gjort i samma situation som ovan nämnda bibliotekarie? En flicka är försvunnen, naturligtvis måste allt göras för att hitta henne! Eller? Vad händer med övriga biblioteksbesökares integritet, då man går igenom de publika datorerna och hittar all möjlig information av privat natur? Finns det bibliotek i Sverige som har en policy för sådant? Jag kan tänka mig att patriot act har gjort biblioteken i USA mycket mer medvetna om den här typen av problem, än vad vi är i Sverige.

Ska det vara nödvändigt eller ens viktigt? Jo, det tror jag alla som deltog i DIK Bibliotekarieförbundets etikdag i onsdags tyckte. För egen del kändes det nyttigt att få stöta och blöta etiska dilemman och fundera över vilka förhållningssätt man som professionell kan ha i vissa situationer, och vad det sedan får för konsekvenser. Vi ställs inför etiska, eller moraliska, dilemman i stort sett dagligen som biblioteksmedarbetare.

Läs Bibliotekarieförbundets etiska riktlinjer.

En ny lag som förbjuder viss typ av litteratur i kriminalvården är på gång (1 april). Fångar ska inte få läsa vadsomhelst från och med nu. Läs i bl a DN. Såhär står det:

För att en bok eller tidning ska förbjudas krävs i regel att den explicit äventyrar ordningen och säkerheten på anstalten. En instruktionsbok som anger hur man bygger en molotovcocktail kan till exempel förbjudas, förklarar en sakkunnig på justitiedepartementet.

För böcker, tidskrifter och tidningar som kommer ut på fängelserna genom biblioteken är nålsögat något trängre. Rasistiskt, pornografiskt eller grovt diskriminerande innehåll sorteras bort. Inte heller skrifter som direkt uppmanar till brott får köpas in eller lånas ut.

Läs proposition 2006/07:127.

Men vem ska avgöra vem som får läsa vad? Vem har både kompetens och befogenheter? Ja, inte bibliotekarierna i alla fall. Förutom att bibliotekarierna på fängelserna har minskat i antal, så är det inte upp till dem att resonera kring hur en låntagare kommer att använda en skrift som har lånats. Det är aldrig vårt ansvar hur människor agerar utifrån något som de möjligen har lånat på biblioteket. Däremot kan säkert olika policys för vad olika typer av bibliotek köper in finnas. Något som diskuterades under etikdagen var skillnaden mellan exempelvis ett folkbibliotek och ett skolbibliotek, vad gäller inköpsöverväganden.

Men om inte bibliotekarierna ska bestämma vad intagna ska läsa, är det då fångvaktarna som ska gå igenom och bedöma böcker, tidningar, osv? Det har de knappast någon vana vid. Men de kanske blir litteraturexperter på kuppen.

Följde du debatten tidigare i år om huruvida Forum för levande historias kommande bok om kommunistiska regimers brott ska få finnas på skolbibliotek? Har du någon gång varit med om att uppgifter om låntagare efterfrågas av någon utomstående? Har du hamnat i situationer då du inte vet hur du som bibliotekarie bör agera? I så fall finns det en klar anledning för dig att delta på DIK:s etikdag den 16 januari i Nacka.

Medverkande är bl a Britt-Marie Häggström, tidigare förbundsordförande i DIK och veteran i etikfrågor för bibliotekarier, Malin Löfstedt, universitetslektor i etik vid Teologiska institutionen i Uppsala, Jonas Aghed, bibliotekarie och debattör, och Anna Karin Johansson, Forum för levande historia.

Program och anmälan >>