De vi är till för

Nån gång om året brukar det klia i fingrarna kring det jag ska skriva om nu, men jag brukar alltid avstå när det händer. Jag har tänkt att det är bäst att vara tyst, att det är en bra strategi. Men sedan när är tystnad egentligen en bra strategi om man är kritisk till något?

Och så tänker uppenbarligen också upphovspersonerna till det som det här blogginlägget handlar om. Vad jag syftar på är när bibliotekspersonal vädrar missnöje med bibliotekens besökare publikt. De mest lästa i den här kategorin torde vara bloggen ”Arga bibliotekstanten” och ”Bibliotekarier i allmänhet”, en sida på facebook.

När jag pga facebooks nya flödesvisningar ser mer av mina facebookvänners interaktioner, så blir det svårt att undvika att läsa information som jag tidigare aktivt har valt bort, dvs till exempel den nämnda fb-sidan.

Jag tycker att det är fel och känns fel när biblioteksanställda vädrar missnöje med dess besökare publikt. Och jag ska förklara varför, utifrån några kriterier.

Ideologi. Bibliotek (i synnerhet folkbibliotek) är en av de få institutioner i vårt samhälle som är helt öppna för dem som bor här eller besöker landet. Uppdraget är att vara en resurs för alla, med särskilt fokus på barn, funktionsnedsatta och personer med annat förstaspråk. Biblioteket är inte en butik bland många, biblioteket har en viktig funktion för ett öppet och demokratiskt samhälle. Att det finns människor som inte känner sig hemma eller välkomna på biblioteket är i detta perspektiv ett problem.

Makt. Bibliotekarien är en person som har makt. När en person träder in i biblioteket är det bibliotekariernas spelregler som gäller. Bibliotekets personal sitter på såväl kunskapen som välviljan att hjälpa människor att utnyttja bibliotekets resurser. Det skapar ett slags beroendeställning mellan besökare och personal. Makt är till för att användas – på ett bra sätt.

Utifrån den här bakgrunden tycker jag att den bild av bibliotek som framkommer i nämnda webbföreteelser blir problematisk:

Image. På biblioteket arbetar det mest sura tanter som tycker att människor kommer och stör, när bibliotekarierna som bäst sitter vid sina datorer och fritidsgooglar. Precis som vi trodde skrattar bibliotekarier åt människor bakom deras rygg och tycker de är idioter när de inte begriper systemet. När man kommer till biblioteket är man mest till besvär och vill man ha hjälp med något så gäller det att tänka till kring hur man formulerar sig.

Det är idag allt färre som besöker biblioteken. Har biblioteken råd att skrämma bort resten?

Inget av det jag nu har skrivit står i motsättning till följande: Alla människor behöver forum att få vädra missnöje, eventuella kränkningar och få bekräftelse från andra. Biblioteksanställda har låg lön och inte så hög status, vilket kan bidra till att man ofta känner sig missnöjd. Ett sätt att lösa detta kan vara att prata igenom saker och ting på arbetsplatsen. Om det inte går att avsätta särskild tid för genomgång av jobbiga situationer, använd fikarasten! För känslorna måste ventileras. Först då orkar man kanske gå ut i biblioteket med ett leende igen. Det är i mycket en ledningsfråga, men var och en har ett eget ansvar att hitta sätt att lätta på trycket.

Att skriva om det publikt är ett sånt sätt, men ett sätt som jag inte tror är bra för bibliotek och bibliotekarier i längden. För den biblioteksanställde som läser ett fyndigt inlägg på någon av dessa webbplatser kan det också fungera som en ventil. Jag får skratta till av igenkänning och det känns lite bättre. Att de här webbplatserna verkligen fungerar på det viset framgår av deras popularitet.

Men jag tänker på den där tjejen som jag träffade på individuella programmet på en gymnasieskola där jag jobbade. Hon som läste bloggar och vampyrböcker, men som aldrig vågade gå in i biblioteket förrän vi bjöd in henne på fika. Hon som, om hon hamnade på den där roliga och ironiska bloggen, förstod vad vi på biblioteket egentligen tänkte och sa om henne. Hon som inte kunde och som kanske gjorde lite fel när hon skulle låna.

För mig kokar alltihop ner till det – jag vill inte förlora den där tjejen.

Se även ett läsvärt inlägg från i våras på Verklighetens smolk.

Liten kartläggning av bibliotek på facebook

Jag bestämde mig av olika skäl för att kolla upp hur många bibliotek som egentligen finns på facebook idag. Det finns en outtalad förväntan, i alla fall hos mig själv, att biblioteken ska  finnas där. Jag ser ju så många av biblioteken i mina flöden. Tycker jag. Idag finns den grundläggande kunskapen kring hur man sätter upp och driver en sida på biblioteket och varför man gör det, tänkte jag. Biblioteken har gått vidare och vill jobba mer strategiskt och genomtänkt, trodde jag.

Vid lite närmare granskning insåg jag att det inte är så. När jag lite snabbt sökte på några av de större stadsbiblioteken i landet, insåg jag att flera av dem inte går att återfinna i sociala medier. Då bestämde jag mig för att göra en lite mer systematisk granskning. Att börja titta på hur det ser ut i Stockholms län kändes genomförbart. Det är 26 kommuner i länet och alltså 26 folkbiblioteksorganisationer att titta på.

Det som intresserar mig är glappet mellan människors intresse för att söka upp biblioteket på facebook och bibliotekens eventuella frånvaro. Finns ett intresse för att hitta sitt bibliotek på facebook? Möter biblioteket det intresset genom möjlighet att kommunicera med biblioteket och att hitta information om biblioteket? Jag har tittat specifikt på huruvida människor har valt att ”checka in” på biblioteket via facebook places, trots avsaknad av en sida skapad av/för biblioteket.

I Sverige är nästan halva befolkningen, över 4 miljoner, medlemmar i facebook. I åldern upp till 35 år är minst 75% av befolkningen medlemmar. I de yngre ålderskategorierna är 100% medlemmar.

Här nedan finns de siffror som jag hittade för folkbiblioteken i Stockholms län vad gäller sida och plats i fb. Jag väljer att inte skriva ut kommunernas namn, eftersom syftet inte är att peka ut någon, utan snarare att visa på de möjligheter som återstår att utnyttja. Flera kommuner har många bibliotek inom sina gränser. Jag har tittat på om det finns minst en facebooksida för biblioteket i kommunen. Resultatet:

Egen sida för biblioteket
14 st (54%)

Sida som ej är kopplad till biblioteksbyggnaden men där biblioteket ingår (t ex kommun, kulturhus, blogg), men där människor ändå valt att ”checka in” på biblioteket
3 st

Biblioteket har ingen facebooksida, men människor har ändå valt att ”checka in” på biblioteket (dvs skapa en egen plats för det)
5 st (19%)

Biblioteket har ingen sida och ingen har heller ”checkat in” på biblioteket
3 st

En låntagare har skapat och driver en sida om/för biblioteket
1 st

Jag tycker det här är jätteintressant. I nästan 20% (5 st) av kommunerna har bibliotekets användare valt att checka in på biblioteket när de vistas där, trots att biblioteket inte har en egen sida. Man vill uppenbarligen gärna visa att man har besökt sitt bibliotek. De här personerna, vilka faktiskt är ganska många, nära 450 personer totalt, borde biblioteken kunna fånga in och skapa en lite närmare dialog med. Visst, dialogen förs kanske redan i fysisk miljö, men just de här personerna är uppenbarligen intresserade av att berätta för andra virtuellt om att de besöker biblioteket. Är inte det en väldigt bra början för kommunikation mellan bibliotekets personal och dess användare?

Man kan invända att det inte finns tid för sånt här arbete på biblioteket (vilket helt och hållet är en prioriteringsfråga). Man kan också hävda att facebook är dumt och rentav farligt. Men fakta kvarstår, att facebook är en arena för möjligheter att underhålla ett engagemang som människor känner för biblioteket, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Varför inte använda sig av möjligheten?

Att lansera en nättjänst

Det har varit en intensiv dag idag. Bibblan svarar har haft premiär. Vi (mina kollegor Anna Å, Lennart, Elisabet, Bertine och Åsa B) har planerat för detta ett tag. Ett ganska långt tag. Vi har jobbat hårt med tjänsten särskilt sedan sommaren. När man håller på med någonting länge, så blir man lätt blind för det man sysslar med. Så när tjänsten i hemlighet gick live sent i fredags kväll, blev jag ganska överraskad av Åke Nygrens positiva utrop i DM på twitter – Det här kommer att sälja sig självt!

Men så blev det faktiskt! För mig som inte gör webblanseringar varje dag direkt så kändes det som om precis alla länkade till vår nya tjänst på facebook och twitter, eller rent av bloggade om den. Även om det förstås inte var så. Men vi hade inte räknat med så mycket ”gratisskjuts” så att säga. En hel del av det arbete som vi hade förberett oss på, behövdes nästan inte. Att kontakta bloggare t ex.

Jag tror att hemligheten ligger i att Bibblan svarar är en social tjänst. Förutom att den förstås finns både på facebook (100+ nya gillare idag) och twitter, så ger den ett personligt ansikte till de bibliotekarier som jobbar med tjänsten. Den är snygg och mysig. Det går att dela alla svar på facebook. Det går att prata med oss som jobbar med tjänsten, på facebook och på twitter. Förutom via mejl då. Man kan välja sin favoritbibliotekarie. Det är en unik tjänst, för den finns på tio språk. Jag tror också att våra sociala kontaktnät på webben, vi som arbetar med tjänsten, underlättade spridningen.

För fortsatt framgång är det viktigt att tjänsten håller hög kvalitet och levererar det den säger att den ska. Vi har fler än 200 bibliotekarier som ska hjälpas åt med den uppgiften. Ändå kändes det nästan överväldigande när frågorna började strömma in i tjänsten. Vad fort det går, vi behöver vara fler!

Vad är Bibblan svarar? Läs mer i utvecklingsbloggen. Bibblan svarar är designad av Good Old.

Bibblan svararOch för mig är det bästa med Bibblan svarar att det lyfter bibliotekens främsta resurs – dess personal.