Om några veckor ska den bok som kollegorna och jag har knåpat med under sommaren ges ut. Det blir en metodbok för kunskapsutveckling på bibliotek.

En förebild har varit boken som Biblioteksföreningens specialgrupp för bibliotekspedagogik gav ut för några år sedan: Tänk om…! Pedagogiska metoder i biblioteket.

Men den här boken ska inte handla om pedagogiska metoder, utan om andra metoder som syftar till att utveckla och utvärdera biblioteksverksamhet. Metoderna är tidskriftsklubben, studiebesök, pedagogiska bord, processkartläggning, fokusgrupper, observationer, kollegial observation och tvinning som metod.

Boken ska heta Ett steg till! En metodbok för biblioteksutveckling. Tvinningprojektets slutrapport. Precis som titeln antyder är boken ett resultat av tvinningprojektet, där de olika metoderna har prövats av bibliotek i samarbete. Omslaget KAN komma att se ut som det visas här. Det är fortfarande under arbete.

Vill du ha ett eget ex gratis? Kom då till konferensen Ett steg till! i Västerås den 20 oktober. Konferensen är också gratis och innehåller spännande personer som pratar spännande om biblioteksutveckling!

Det blir allt roligare att gå in på Bok.nu, lägga in lite nya betyg och kommentarer och se vilka böcker som man blir rekommenderad att läsa. För nu börjar boktipsen verkligen bli relevanta! Jag kan absolut tänka mig att läsa flera av de romaner som jag rekommenderas. Extra plus för alla författarporträtt och blogginlägg som också exponeras.

Kul också att man kan hämta en widget till sin egen blogg som visar t ex vilka böcker som är favoriter eller vilka böcker som man tänker läsa. Men som vanligt accepterar WordPress bara enklaste formen av html, vilket omöjliggör för alla oss wp.com-bloggare att dela sådana kul saker med våra läsare.

Nyligen skrev jag ett inlägg om biblioterapi. Nu har Seija Jalkanen, ILS Umeå, skrivit om ämnet med lite större aktualitet och fördjupning i Biblioteksbloggen. Fortfarande tycker jag att detta verkar vara ett område för spännande samarbete mellan bibliotekarier och andra mer vårdanknutna professioner.

Jag har ägnat en stund på eftermiddagen åt att browsa magisteruppsatser i B&I, för att hitta uppslag för en grej på jobbet. Men som alltid när man browsar slår serendipiteten till och man hittar något man inte visste att man letade efter.

En uppsats om Biblioterapi på sjukhus [pdf]. Skriven vid Högskolan i Borås 2008 av Josefine Aineland. Ämnet fick mig att studsa till lite, skriver man om biblioterapi nuförtiden? Uppsatsen undersöker några sjukhusbibliotekariers kunskap om och inställning till biblioterapi. Den reder också ut vad biblioterapi egentligen kan sägas vara och hur det kan fungera.

Läser vi inte alla då och då smått terapeutiskt, kan man tycka, men biblioterapi handlar om dokumenterade behandlingsformer där texter och litteratur är katalysatorer för ”patienternas” psykiska tillstånd. Användningen av metoden tycks ha avklingat en hel del under 1980-90-talen, av litteraturlistan att döma.

Men anslaget tycker jag ändå är intressant. Detta är ett fält där bibliotekarier i samarbete med andra professioner bedriver litteraturarbete gentemot särskilda målgrupper. Finns det lärdomar här som kan överföras till andra sammanhang?

Lite besviken blev jag i det avsnitt där sjukhusbibliotekarierna intervjuas. Många av dem tycks ha inställningen att litteraturen verkar terapeutiskt genom att avleda patienterna från deras problem, och inte genom att hjälpa till med bearbetningen av problemen. Visst, är man sjuk vill man gärna ha något lättsamt att läsa, men detta har knappast med biblioterapi att göra, här tycker jag uppsatsförfattaren är lite för ”snäll” gentemot bibliotekariernas tolkningsperspektiv. Det berättas vidare att själva mötet mellan patient och bibliotekarie också kan ha en läkande funktion.

När jag själv låg på sjukhus nyligen skulle jag ha fått lyckofnatt över att se en bibliotekarie eller ens en bokhylla, var finns de sjukhusbibliotek som går med vagn på avdelningarna idag? Det skulle också ha varit suveränt att hitta färdiga litteraturlistor, skön och fack, relaterade till olika sjukdomstillstånd och upplevelser. Nu har jag själv skapat min egen biblioterapeutiska litteraturlista, för att bearbeta mitt medicinska trauma. Någonstans känns det som… borde inte biblioteken jobba mer med sådant här?

Biblioteksbladet berättar att en ny bok är under utgivning, ”Boktjuven som svek alla – och sig själv”. Tidningen Vi, senaste numret, innehåller en artikel om händelserna för 4 år sedan då en av KB:s chefer visade sig ha levt ett dubbelliv finansierat av bokstölder på biblioteket.

Man kan också ta del av ett reportage om KB-mannen på radio, 4 oktober i P1 kl. 14.03. Jag förutsätter att man också kan lyssna i efterhand på reportaget.

Det är en svår situation när en sådan sak händer på en arbetsplats. Först stölderna och sedan ett tragiskt självmord. Vad jag förstår var detta en tung tid för KB. Det var nog också första gången en biblioteksanställd figurerade på förstasidan i kvällstidningarna. Jag minns så väl Expressens rubrik: ”Bibliotekarie – och playboy”. På bilden intill fanns personen ifråga, ganska nödtorftigt maskerad, och alla som någon gång jobbat på KB måste ha förstått vem det rörde sig om.

Uppdaterat 3/10: Det är en missuppfattning att det ska bli en bok. Men artikeln och radioprogrammet kvarstår.

Eftersom jag är av åsikten att det aldrig kan bli för mycket katter i en blogg, måste jag skriva ett inlägg om den här boken, som jag naturligtvis MÅSTE läsa i höst.

Se bara, en så bedårande Dewey, som en morgon kom farande in genom bokinkastet och blev hela bibliotekets – ja, hela stadens katt! Att han heter Dewey är ju också lite kryddat med intern bibliotekshumor, då Dewey är det klassifikationssystem som används mest på världens bibliotek (dock inte så mycket i Sverige).

För oinvigda, det är klassifiktionssystemet som bestämmer vilka böcker som ska stå ihop på hyllorna, oftast ordnat efter ämne.

Bibliotekskatten Dewey : En småstadskatt som älskades av hela världen kommer på svenska i augusti-september någon gång.

Så härligt att det äntligen har kommit ut en guide och analys som gäller genren chick lit, som vi kan använda oss av på biblioteken. Både för egen förkovran och för alla andra att låna. Boken heter Chick lit : från glamour till vardagsrealism (BTJ Förlag) och är skriven av Maria Nilson. Jag har läst den med behållning.

Själv har jag haft mina egenformulerade kriterier för vad som egentligen är chick lit: 1. Humor, 2. Utveckling (personlig), 3. Kärlek. Det man kan lägga till är att böckerna oftast handlar om kvinnor i åldern 25-40. Och det verkar inte som om jag helt har varit ute och cyklat, Nilson kan bekräfta att detta är viktiga ingredienser i chick lit:en.

Maria Nilson problematiserar vad chick lit egentligen är och visar att den nog är mer diversifierad än vad vi kanske tänker oss. Romanerna kan t ex utspelas på landsbygden och de kan också handla om män eller äldre kvinnor (möjligen rör det sig då om lad lit eller hen lit).

Nilson har också gått igenom genren med genusglasögonen på. Visst finns det många exempel på stereotypa könsroller i romanerna, men i lika många fall kan man se försök att bryta med förlegade könsmönster. Förmodligen är genren lika ambivalent som vi är i våra egna liv. Alla vill vi ha jämställdhet, men hur ser det egentligen ut i vår vardag, i vår familj?

Nilson gör ett antal tematiska nedslag i genren: Att hitta den rätte, Vägen till mig själv, Sex och samlevnad, På jobbet, Två blir tre och fler, Men män då? Hon gör däremot ingen analys av den litterära kvalitén på böckerna, utan konstaterar att det är litteratur skriven för att underhålla.

Det enda jag känner mig tveksam över är omslaget… Bilden signalerar mer 80-tal än 90-00-tal, tycker jag. Estetiken från chick lit-böckernas egna omslag borde kanske ha lånats lite tydligare. Det tror jag hade kunnat ge fler läsare utanför bibliotekariekretsen.

Nu måste jag skriva om den här boken, trots att jag inte har läst klart den än: Kvinnan med de vackra händerna av Hanne-Vibeke Holst. Det ska erkännas att jag inte gillar allt av Holst, men detta det bästa jag läst av henne (tack, Malin).

Boken består av ett antal kvinnors levnadsberättelser, kvinnor som lever i olika delar av världen och som brottas med olika frågeställningar och problem. Gemensamt för de flesta av dem är att de har valt att engagera sig för andra på olika sätt, för kvinnor eller ungdomar. Och det ska gudarna veta behövs, i t ex ett AIDS-drabbat Uganda eller i machokulturens Latinamerika. De här kvinnorna som kommer till tals genom Holst har väldigt mycket att berätta från sina liv. Man blir fängslad av att så mycket kraft kan komma ur så enkla förhållanden.

Tycker du att världen verkar deppig och ond, tycker jag du ska läsa den här boken! Då blir du lite gladare. Boken är inte klassad som skönlitteratur, upptäcker jag, utan som Ohja ”kvinnofrågor”. Det känns lite begränsande.

(Det blir mest boktips från mig nu. Det är svårt att ligga i biblioteksframkant när man för tillfället befinner sig lite i marginalen.)

Tänk, hon skulle ha kunnat leva ännu idag. Imorgon skulle hon ha fyllt 100 . Hon dog 1986, vilket i o f sig inte var så längesedan, men som 14-åring kunde min kunskap om henne betraktas som obefintlig, så jag noterade det inte då.

Hennes betydelse för feminismen kan knappast överskattas. Själv har jag inte läst hela Det andra könet, men jag har läst ett otal forskare som bygger vidare på hennes tankar.

En av mina favoriter i de Beauvoirs efterföljd är Toril Moi. Och någon som har skrivit mycket personligt och bra om de Beauvoir är givetvis Åsa Moberg, bland annat Simone och jag. För mig är Simone de Beauvoir en viktig feministisk förebild.

Imorgon är det fars dag. Det vill jag fira med att knycka en idé från Bokhora (alla bra idéer får man väl sno, eller?). Jag har nämligen också gjort en litterär intervju med min far inför den stora dagen.

Min pappa heter Leif och hans familj består av fru, två vuxna döttrar, dotterdotter samt en åldrad moder. Han arbetar med att konstruera och utveckla raketmotorer. Jag tror han är ganska duktig på det, för ibland åker han runt i världen och presenterar papers på olika konferenser. Nästa år ska han till Anchorage, Alaska. Min fars fritidsintressen är hav, natur, fotografering och sportdykning. Passar ju bra att bo i Bohuslän då. Här följer intervjun:

Hur mycket läser du?
Jag läser 30-40 böcker varje år.

Vilken sorts böcker läser du?
Jag läser mest deckare, men även en hel del historiska äventyrsromaner som Valerio Massimo Manfredis trilogi om Alexander och Igguldens böcker om Julius Caesar. Ibland läser jag naturböcker, men jag läser mer skönlitteratur än facklitteratur. Facklitteratur läser jag på jobbet.

Vad läser du just nu?
Madame Terror av Jan Guillou. Den är underhållande, men typisk för Jan Guillou, som alltid vill förklara samtiden för oss andra.

Är det din förtjänst att även dina döttrar är intresserade av att läsa skönlitteratur?
Det vet jag inte. Men jag läste mycket för er när ni var små. Det beror på att min storasyster läste mycket för mig när jag var 6-7 år gammal och inte kunde läsa själv.

Vad snäll hon var!
Javisst. Hon läste bland annat Pippi, det kommer jag ihåg. Våra föräldrar läste inte för oss, man tänkte inte på sånt då [40-talet, min anm.]. Det var roligt att läsa för er, det var därför jag gjorde det. [Pappa läste godnattsaga varje kväll, min anm.]

Har du fått något bra litteraturtips eller någon bra bok av mig någon gång?
Jo, det första jag kommer på är Karin Alvtegens Saknad. Den var bra. Och så fick jag Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist av dig. Den fick mig att förstå kolonialismen bättre.

Har du något eget boktips?
Ja, vad som helst av Håkan Nesser kan jag verkligen rekommendera. Har har ett otroligt bra språk och skriver spännande.

Tackar!

Ja, med en sån pappa är det inte konstigt att man blir bibliotekarie. Det är fortfarande inte självklart att föräldrar läser för sina barn. Därför är projekt som Läs för mig pappa så himla viktiga.

Så alla pappor – läs en stund för era barn imorgon! Det gör er till världens bästa pappor.

Håkan Nesser – en favorit