Sedan några dagar tillbaka har reklamfilmen för Apoliva diskuterats i sociala och traditionella media. Det finns en grupp på Facebook som heter ”Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Den har över 90 000 medlemmar. Aktiviteten i gruppen går till stor del ut på att skriva grovt nedsättande kommentarer om hur den tjej som medverkar reklamfilmen ser ut. Det fins också fotomontage där man har klippt ihop bilder av modellen med bilder från filmen Excorsisten.

I mindre skala hade man kallat sådant här för mobbning. När det handlar om 90 000 personer, vad kallas det då? Det skrämmer mig något oerhört att det är så lätt att i stor skala dehumanisera en person till den grad att det blir fritt fram att skriva vad som helst. I våra ögon blir hon en bild, ett objekt, en film – och inte en människa med känslor. Som så många objektifierade kvinnor före henne. Och jag behöver knappast påminna om vad som har hänt i tidigare historien då man förlorat förmågan att betrakta människor som människor.

Några försöker försvara gruppen med att det inte är tjejen det är fel på, utan filmen. Men varför handlar då kommentarerna om hur ful hon är? ”Hon är modell och tjänar säkert fett med pengar”, var en kommentar jag fick när jag tog upp den här aspekten i gruppen. Jovisst. Vi känner väl alla till lagen om att ju mer man tjänar, ju mer stryk ska man ha.

Själv blir jag ledsen om någon säger att jag är usel på mitt jobb. Men jag kommer över det. Om 90 000 skulle gå med i en Facebookgrupp som handlar om att jag är usel på mitt jobb skulle jag känna mig tillintetgjord. Det är därför jag skriver detta inlägg. Det FINNS faktiskt en människa bakom den där bilden. Hon har inte gjort något annat än sitt jobb. Men 90 000 personer har visat hur lätt det är att under gruppmentalitetens inverkan göra sig av med empati och medmänsklighet.

När jag läste ett blogginlägg nyss av en person som redovisade sin läsning under 2008, så lyckades jag få det till att han läst 87 procent manliga författare och 13 procent kvinnliga. Vem det var spelar mindre roll, men det fick mig att göra ett eget genusöverslag. Jag befarade nämligen att mina siffor skulle vara ungefär likadana, fast tvärtom.

Eftersom jag läste relativt få böcker 2008 bestämde jag mig för att räkna de två senaste åren. Det jag kom fram till då är att jag har läst nästan 77 procent kvinnliga författare och 23 procent manliga. Då räknar jag pappersböcker, romaner och biografier. Läser alla kvinnor och män såhär könsbundet? Eller är jag och denne manlige bibliotekarie ett undantag?

För något år sedan läste jag på en annan blogg (det är märkligt vad jag minns) att anledningen till att kvinnor läser mest kvinnor, det är på grund av de alltsom oftast identifikationsläser. Borde det då inte vara på motsvarande sätt med den manliga läsningen? Nej, så var inte fallet, hävdades det av bloggförfattaren. Dessutom är det ju inte fint att läsa för identifikation, givetvis.

Hur läser ni andra? Identifikation? Kvinnor? Män?

På fredag disputerar Jenny Samuelsson vid Umeå universitet med avhandlingen På väg från ingenstans. Kritik och emancipation av kunskapsorganisation för feministisk forskning, inom ämnesområdet biblioteks- och informationsvetenskap. Avhandlingen visar att feministisk litteratur är svår att återvinna i våra databaser, även i de man tänker borde vara anpassade för ämnet, dvs Kvinnsam och GENA.

Jag citerar pressmeddelandet:

Jenny Samuelsson anser att för att feministisk litteratur ska bli sökbar på biblioteken krävs en kunskapsorganisation som möjliggör indexering och klassifikation av feministiska perspektiv på kön och makt – inte enbart breda, tematiska begrepp. Att feminismen inte bara är en socialpolitisk kvinnofråga, utan också ett kritiserande och emanciperande perspektiv med fokus på ojämlika könsförhållanden måste också synliggöras.

Jag tycker det är bra att detta lyfts fram, det är något att utveckla för både forsknings- och folkbibliotekens kunskapsorganisation.

Jag berörde samma ämne när jag skrev min egen magisteruppsats, dvs hur man kan kartlägga ämnesområdet feministisk forskning (mha domänanalys) för att finna bra sätt att organisera och återvinna just forskningen på det området. Den hade den modesta titeln Feministisk forskning : ett försök till domänanalys av en mindre del av fältet, och lades fram före den tid då man pdf:ade alla magisteruppsatser och publicerade dem digitalt. Den finns i alla fall med i Libris

Har fastnat i sambons lånade dvd:er med sci-fi-serien Battlestar Galactica. Det blir 2-3 avsnitt per kväll. Nu är vi framme vid den nyaste säsongen, som ännu inte går att få tag i. Rackarns! Obs, det är nyinspelningen vi har tittat på, inte originalet från 70-talet.

Först tyckte jag att det var en feministiskt medveten serie, där presidenten är kvinna och där kvinnor och män har samma jobb och samma inflytande. Men nu är jag mer tveksam. Det säkraste sättet att t ex komma åt en kvinna på Galactica, det är att spela på hennes ”modersinstinkter”. Flera kvinnor har ”försvagats” på det sättet. För det är ju krig som är fokus i intrigen. Krig mellan människorna och cylonerna, ett slags cyborgfigurer.

Kvinnorna i serien är, med undantag av presidenten, mycket unga. De är också häpnadsväckande smala och deffade. Trots alla invändningar man kan ha, förblir det ändå en underhållande tv-serie. Tycker jag.

Tänk, hon skulle ha kunnat leva ännu idag. Imorgon skulle hon ha fyllt 100 . Hon dog 1986, vilket i o f sig inte var så längesedan, men som 14-åring kunde min kunskap om henne betraktas som obefintlig, så jag noterade det inte då.

Hennes betydelse för feminismen kan knappast överskattas. Själv har jag inte läst hela Det andra könet, men jag har läst ett otal forskare som bygger vidare på hennes tankar.

En av mina favoriter i de Beauvoirs efterföljd är Toril Moi. Och någon som har skrivit mycket personligt och bra om de Beauvoir är givetvis Åsa Moberg, bland annat Simone och jag. För mig är Simone de Beauvoir en viktig feministisk förebild.