Nyligen har jag tagit del av dels en film, dels en bok – biografi – som tar upp nästan samma tema. Det handlar om vad som formar oss till dem vi är, om vi alla har samma värde och vad som gör att en del människor anses förlora rätten till det vi uppfattar som mänskligt självklart.

Både filmen och boken utspelar sig i en miljö befolkad av vad som i USA brukar kallas ”white trash”, och i Sverige ”socialfall” eller ”socialgrupp 3″ beroende på vem som yttrar sig. Det handlar om mödrar som inte fullgör sina uppdrag så tillvida att de missbrukar droger och låter barnen fara vind för våg.

I filmen Gone Baby Gone (baserad på Dennis Lehanes bok med samma namn och regisserad av Ben Affleck) blir den knarkande mamman av med sitt barn i vad som verkar vara en kidnappning, men som sedan visar sig vara något helt annat mycket mer invecklat, där människor agerar utfrån sin egen övertygelse om vad som är bäst för barnet. Mamman framställs oerhört osympatiskt, vilket gör att det moraliska dilemmat för filmens ”hjälte” – som ska ställa allt tillrätta – blir oerhört svårt. Har en mamma alltid rätt till sitt barn?

Boken jag läste var När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var, en självbiografi av sångerskan Jessica Andersson, skriven med hjälp av Lena Katarina Swanberg. Jessicas mamma super hårt. Hon ser aldrig sin egen del i att allting går åt he*te för familjen och barnen. Hon tar hem män som också missbrukar och som våldför sig på barnen. Barnen fosterhemsplaceras i olika familjer. Trots svåra odds lyckas Jessica i sitt yrkesliv, men sin bakgrund bär hon ständigt med sig även i vuxen ålder.

 Genom berättelsen går Jessicas mantra ”inte bli som min mamma”. Så länge mamman inte ser vad hon har orsakat sina barn, kan barnen inte heller förlåta. Vad är mammans värde? Hon är älskad av sina barn, men hon förmår sällan eller aldrig leva upp till ens den minsta förväntning som barnen kan ha på henne. Var det rätt eller fel att barnen togs från mamman? Det problematiserar inte boken, tyvärr.

Jag funderar över om boken respektive filmen kommer till olika slutsatser om hur människor formas och om det är så att vi kan förverka våra rättigheter – kanske till och med vårt värde? – genom vårt beteende. Hur ska omgivningen gripa in? När förverkar man ”rätten” till ett barn? Det är frågor som ställs och som kanske aldrig kan få särskilt tydliga svar.

Genomkyld efter två timmar utomhus i hällande regn och 10 plusgrader känner jag mig ändå ganska nöjd med min söndagsaktivitet – Låt den rätte komma in-vandring i Blackeberg. Under ledning av en mycket tapper och entusiastisk guide.

Stockholms stadsmuseum arrangerar hela sommaren (om vi nu får sommar någon gång) filmvandringar om några svenska filmer som är baserade på romaner. Det erbjuds Millennium-vandring, Snabba cash/Aldrig fucka upp-vandring och Låt den rätte komma in-vandring, flera gånger i sommar. Så om du bor i Stockholm eller ska dit på semester, kolla stadsmuseets webbplats och boka biljett i tid!

Det speciella med en vandring som baserar sig på både film och bok är bland annat att många detaljer, t ex platser, ändras från roman till filmmanus. Vissa platser är kanske snygga att filma och andra passar inte alls trots att de har en viktig del i boken.

Låt den rätte komma in spelades, som väl de flesta vet, in till stor del i Luleå, för att få till snön på rätt sätt. Många händelser har också flyttats inom närområdet Blackeberg för att få rätt stuk på t ex gångtunnlar. Idag fick jag se var Göran med katterna egentligen bodde, och var Virginia egentligen blev biten av Eli. I boken var det ju inte alls i gången upp till Blackebergs torg, som det är i filmen. Se bilden nedan.

När jag läste boken Låt den rätte komma in för några år sedan, var jag inte särskilt bekant med Blackeberg. Inte över huvudtaget kan man säga. Sedan dess har jag flyttat  så nu bor jag i närheten. Det gav en ny dimension när jag såg filmen. Boken kunde jag inte koppla geografiskt på samma sätt, så på så vis gav det mig mycket extra att gå den här vandringen. Rekommenderas!

Autentisk Blackebergshistoria kan man få via Blackeberg.org. Lika spännande, minst!

Jag råkade se Shopgirl – filmen alltså – i eftermiddags. Hittade den på rea och kom ihåg boken som jag gillade, hade ingen aning om att den var filmad. Då när boken kom så minns jag att jag blev lite förvånad över att en halvbra Hollywoodskådis - Steve Martin - kunde skriva en såpass bra roman, ändå.

Nu är det några år sedan jag läste boken, men filmen var faktiskt inte heller så illa som man skulle kunna tro. Så hittar du också Shopgirl i rea-stället, köp! Och boken kan du ju låna på biblioteket.

Jag kan ju bara inte låta bli. Se hur välkoreograferade vi är på Regionbibliotek Stockholm. God Jul! (igen)

Jag fick för mig att titta lite mer på The Commons i Flickr, alltså de bilder som läggs ut av institutioner som t ex Library of Congress för att bland annat samla in mer information om vad bilderna föreställer. I de flesta fall finns inte någon upphovsrätt på bilderna, och man kan alltså använda dem ganska fritt.

New York Public Library – bilden nedan visar en bild från The Commons från öppningsdagen - har jag besökt en gång och minns det som en imponerande byggnad, men kanske inte så tillgänglig, ”public”. I filmen jag just såg, Sex and the City, planerar Carrie sitt bröllop i den byggnaden. Det får mig att fundera över om jag någon gång skulle kunna tänka mig att gifta mig i ett bibliotek. Men nej – där tar det nog emot. Det är för prosaiskt och jobbrelaterat.

En av mina favoritfilmen i katastrofgenren, Day after tomorrow, utspelas till stora delar på NY Public Library. Det däremot tycker jag är lite poetiskt.

Det skulle vara jättespännande om något svenskt arkiv eller bibliotek lade ut bilder i Flickr, tänk vilken guldgruva för släktforskare och andra.

Jag tillhör en av de få(?) som av oklara skäl inte kom iväg för att se SATC – the movie när den gick på bio. (Av någon anledning känns det som om SATC lockar mer än SATS just nu.)

Jag tillhör också dem som inte har några problem med att röra sig mellan det ytliga och det fördjupade, mellan populärt och seriöst. Som de flesta av oss alltså. Det verkar finnas förutsättningar för en skön helg med filmtittande.

I söndags såg jag filmen Låt den rätte komma in. Vad ska man säga – den var faktiskt så bra som jag trodde den skulle vara. John Ajvide Lindqvist har skrivit manus, vilket förklarar varför filmen följde romanoriginalet såpass nära. Med en massa bortskalade detaljer förstås.

Rent visuellt hade man dock inte sparat på detaljerna. Det var helt underbart att njuta av 50-talsmiljöerna som ju faktiskt är filmade i dagens Blackeberg med omnejd. Utomhusscenerna är visserligen till stor del inspelade i Luleå, men inte alla. Det var i ”min” gångtunnel som vampyren Eli tog ett av sina offer!

Fotot spelar väldigt stor roll i den här filmen. Det är sällan man ser en så bra filmad och berättad svensk film.

Blackeberg

Yes!!! Nu är de beställda, biljetterna till helgens visningar av Låt den rätte komma in. På fredag kan jag inte, men det går ju lika bra med söndag. Och så hittade jag den här charmiga filmen på Youtube, där bokens miljöer är dokumenterade, komplett med kokosbollfabrik och allt! I kiosken köper man numera thaimat, förresten.

Jag har läst att filmen Låt den rätte komma in är inspelad i Luleå, för att få till det med snön och mörkret. Men i den här lilla filmen får man alltså se originalmiljöerna.

En epilog till boken kommer i Ajvide Lindqvists nästnästa bok, som ska bli en novellsamling, enligt SvD.

Just som man tycker att det här med Facebook är old news, annonserar West Wing-skaparen Aaron Sorkin att han ska göra en film om Mark Zuckerberg och Facebook. I den nybildade FB-gruppen Aaron Sorkin & The Facebook Movie berättar filmskaparen att:

I’ve just agreed to write a movie for Sony and producer Scott Rudin about how Facebook was invented. I figured a good first step in my preparation would be finding out what Facebook is, so I’ve started this page. (Actually it was started by my researcher, Ian Reichbach, because my grandmother has more Internet savvy than I do and she’s been dead for 33 years.)

Vilket kanske förklarar att filmidén kan tyckas komma lite sent.

Nu funderar jag bara på vem som kan tänkas få spela huvudrollen, dvs Zuckerberg själv. Sorkin har väl gjort sig känd som en ganska seriös manusförfattare och producent, alltså blir det förmodligen inte Ashton Kutcher eller någon liknande ung man i komedifacket. Hmm, kanske en James McAvoy med noga instuderad amerikansk accent? Men i så fall MÅSTE han lära sig skratta.

Via DN.

För ett tag sedan visade Librarian In Black upp en musikvideo som hon gjort om sin blogg mha Animoto. Som alla trogna läsare av denna blogg vet, har jag skrivit om Animoto tidigare. Det slog mig att jag också skulle göra en bloggfilm. Vad man ska ha den till vete tusan. Men det är ungefär såhär djuplodande som jag orkar vara en fredagseftermiddag.