I will educate myself about the information culture of my users and look for ways to incorporate what I learn into library services.

Det här handlar till stor del om att arbeta evidensbaserat. Det vill säga dels att ta del av forskning och integrera den i sitt eget praktiska arbete, men också att själv skapa underlag för fortsatt arbete genom egna undersökningar. Det kan då handla om att man läser forskning om människors informationsbeteende och tar hänsyn till det när man utformar bibliotekets olika tjänster. Och att man studerar sina användare och målgrupper när de till exempel använder sig av de här tjänsterna och drar konsekvenser av det.

Exempel på hur det här kan gå till finns t ex i Lotta Haglunds och David Herrons paper från konferensen Mötesplats inför framtiden 2008. När det gäller bibliotekens s k 2.0-tjänster så finns det ännu sparsamt med forskning. Mycket p g a att det finns sparsamt med sådana tjänster också… Några magisteruppsatser på temat kan man hitta i Uppsatser.se. Men att arbeta evidensbaserat är ju inget nytt som kommit i samband med webb 2.0.

För att arbeta evidensbaserat behöver man inte vara forskare, det går utmärkt att göra det som praktiker. Läs också Malin Öglands artikel i Länsnytt nr 4:2008 om att reflektera i arbetet.

Läs mer om min bloggserie om A Librarian’s 2.0 Manifesto.

VA-bloggen har ett bra inlägg om skolpolitik, som jag har upptäckt. Såhär står det bl a:

Det är mycket tyckande om skolan. Alla har gått i den så alla kan ha en åsikt om den – snickare såväl som majorer, läkare såväl som frisörer. Men hur är det med den forskningsbaserade kunskapen om skolan? Hur mycket används den i debatten? Används den på rätt sätt?

Och hur ofta deltar de som själva forskar om pedagogik och skola i diskussionerna om hur skolan ska se ut?

Det är något som jag själv har funderat över. Varför syns både lärare också forskare såpass lite i skoldebatterna? Är det som i bibliotekvärlden, att det finns en diskurs som domineras av andra än den yrkeskår som det berör? Om det finns forskning inom ett professionsområde, varför används den inte i det offentliga samtalet?

VA-bloggen drivs av föreningen Vetenskap & Allmänhet. Missionen formuleras såhär:

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som vill främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet – särskilt unga. Vi vill åstadkomma samtal i nya former om frågor kring forskning som engagerar människor. Grundtanken är att dialogen bör utgå från folks frågor, intressen och oro, snarare än från vad forskarna själva vill föra ut.

Idag medverkade jag på kursen Definitely, maybe eller Do the right thing, som är en försmak av konferensen EBLIP i sommar. EBLIP är också en tidskrift om evidensbaserat arbetssätt. Det kändes som om jag var det lättviktiga inslaget på kursen, eftersom jag pratade om Att hålla sig uppdaterad, och det innebär långtifrån alltid att man sätter sig ned med en vetenskaplig artikel och drar några genomtänkta slutsatser.

Min inslag handlade istället ganska mycket om vad man eventuellt kan få ut av att läsa bloggar och hur man kan använda sig av tekniska hjälpmedel i sin omvärldsbevakning. Ett nytt grepp provade jag också. Att dela ut ppt:en på papper och visa helt andra saker på storbild.

Till min hjälp hade jag också till viss del Margareta Nelkes utmärkta lilla bok  Bevaka din omvärld.

Jag hävdade att man genom att läsa bl a bloggar, göra egna analyser och skriva reflekterande i bloggform också kan utvecklas professionellt. Och nu när jag tänker på det vet jag att jag själv kan bli mycket bättre på att blogga på det sättet. Det har varit för mycket slöbloggande helt enkelt. Det kanske är dags att rycka upp sig och verkligen använda bloggen reflekterande.

För mig är det dock problematiskt att mixa den här bloggen för mycket med min yrkesroll, i så motto att jag helst inte vill skriva om kollegor (som jag samarbetar med). De ska inte behöva figurera oombedda, tycker jag.

”Vi kan inte längre läsa”, hävdar DN Debatt idag. Men står det verkligen så illa till på DN:s redaktion? Det hade jag ingen aning om.

Men vänta, vilka är ”vi” egentligen? Är det folk som jobbar på DN, journalister i största allmänhet, eller hela svenska folket, eller kanske är det alla som äger en dator? Jag tror att DN lutar åt det senare. Vi tillhör den mentalt urkopplade generationen:

När vi läser online tenderar vi, enligt forskaren Maryanne Wolf, att bli rena avkodare av information. Vår förmåga att tolka texter, att upprätta de komplexa mentala förbindelser som bildas när vi läser djupt och ostört, förblir till stor del urkopplad. Utvecklingspsykologen Wolf poängterar att vi inte är vad vi läser, utan hur vi läser. När vi är uppkopplade digitalt är vi alltså urkopplade mentalt.

Det artikeln hävdar är att vårt läsande och tänkande förstörs av att läsa korta texter på skärm. Vi blir helt enkelt dummare, för att uttrycka det enkelt.

Jag blir så trött på denna ständiga polarisering mellan pappersläsning/skärmläsning, romanläsning/webbläsning.

Forskning från University College i London bekräftar utvecklingen där horisontellt supersökande genom titlar och sammanfattningar i jakt på snabba resultat skapat en ny läsare som skyr läsningen: ”Det verkar nästan som om de ger sig ut på nätet för att slippa läsa i traditionell mening.”

Vakna upp till verkligheten, det har alltid funnits människor som inte tycker om att läsa, som inte vill läsa, som hittar genvägar därför att de hatar att läsa. Läsa är svårt. Att läsa har aldrig varit ett nöje för alla. Att människor tror de ska hitta genvägar till att slippa läsa genom att Googla är bekant för alla som jobbat i skolans värld.

Förr i världen var det lättare att slippa läsa. Idag kan ingen klara sig utan att läsa, du kan inte kommunicera som ung idag utan att kunna läsa: sms, chatt, osv. Visst, det handlar om ren avkodning. En avkodning som enligt DN gör oss dumma.

Det är viktigt att kunna läsa och genom läsningen förstå sammanhang och kunna dra egna slutsatser, bilda sig uppfattningar om saker och ting. Men det det ligger en elitism i att tro att alla kommer att vilja och kunna läsa komplexa texter skrivna av akademiker.

I DN låter det som om var och en av oss ligger i farozonen att bli fördummade av datorerna och Internet. Sanningen är ju förstås att världen fortfarande har ungefär samma klyftor nu som då, men att dessa riskerar att fördjupas av ett digitalt utanförskap. Många är de som inte tillägnar sig kunskaper om läsning på skärm ö h t därför att de inte ens har tillgång till en dator.

/ Hälsar en som gärna skriver ut längre texter på papper för att kunna läsa ordentligt

Äntligen kan man hämta hem Christian Kleinhenz nya magisteruppats via Uppsatser.se: Närhet och distans i det virtuella referenssamtalet. En studie av Fråga bibliotekets chattfunktion.

Det är en mycket bra uppsats, därför att den belyser fördelar och svårigheter med synkron elektronisk kommunikation i bibliotekssammanhang, plus att den är förtjänstfullt skriven. Det finns en hel del uppsatser som undersöker användares attityd och upplevelse av bibliotekschatt, men få som undersöker den egentliga kommunikationen och dess element, silat genom teori.

Vill man förstå fenomenet chatt på ett bättre sätt, och kanske bli en bättre referenschattare själv, så är den här uppsatsen till hjälp.

Jag har ägnat en stund på eftermiddagen åt att browsa magisteruppsatser i B&I, för att hitta uppslag för en grej på jobbet. Men som alltid när man browsar slår serendipiteten till och man hittar något man inte visste att man letade efter.

En uppsats om Biblioterapi på sjukhus [pdf]. Skriven vid Högskolan i Borås 2008 av Josefine Aineland. Ämnet fick mig att studsa till lite, skriver man om biblioterapi nuförtiden? Uppsatsen undersöker några sjukhusbibliotekariers kunskap om och inställning till biblioterapi. Den reder också ut vad biblioterapi egentligen kan sägas vara och hur det kan fungera.

Läser vi inte alla då och då smått terapeutiskt, kan man tycka, men biblioterapi handlar om dokumenterade behandlingsformer där texter och litteratur är katalysatorer för ”patienternas” psykiska tillstånd. Användningen av metoden tycks ha avklingat en hel del under 1980-90-talen, av litteraturlistan att döma.

Men anslaget tycker jag ändå är intressant. Detta är ett fält där bibliotekarier i samarbete med andra professioner bedriver litteraturarbete gentemot särskilda målgrupper. Finns det lärdomar här som kan överföras till andra sammanhang?

Lite besviken blev jag i det avsnitt där sjukhusbibliotekarierna intervjuas. Många av dem tycks ha inställningen att litteraturen verkar terapeutiskt genom att avleda patienterna från deras problem, och inte genom att hjälpa till med bearbetningen av problemen. Visst, är man sjuk vill man gärna ha något lättsamt att läsa, men detta har knappast med biblioterapi att göra, här tycker jag uppsatsförfattaren är lite för ”snäll” gentemot bibliotekariernas tolkningsperspektiv. Det berättas vidare att själva mötet mellan patient och bibliotekarie också kan ha en läkande funktion.

När jag själv låg på sjukhus nyligen skulle jag ha fått lyckofnatt över att se en bibliotekarie eller ens en bokhylla, var finns de sjukhusbibliotek som går med vagn på avdelningarna idag? Det skulle också ha varit suveränt att hitta färdiga litteraturlistor, skön och fack, relaterade till olika sjukdomstillstånd och upplevelser. Nu har jag själv skapat min egen biblioterapeutiska litteraturlista, för att bearbeta mitt medicinska trauma. Någonstans känns det som… borde inte biblioteken jobba mer med sådant här?

På fredag disputerar Jenny Samuelsson vid Umeå universitet med avhandlingen På väg från ingenstans. Kritik och emancipation av kunskapsorganisation för feministisk forskning, inom ämnesområdet biblioteks- och informationsvetenskap. Avhandlingen visar att feministisk litteratur är svår att återvinna i våra databaser, även i de man tänker borde vara anpassade för ämnet, dvs Kvinnsam och GENA.

Jag citerar pressmeddelandet:

Jenny Samuelsson anser att för att feministisk litteratur ska bli sökbar på biblioteken krävs en kunskapsorganisation som möjliggör indexering och klassifikation av feministiska perspektiv på kön och makt – inte enbart breda, tematiska begrepp. Att feminismen inte bara är en socialpolitisk kvinnofråga, utan också ett kritiserande och emanciperande perspektiv med fokus på ojämlika könsförhållanden måste också synliggöras.

Jag tycker det är bra att detta lyfts fram, det är något att utveckla för både forsknings- och folkbibliotekens kunskapsorganisation.

Jag berörde samma ämne när jag skrev min egen magisteruppsats, dvs hur man kan kartlägga ämnesområdet feministisk forskning (mha domänanalys) för att finna bra sätt att organisera och återvinna just forskningen på det området. Den hade den modesta titeln Feministisk forskning : ett försök till domänanalys av en mindre del av fältet, och lades fram före den tid då man pdf:ade alla magisteruppsatser och publicerade dem digitalt. Den finns i alla fall med i Libris