Här börjar jag min lilla bloggserie om manifestet.

I will recognize that the universe of information culture is changing fast and that libraries need to respond positively to these changes to provide resources and services that users need and want.

I korthet tolkar jag den första punkten i manifestet som behovet av att förstå att människors informationsbeteende snabbt ändras och att biblioteken bör förändras i linje med detta.

Det är i själva verket en väldigt komplex process, förändring av institutioner där viss praxis har varit gällande under lång tid. Man kan se att förändring sker långsamt i t ex skolans värld. Den läroplan som kom 1994 kan fortfarande inte sägas vara helt genomförd och en ny regering vill nu sätta sitt eget avtryck på skolan. Detsamma gäller för biblioteken.

Bristen på central styrning i biblioteksvärlden har  i viss mån låtit ”tusen blommor blomma” om uttrycket ursäktas. Samtidigt kan man uppleva att det finns en likriktning, som kanske har sitt ursprung i att många har gått samma utbildning på samma skola och tillhör samma kulturella och sociala kretsar.

Manifestet utgår från den enskilda bibliotekarien. Just JAG behöver få insikt i förändringarna och vad de innebär för min yrkesutövning. Men det individuella perspektivet räcker förstås inte för utveckling. Idag kan vi se många(?) ”2.0-pionjärer” som arbetar i eldsjälsanda. Men de är ofta ganska ensamma. Först när de får sällskap och hjälp börjar det hända något på riktigt, tror jag. En evangelist behöver följeslagare.

Hur upptäcker man att förändring är nödvändig och hur genomför man den? En nyckelfråga.

Anna Åkerberg postade en artikel i Facebook idag som jag tycker illustrerar att ”the universe of information culture is changing fast”. Den handlar bland annat om våra attityder när det gäller ”utantillkunskap” kontra att låta kunskapen sparas i någon typ av artefakt. Var tid har sin informationsteknik.  Jan Söderqvist på SvD skriver:

Uppenbarligen finns det alltså en mer eller mindre allmänt omfattad och i varje fall seglivad idé om att just den kommunikationsteknologiska nivå vi befann oss på ungefär i går är rimlig och acceptabel, medan nästa språng i utvecklingen måste innebära att omistliga värden går förlorade.

Dags att sparka igång den här bloggen efter semestern. Jag tjuvstartade på Biblioteksbloggen med ett inlägg om att msn messenger fyller 10 år. Det känns konstigt att den tjänsten inte alltid har funnits. Jag minns knappt hur det var att leva i en värld där man inte kommunicerar via nätet! Trots att det var så sent som 1996 nånstans som jag använde Internet för första gången…

Samtidigt finns det en hel del runtomkring mig som inte vet vad msn messenger är och som ser chatt som något nytt it-påfund. Jag syftar på bibliotekspersonal, som får anses som ganska högutbildade människor. Visst finns det kunskapsklyftor också mellan människor med likartad utbildningsnivå. Men vad innebär det för hur man värderar olika typer av kunskap t ex i anställningssammanhang eller i sammanhang tillsammans med kunder/användare? Vilken kunskap är viktig att ha?

Här står vi i någon typ av skifte, det är något som man ofta hör/läser om i de sociala medierna framförallt (bloggar och andra sammanhang). Är det ålder som är vattendelaren? Nej, många menar att det är socialgrupp och klass. Men det är knappast någon heltäckande parameter heller, eftersom skillnader uppenbarligen finns inom yrkesgrupper.

På senare tid har jag läst en del om personalrekrytering och sociala medier. Nu hittar jag inte alla länkar (skyller på semestern), men läs på t ex Mashable om vad rekryteringsfirmor inom ”it-branschen” tittar efter när de vill anställa. Varför kollar man personer via de sociala medierna? Det handlar inte bara om att se vilka ”skills” som en tänkbar anställd har utan:

[...] a person’s social media footprint gives employers (and others) the best insight into your passions, interests, communication styles, work habits, work/life balance and all sorts of other valuable information.

Ovanstående citat bygger på tanken att när vi tillägnat oss den rent praktiska kompetensen kan vi också använda den som en del av vårt liv, både privat och professionellt. Jag tror att i själva verket har vi svårt att använda dessa ”verktyg” professionellt om vi inte också har en känsla för deras värden och egenskaper på det privata planet. Man kan inte förstå potentialen i sociala medier när den egna kunskapen inte bottnar.

Gäller det här då biblioteken? Jag är säker på att det finns många som inte tycker det. Biblioteken tillhör inte ”it-branschen”. Men biblioteken tillhör samhället. Det finns en mängd skäl till att den här kompetensen behövs på biblioteken och bl a projekt som ”23 saker” har arbetat för att öka den här kunskapen på biblioteken. Att argumentera för att kunskapen behövs känns vid det här laget nästan fånigt, eftersom det är så självklart och framförs i så många sammanhang.

Men hur kommer det sig då att många fortfarande aldrig har chattat eller vet vad rss är för något? De utbildningsprojekt som har genomförts har kanske inte i tillräcklig grad kunnat visa på det personliga värdet i de tjänster som bibliotekspersonalen har fått prova. Man har kanske i för liten grad resonerat kring sammanhangen och fokuserat lite för mycket på praktiskt handhavande.

Vad betyder webb 2.0 och sociala medier för demokratin? Det kanske är workshops där liknande frågor diskuteras som är nästa steg i lärandet. Kanske handlar det också om hur man identifierar sig som yrkesperson – litteraturvetare eller informationsvetare. Vi lär återkomma till ämnet.

Uppdatering:  Hur väl behärskar du den sociala webben? på Slumpnavigator, på svenska om rekrytering.

”Vi kan inte längre läsa”, hävdar DN Debatt idag. Men står det verkligen så illa till på DN:s redaktion? Det hade jag ingen aning om.

Men vänta, vilka är ”vi” egentligen? Är det folk som jobbar på DN, journalister i största allmänhet, eller hela svenska folket, eller kanske är det alla som äger en dator? Jag tror att DN lutar åt det senare. Vi tillhör den mentalt urkopplade generationen:

När vi läser online tenderar vi, enligt forskaren Maryanne Wolf, att bli rena avkodare av information. Vår förmåga att tolka texter, att upprätta de komplexa mentala förbindelser som bildas när vi läser djupt och ostört, förblir till stor del urkopplad. Utvecklingspsykologen Wolf poängterar att vi inte är vad vi läser, utan hur vi läser. När vi är uppkopplade digitalt är vi alltså urkopplade mentalt.

Det artikeln hävdar är att vårt läsande och tänkande förstörs av att läsa korta texter på skärm. Vi blir helt enkelt dummare, för att uttrycka det enkelt.

Jag blir så trött på denna ständiga polarisering mellan pappersläsning/skärmläsning, romanläsning/webbläsning.

Forskning från University College i London bekräftar utvecklingen där horisontellt supersökande genom titlar och sammanfattningar i jakt på snabba resultat skapat en ny läsare som skyr läsningen: ”Det verkar nästan som om de ger sig ut på nätet för att slippa läsa i traditionell mening.”

Vakna upp till verkligheten, det har alltid funnits människor som inte tycker om att läsa, som inte vill läsa, som hittar genvägar därför att de hatar att läsa. Läsa är svårt. Att läsa har aldrig varit ett nöje för alla. Att människor tror de ska hitta genvägar till att slippa läsa genom att Googla är bekant för alla som jobbat i skolans värld.

Förr i världen var det lättare att slippa läsa. Idag kan ingen klara sig utan att läsa, du kan inte kommunicera som ung idag utan att kunna läsa: sms, chatt, osv. Visst, det handlar om ren avkodning. En avkodning som enligt DN gör oss dumma.

Det är viktigt att kunna läsa och genom läsningen förstå sammanhang och kunna dra egna slutsatser, bilda sig uppfattningar om saker och ting. Men det det ligger en elitism i att tro att alla kommer att vilja och kunna läsa komplexa texter skrivna av akademiker.

I DN låter det som om var och en av oss ligger i farozonen att bli fördummade av datorerna och Internet. Sanningen är ju förstås att världen fortfarande har ungefär samma klyftor nu som då, men att dessa riskerar att fördjupas av ett digitalt utanförskap. Många är de som inte tillägnar sig kunskaper om läsning på skärm ö h t därför att de inte ens har tillgång till en dator.

/ Hälsar en som gärna skriver ut längre texter på papper för att kunna läsa ordentligt

Under den upp(ut)manande frågan Vem tar ansvar för framtiden? arrangerar nätverket NIK sin fjärde konferens om informationskompetens i gymnasieskolan. De tre föregående konferenserna har varit välbesökta, och det tror jag säkert denna fjärde också blir. NIK fyller ett behov som inte täcks av någon annan instans. Konferenserna diskuterar skolbiblioteksfrågor, men utan den annars så vanliga fokuseringen på läsning och skönlitteratur.

Ur programmet:
”Wikipedia – älskad och avskydd” – preliminära resultat av en undersökning bland lärare och elever vid några Stockholmsskolor, Einar Spetz, bibliotekarie, Vallentuna gymnasium

”Digital kompetens”, ett nytt bildningsbegrepp i det globala samhället, Stefan Pålsson, omvärldsbevakare för KK-stiftelsen samt frilansskribent inom området IT och lärande

”Informationskompetens – grunden för framgångsrika universitetsstudier” -gymnasieskolans och universitetets gemensamma ansvar. Erfarenheter och tankar inför framtiden, Agneta Lantz, Förste bibliotekarie, FD, Föreståndare för Centrum för Biblioteks- och IT-pedagogik, Linköpings universitetsbibliotek

Ska bli spännande och intressant. Allt detta för bara 400 kr. Den 21 november på Östra real i Stockholm.

Och då menar jag förstås en oanpasslig kolloss, på väg att dö ut. Det vore så enkelt att svara ett rakt Ja, eller Nej på den frågan, utan att förklara sig. Men så får man förstås inte göra. Man måste som alltid problematisera allt…

Jag lyssnade till Stephen Abram (utvecklingschef på SirsiDynix, Stephen’s Lighthouse med mera) för knappt ett år sedan på konferensen Internet Librarian International. En del av det han sade då har jag återgivit i en tidigare bloggpost.

Och nu har han publicerat en läsvärd artikel på Information Today, Evolution to Revolution to Chaos : Reference in Transition. Utskriven blir den nästan 6 sidor lång. Jag klarar bara inte av att läsa sådana här texter på skärm.

Hur är det egentligen? Är vårt referensarbete på biblioteken av sådan 1.0-mässig art att det håller på att självdö? Kanske kan Wikipedia numera lösa alla de informationsproblem som det tidigare behövdes bibliotekspersonal för att klara av? Så förenklat förhåller det sig naturligtvis inte (som väl de flesta inser?). Jag ska med hjälp av Abram försöka peka ut några skäl till varför.

Ett av de scenarion som Abram föreställer sig inför framtiden är att biblioteksvärlden vägrar att anpassa sig efter förändringar i samhället och i tänkandet hos människor runtomkring. Fortsätter vi på precis samma sätt som vi ”alltid” har gjort, kommer vi att tjäna en liten men krävande grupp, och kommer att utplånas i takt med att denna grupp försvinner. I 13 ytterligare scenarion beskriver Abram hur biblioteken istället kan leva vidare, genom att bli en del av människors lärande och vardag.

Vad är det som bibliotekarier redan idag har och som de kan använda sig av på väg mot framtiden? Jo, det är förstås det mänskliga mötet. Oavsett om det sker ansikte mot ansikte irl, i en virtuell värld, i telefon, via chatt, på ett socialt forum. I biblioteksvärlden finns redan kompetensen att möta olika typer av människor; barn, studenter, människor med annat förstaspråk, gamla, handikappade av olika slag, och anpassa information, medier och tilltal till den de har framför sig (irl eller virtuellt).

Just det här är något som Abram ofta framhåller i sina tal och artiklar, har jag förstått. Men varför ska han behöva upprepa det om och om igen, om vi nu är så duktiga på detta att möta människor? I så fall föreligger ju inget hot eller problem.

Som jag ser det vågar vi inte alltid stå för våra kompetenser i biblioteksvärlden. Vi vågar oss inte ut ur vårt trygga bibliotek i tillräcklig grad. Vi måste till människorna, för de kommer inte att förstå varför de ska komma till oss. När vi väl har kommit till dem, då kanske en eller annan självmant kommer att söka upp oss. Men först då.

Därför måste vi på biblioteken kunna våra nya verktyg, de som bärs runt i fickan på snart sagt envar . Abram skriver:

[...] microblogging, Twitter, text messaging, social networking, tagging, and digital phones with advanced web features offer great opportunities for us to be at the point of every user’s need.

Som jag ser det har vi stora möjligheter att även i fortsättningen vara angelägna som en instans dit människor kan vända sig för att få vägledning när det gäller information av olika slag. Men då måste vi som sagt hantera de verktyg och platser som gäller, och visa att den mellanmänskliga faktorn kan betyda mer än 1000 textsidor i Wikipedia. (Och nu menar jag INTE att kritisera Wikipedia.)

Det kan bli ett lärande 2.0, som ju handlar om ett samspel mellan människor, och där lärande faktiskt kan uppstå hos båda parter.

Idag när jag skrev in en idé/projekt på Idébiblioteket kom jag att tänka på att ganska mycket som man verkligen vill göra är genomförbart.

Jag var med och bildade Nätverket för Informationskompetens för drygt tre år sedan. Vi var några personer som verkligen ville diskutera informationskompetensens roll i skolundervisningen, från både praktiskt och teoretiskt perspektiv. Och vi hittade inga forum för det, inga konferenser som vände sig till oss eller var möjliga för oss att delta i. (Oss=några gymnasiebibliotekarier och en lärare.)

Så vi började ordna egna konferenser. Jag hade aldrig gjort något liknande förut, men det var väldigt inspirerande att se att det gick! Och att vi fick sådant gensvar.

Ganska snart fick vi förfrågningar från olika delar av landet. Skulle vi inte kunna ordna något där också? Men nej, hela idén byggde ju på att man ska fixa något själv, lokalt utifrån sina förutsättningar och intressen.

Så tycker du att just ditt forum eller din (un)konferens saknas, och att vi på läns/regionbiblioteken är ena slöa typer (jag jobbar ju där numera), ordna något själv! Det funkar förstås inte för den som bara vill beta av sina timmar på jobbet och inget mer, men är man villig att lägga ner lite energi så funkar det. Och jag lovar att man kommer att få stöd från ena eller andra hållet, bara man visar att man har en idé och är aktiv.

Samarbetspartner kan du t ex söka via Idébiblioteket.

Läser hos Sheila Webber att en ny nordisk tidskrift för information literacy i högre utbildning är på g, NORIL. Den blir säkert mycket intressant, inte minst därför att Ola Pilerot sitter i redaktionen.

Min invändning ligger i den ständiga uppdelningen av biblioteksvärlden i bibliotekstyper. Forsknings- och skol/gymnasiebibliotek har många gemensamma frågor/problem som med fördel kan diskuteras tillsammans. Inte minst när det gäller undervisning och informationskompetens. Därför är det tråkigt att en nordisk tidskrift på området informationskompetens bara riktar sig till forskningsbiblioteken. Det gör det t ex ännu svårare att få till en röd tråd i det livslånga lärandet.

Vad jag vet finns inget forum för duktiga nordiska skolbibliotekarier att publicera sig när när det handlar om bl a informationskompetensutveckling. Någon annan som vet? InfoTrend måste fortfarande upp till bevis…

Jag deltog i LILAC-konferensen för tre år sedan (den första) och kan verkligen rekommendera den för alla som är brett eller djupt intresserade av informationskompetens. Inte minst för den roliga efterfesten. Jag läser att Sheila Webber i år deltar med workshop. LILAC 2008 äger rum i mars i Liverpool.

Känner man inte för att resa över Nordsjön, kan man istället delta i Gör det skillnad? Effekter av undervisning i informationskompetens – går de att mäta? den 3 mars i Stockholm.

Enligt en undersökning i Storbritannien uppskattar en stor andel av lärarna att ca 25 procent av de arbeten som elever lämnar in har inslag av plagiering från nätet. Noteras kan också att en ganska stor andel av lärarna inte hade uppfattat plagiering som ett problem. Hur ser det ut i svenska skolor? Läs mer på Information Literacy Weblog.

Jag hade för mig att jag läst ett fint citat av Ernst Kirchsteiger om katter, men mindes inte vad eller var. (Ja, karln har ett roligt sätt att uttrycka sig.) Jag hittade citatet ganska snabbt, men det verkar väldigt svårt att hitta ursprungskällan till nedtecknandet av citatet. Vem skrev upp det först och när? Svara gärna den som vet. Vet ni vilket avsnitt av Sommartorpet det var så blir det pluspoäng

Hursomhelst, här är citatet (hämtat här):

När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.

Jag hoppas i hemlighet att två katter ska täcka bristerna, när man inte orkar städa och hålla så bra ordning hemma.