BiblioBuster

Enligt en undersökning i Storbritannien uppskattar en stor andel av lärarna att ca 25 procent av de arbeten som elever lämnar in har inslag av plagiering från nätet. Noteras kan också att en ganska stor andel av lärarna inte hade uppfattat plagiering som ett problem. Hur ser det ut i svenska skolor? Läs mer på Information Literacy Weblog.

Den här filmen såg jag först på Biblioteksrelaterat. Tycker den är ganska målande för det eventuella generationsskifte som 2.0 innebär. Det är skolan som ställs inför den stora utmaningen idag, behoven av förändring är större än vad som gäller för biblioteken, åtminstone mer akuta. För till skolan tvingas alla barn gå varje dag och det är där de ska ges en beredskap inför vuxenlivet.

Det kändes som en förmån att få höra “modern” till 23 saker tala under konferensen! Helene Blowers började med att beordra oss att göra vågen, så att hon skulle kunna filma och lägga ut på sin blogg! Bente Jensen och Sara Jörgensen från Danmark berättade också om hur de implementerat 23 saker på sina bibliotek, som ett samarbetsprojekt mellan tre bibliotek. Väldigt intressant!

Några viktiga punkter från denna inspirerande föreläsning. Först, för den som inte vet innebär 23 saker ett slags utbildningsprogram för personal i de vanligaste 2.0-verktygen:

- Lärande kan inte “delas ut”, det måste integreras i verksamheten och individen.

- Om man är engagerad och motiverad kan det uppstå lärande. Däremot är det ganska oviktigt att ha en lärare. (Morötter i form av presenter.)

- Programmet har utgått från bloggen Learning 2.0 och har varit 9 veckor långt. Det har varit frivilligt, byggt på lek och på upptäckande, samt ett individuellt ansvar för det egna lärande.

- I Danmark deltog 250 bibliotekarier, vilket var 70 procent av personalen. Man kunde inte se att äldre personer var mindre aktiva. De som arbetar publikt har varit mest aktiva. Den som väl har kommit halvvägs i programmet, avslutar det i regel också. Programmet har genomförts på arbetstid, men många har tyckt det varit så roligt att de fortsatt hemma.

Den 23 oktober börjar Stockholms stadsbibliotek med 23 saker, och många kommer säkert att följa efter (och andra har redan genomfört). Det här verkar vara ett väldigt lyckat sätt att ordna fortbildning för bibliotekspersonal!

Läser i dagens SvD att man nu gjort en första analys och sammanställning av jämförande studier som gäller olika bantningsmetoder. Och GI-metoden är den som visar sig vara effektivast.

Det har länge funnits delade åsikter om metoden, mycket beroende på att forskning kring den har saknats. Därför var det tacksamt att använda tidskriftsartiklar om GI-metoden när jag gjorde lite källkritiska övningar med elever på naturprogrammet. Jag arbetade ju tills i våras som gymnasiebibliotekarie.

Vi använde oss av något vi kallar tidskriftsklubben och i korthet gick det till såhär: Eleverna fick läsa två artiklar om GI-metoden, en från en populärtidskrift (Hälsa) och en från en facktidskrift (Läkartidningen). Några elever fick göra en liten förstudie kring artiklarna, deras författare och tidskrifterna. Sedan fick eleverna diskutera artiklarna i grupper. Det var lite trixigt det där med källkritiken! Det behöver inte alltid vara så att den tidskrift/artikel/ författare, som ger det mest seriösa intrycket, har absolut ”rätt”. Och i det här fallet saknades ju forskning, vilket resulterade i en mängd tyckanden i båda artiklarna.

Det var en ganska rolig övning att göra med de här eleverna! På “natur” är man väldigt mån om att vara duktig och göra rätt. I det här fallet var det väldigt svårt för dem, och jag tror att det gav flera en tankeställare.

På mig personligen vet jag att GI-metoden funkar, men det är en annan historia…

Bilden: Vår katt är intresserad av matlagning.

Anm: Tidskriftsklubben finns beskriven i boken Tänk om…! Pedagogiska metoder i biblioteket. Vi använde en modifierad version.

Jag skrev tidigare om pedagogiskt bruk av nätgemenskaper. Som alltid ska man förstås gå till forskningen när man undrar över saker! Istället för att bara klura på egen hand…  Elza Dunkels har nyligen skrivit om nätgemenskaper på sin blogg Nätkulturer och jag vill gärna länka till henne.

Sedan kan jag inte låta bli att lägga ut en rolig film om Facebook, som jag såg på bisonblog för ett tag sedan. Förmodligen är väl filmen allra roligast om man själv är studerande, vilket de flesta på Facebook är, men jag tycker den är rätt kul ändå. Döm själva.

På mitt skrivbord har jag en ny bok av Monica Nilsson, Informationsfärdighet i praktiken : skolbibliotekarie och lärare i samverkan (BTJ Förlag). Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt för en ny och grön skolbibliotekarie än att genom denna bok ta sjumilakliv rakt in i sin yrkeskompetens. När jag själv fick mitt första jobb som skolbibliotekarie 1999 hade jag enormt stor nytta av Monica Nilssons bok Skolbiblioteket - skolans informationscentrum, som gavs ut året innan.

Sina böcker bygger Monica Nilsson på gedigen yrkeserfarenhet som skolbibliotekarie med ständigt sikte på utveckling. Informationsfärdighet i praktiken inleds med ett teoretiskt avsnitt som diskuterar pedagogisk grundsyn, informationskompetensbegreppet, skolbibliotekarierollen och samarbetsmodeller för lärare och bibliotekarier. Den andra delen består av material som kan användas direkt i undervisningen tillsammans med eleverna. Det är färdiga övningar som kan användas som de är eller modifieras. Materialet vänder sig främst till dem som arbetar med grundskoleåldrarna.

Även om jag inte helt delar Monica Nilssons syn på varför begreppet informationsfärdighet behövs, och kanske inte heller vad gäller informationskompetensbegreppets (pust!) bredd, tycker jag det är lovvärt att sådana här böcker finns på svenska. Här är en chans till kompetensutveckling för skolbibliotekarier som saknar tillräckliga kunskaper på området, eller som känner att de stagnerat.

Dessutom var det en kul överraskning att en hänvisning till min lilla lathund för källhänvisningar finns i boken. För eventuellt intresserade som tycker länkadressen är krånglig, här kommer en direktlänk dit.
Lathund för källförteckning [pdf]
(Lathunden är i första hand tänkt för gymnasiet, men funkar säkert i grundskolan också.)

Det känns fint att Monica Nilssons bok kommer ut just nu, när skolbiblioteksdebatten kantrat över på frågan om läsningen. Se tidigare inlägg >>

Läs förresten gärna det FredrikBloggen skriver om skolpolitiken >>

Under denna torra rubrik tänker jag skriva några rader. Jag läste på Information Literacy Weblog om en övning som en lärare arrangerade för sina studenter i Second Life, här. Det finns ganska många beskrivna exempel på hur nätgemenskaper som t ex Lunarstorm eller MySpace kan användas som en integrerad del av undervisningen från grundskola till universitetsnivå. Exemplen kan t ex hittas i tidskriften Datorn i utbildningen, från olika konferenser etc.

Trots detta känns det som om användningen av dessa företeelser som pedagogiska verktyg fortfarande är mycket främmande för de flesta pedagoger. Varje gång en lärare eller bibliotekarie berättar om sina försök på området känns det just som försök. Man är ensam om att prova på sin arbetsplats och det sprider inte några ringar på vattnet.

Lustigt nog är inte eleverna odelat positiva heller. En kursare till mig på programmet IKT, lärande och pedagogiskt arbete vid Lärarhögskolan i Stockholm berättade som sitt projekt som genomfördes inom programmets ram. I en åtta skulle eleverna skapa egna konton i Spaces (Windows), för att sedan skriva in sina läsloggar där. Läraren  skulle på så vis kunna följa loggarna där istället för att få in dem på papper. Det visade sig för det första att de flesta av eleverna (en innerstadsskolan i Stockholm)  inte hade några msn-konton och tyckte det var svårt att registrera egna konton. Deras första reaktion på lärarens förslag var väldigt negativ. Varför??? och Vad jobbigt!!!

Att uppgiften för det andra visade sig vara svårare än någon trott p g a att skolans ledning spärrat Spaces och msn från skolans datorer, blev en senare fråga. Eleverna fick jobba hemma. Som tur var hade i stort sett alla elever på denna skola tillgång till dator hemifrån. Men skolans pedagogik kan förstås inte bygga på att alla har tillgång till alla resurser hemma, många har vanligtvis inte det. Då projektet avslutades hade ca 80 procent av eleverna fullgjort uppgiften, vilket ändå fick ses som ett godtagbart resultat.

Vi som var kursare tillsammans med denna pedagog under projektets gång led med henne och de problem hon måste bemästra, därför att den teknik hon ville använda sågs med negativa ögon från skolledningen. Syftet att förhindra nätmobbning är väl så lovvärt, men tyvärr hittar mobbningen alltid andra vägar när en kanal stängs.

En lärare på den skola jag just har lämnat provade idén om bloggskrivning på sina elever, men möttes också av negativa reaktioner från eleverna. Just det där att sätta sig ner och skriva lockade inte.

Jag funderar över om eleverna tycker att gränsen mellan skola och fritid inte ska överskridas. Man vill möjligen behålla sina nätaktiviteter fria från lärare och kontroll. Mitt eget försök att använda chatt pedagogiskt möttes av stort intresse från eleverna, men fick kritik från några av dem för att det samtal vi förde inte blev tillräckligt strukturerat. Kanske är det så att våra elever egentligen är mer konservativa än vi tror? Skolan SKA vara på ett visst sätt, skild från hur man kommunicerar när man är ledig?