BiblioBuster

Enligt en undersökning i Storbritannien uppskattar en stor andel av lärarna att ca 25 procent av de arbeten som elever lämnar in har inslag av plagiering från nätet. Noteras kan också att en ganska stor andel av lärarna inte hade uppfattat plagiering som ett problem. Hur ser det ut i svenska skolor? Läs mer på Information Literacy Weblog.

Den nya sajten Gymnasiekvalitet.se har kanske inte undgått så många skolintresserade. Svenskt Näringsliv har arbetat fram sajten därför att:

Svenskt Näringsliv har [...] ett starkt intresse av att stimulera genomtänkta utbildningsval. Höga kunskapsambitioner är av avgörande betydelse för Sveriges framtida välstånd i en tid av allt tuffare internationellt konkurrens.

Allt som kan hjälpa unga att välja utbildning och skola som passar dem är lovvärt, tycker jag. Men vad är det då som utmärker kvalitet på den nya sajten? Dels har man tagit fram uppgifter från den statistik som skolorna årligen rapporterar till Skolverket (SCB), dels har man skickat ut egna enkäter till skolornas rektorer. Exakt vilka data som hämtas varifrån anges inte tydligt.

Exempel på kriterier som gäller för kvalitet är resultat i nationella prov, andel högskolebehöriga bland förra årets elever, andel som fullföljer utbildningen, andel med utökat eller reducerat program, utbildningsnivån bland lärarna, skolans kostnad för utbildningen, antal lärare per 100 elever.

Det är svårt att samla in jämförbara siffror för landets alla gymnasieskolor, självklart. Särskilt om de samlas in via enkäter. Ändå tycker jag det känns tråkigt att man inte har breddat definitionen på kvalitet. Betygssiffror är inte svåra att få fram och är förmodligen intressanta för blivande gymnasieelever att känna till. Men annat som kanske betyder mer i vardagen kan vara trivsel, åtgärder mot mobbning, tillgång till skolsköterska, tillgång till bibliotek, och storlek (på skola och på klasser). 

Jag antar att man som elev gärna vill gå i en skola där man ser att många lyckas bra. Man kan på den nya sajten jämföra fyra skolor åt gången. Jag valde att jämföra skolor i Stockholmsområdet som hamnade högt upp på den alfabetiska listan: Blackebergs gymnasium, Bildningscentrum Jan Fridegård, Bromma gymnasieum och Brännkyrka gymnasium. I de tabeller som redovisas visas en röd plupp vid uppgifter, om de ligger under riksgenomsnittet. Bra siffror över snittet ger motsvarande grön plupp. I min undersökning fick Blackeberg mest gröna pluppar och Bromma mest röda. Undrar vilken skola en elev skulle välja? (retorisk fråga)

Enligt en undersökning som gjordes av Stockholms gymnasieskolor 2004/05 framgår att eleverna på Blackebergs gymnasium är mycket mer nöjda med sin skola än de på Bromma gymnasium. Så det finns onekligen ett samband mellan bra skolresultat i form av betyg och liknande, och nöjdhet. Enligt samma undersökning (s. 3 är de kvalitetsfaktorer som elever värderar högst: att betyg och omdömen är rättvisa, att lärarna har bra ämneskunskaper och att eleverna får arbeta med sådant som är roligt och intressant.

Om jag skulle vara i den lyckliga positionen att välja skola till mitt barn, vet jag vad jag själv skulle titta på i första hand: Verkar det vara en lugn och trygg skola? Vilka pedagogiska principer gäller, dvs kunskapssyn/arbetssätt? Finns det ett skolbibliotek? Kan jag hitta bra svar på dessa frågor så är det för mig en bra skola.

De elever som ingick i den omtalade undersökningen sätter sådana kvalitetskriterier som jag själv skulle värdera högt, i botten. Det minst viktiga för eleverna är att få lära sig att själva söka kunskap, att reflektera över sitt eget lärande och vad kunskaperna ska användas till, och att utveckla en förmåga att ta personligt ansvar för sina studier. Kanske har eleverna dåliga erfarenheter av hur detta har gått till på deras skolor.

Kanske är det bara jag som är ett biblioteks-UFO, som tycker att informationskompetens är något värt att satsa på. Ibland känns det så.

Nu har en tysk tidskrift gjort en jämförelse av kvaliteten mellan Wikipedia (den tyska) och Brockhaus - den tyska “NE”. På en skala där 0 var bäst och 5 var sämst, fick Wikipedia 1,7 och Brockhaus 2,7. Läs mer i Earthtimes.org >>

Tyska wikipedia är näst störst i världen efter den engelska. Jag tycker detta visar att den sociala kontrollen fungerar bra när den kritiska massan deltagare i wikipedia uppnåtts. Det är väl egentligen vad wisdom of crowds innebär. Nu börjar det bli ohållbart att klaga över wikipedia, och helt meningslöst att försöka förmå elever att inte använda den, vilket jag vet att det finns många lärare och även bibliotekarier som gör. Använd wikipedia kreativt och skapa innehåll istället! Vilket kanonbra koncept för undervisning, eller hur?

Se även Biblioteksbloggen >>

I veckan har jag läst ut två litterära verk av helt skilda slag. Det ena var E-learning Nordic 2006 : effekterna av IT i undervisningen, utgiven bl a av Myndigheten för Skolutveckling. Tro det eller ej - spännande läsning!

Skriften är visserligen inte ny, men den var ny för mig. E-learning Nordic var lite deprimerande och på samma gång uppfriskande att läsa. Den redovisar resultatet av en nordisk undersökning av hur effekterna av IT upplevs i skolan.

Spännande upptäckter som att skrivna måldokument samt fortbildning av lärare inte har någon effekt alls på hur IT används i skolan avslöjas. Det är alltså ingen skillnad i användning av IT mellan skolor som har upprättat måldokument och som har skickat lärare på fortbildning, jämfört med skolor som INTE har gjort det. Intressant! Och fortfarande upplevs det största hindret för att utveckla IT i pedagogiken vara bristen på datorer. På nästan hälften av skolorna i studien går det 10 barn på varje dator. Anmärkningsvärt!

Jag kan inte hjälpa att det är väldigt frestande att byta ut ordet IT mot ordet skolbibliotek när man läser studien. Jag tror nämligen att väldigt mycket som gäller för utvecklingen av IT som ett pedagogiskt verktyg också kan tillämpas på skolbiblioteket som ett pedagogiskt verktyg. Man satsar på vissa håll, skriver dokument och fortbildar, men i slutändan lämnar det lika mycket avtryck som fotspår i strandkanten. Och det viktigaste lär sig barnen ändå hemma på fritiden. Ridå. Vad är det för demokrati?

Vet vi vad vi vill med tekniken i skolan? Vad ska barnen uppnå för kunskaper med hjälp av IT och/eller skolbibliotek? Det enda man kan vara överens om är kanske att skolan har en lång väg att gå.

Läser i dagens SvD att man nu gjort en första analys och sammanställning av jämförande studier som gäller olika bantningsmetoder. Och GI-metoden är den som visar sig vara effektivast.

Det har länge funnits delade åsikter om metoden, mycket beroende på att forskning kring den har saknats. Därför var det tacksamt att använda tidskriftsartiklar om GI-metoden när jag gjorde lite källkritiska övningar med elever på naturprogrammet. Jag arbetade ju tills i våras som gymnasiebibliotekarie.

Vi använde oss av något vi kallar tidskriftsklubben och i korthet gick det till såhär: Eleverna fick läsa två artiklar om GI-metoden, en från en populärtidskrift (Hälsa) och en från en facktidskrift (Läkartidningen). Några elever fick göra en liten förstudie kring artiklarna, deras författare och tidskrifterna. Sedan fick eleverna diskutera artiklarna i grupper. Det var lite trixigt det där med källkritiken! Det behöver inte alltid vara så att den tidskrift/artikel/ författare, som ger det mest seriösa intrycket, har absolut ”rätt”. Och i det här fallet saknades ju forskning, vilket resulterade i en mängd tyckanden i båda artiklarna.

Det var en ganska rolig övning att göra med de här eleverna! På “natur” är man väldigt mån om att vara duktig och göra rätt. I det här fallet var det väldigt svårt för dem, och jag tror att det gav flera en tankeställare.

På mig personligen vet jag att GI-metoden funkar, men det är en annan historia…

Bilden: Vår katt är intresserad av matlagning.

Anm: Tidskriftsklubben finns beskriven i boken Tänk om…! Pedagogiska metoder i biblioteket. Vi använde en modifierad version.

Nu har arbetet med att införa nationella prov för elever i årskurs [sic!] tre börjat, enligt Skolverket. För att kunna mäta något med detta prov måste man naturligtvis ha mål. Två av de mål som gäller svenska/svenska som andaspråk är:

• Kunna läsa och ta del av berättandet, beskrivande och instruerande texter som anknyter till elevens ålder och intressen eller erfarenheter samt kunna samtala om textens innehåll och form,
• Kunna skriva berättande, beskrivande eller instruerande texter så att innehållet blir begripligt och med viss handledning kunna göra enkla korrigeringar av meningar och ord.

Det är inte fel på målen, tycker jag. Men min invändning ligger i det kloka i att ha nationella prov för så små barn. Lärarnas kompetens ifrågasätts också, då man inte tillerkänner dem förmåga att utan standardiserade test kunna avgöra om en elev kan leva upp till målen eller ej.

Jag delar inte den kunskapssyn Jan Björklund har, så som den kommer till uttryck genom hans politik och uttalanden. Jag tror inte att kunskap är klossar (fakta) som stoppas i en hink (barn), så att man sedan kan mäta och väga hur många klossar det rör sig om. Kunskap är något som är beroende av en mängd faktorer, t ex individens tidigare erfarenheter och referensramar, och den är inte statisk utan utvecklas hela tiden i samspel med omgivningen. Vi kan inte alltid bestämma vad ett barn ska lära sig, barn lär sig omedvetet och ofta sådant som vuxna inte hade tänkt sig. (”Om jag säger det som jag tror magistern vill höra, kommer jag kanske att få ett högre betyg.”)

Jag känner mig orolig för att skolan är på väg tillbaka till den skola jag själv gick i på 80-talet - ett hejdlöst pluggande av fakta och detaljer som ingen människa har nytta av nuförtiden. Utom i Jeopardy.