BiblioBuster

Sedan Åke tipsade om Issuu har vi testat den litegrann på mitt jobb. Jag lade just ut ett dokument jag skapade i början av 2000-talet, en lathund för hur man skriver en källförteckning, tänkt för skolelever i från ca 12 år och uppåt. Kolla >>

Jo, för det ingår inte i kläduppsättningen helt enkelt. Kolla denna söta bibliotekarieklippdocka, komplett med hyschpose och syndiga underkläder. Via Biblioteksrelaterat. Jag lyckades få dockan att likna mig själv litegrann(?). Det var inte lätt med utgångspunkt i den kläduppsättning som hon har.

Försöker påminna mig de gånger jag faktiskt har hyschat i biblioteket. Grejen är väl att skulle man hyscha på det där bibliotekariemässiga sättet så skulle man ju bli utskrattad. Jag har sträckt mig till “Dämpa er, detta är en arbetsplats!”, när jag åthutat skrikande/springande/brottande elever i mitt skolbibliotek. Samt i vissa fall handlgripligen lyft bort dem.

Den nya sajten Gymnasiekvalitet.se har kanske inte undgått så många skolintresserade. Svenskt Näringsliv har arbetat fram sajten därför att:

Svenskt Näringsliv har [...] ett starkt intresse av att stimulera genomtänkta utbildningsval. Höga kunskapsambitioner är av avgörande betydelse för Sveriges framtida välstånd i en tid av allt tuffare internationellt konkurrens.

Allt som kan hjälpa unga att välja utbildning och skola som passar dem är lovvärt, tycker jag. Men vad är det då som utmärker kvalitet på den nya sajten? Dels har man tagit fram uppgifter från den statistik som skolorna årligen rapporterar till Skolverket (SCB), dels har man skickat ut egna enkäter till skolornas rektorer. Exakt vilka data som hämtas varifrån anges inte tydligt.

Exempel på kriterier som gäller för kvalitet är resultat i nationella prov, andel högskolebehöriga bland förra årets elever, andel som fullföljer utbildningen, andel med utökat eller reducerat program, utbildningsnivån bland lärarna, skolans kostnad för utbildningen, antal lärare per 100 elever.

Det är svårt att samla in jämförbara siffror för landets alla gymnasieskolor, självklart. Särskilt om de samlas in via enkäter. Ändå tycker jag det känns tråkigt att man inte har breddat definitionen på kvalitet. Betygssiffror är inte svåra att få fram och är förmodligen intressanta för blivande gymnasieelever att känna till. Men annat som kanske betyder mer i vardagen kan vara trivsel, åtgärder mot mobbning, tillgång till skolsköterska, tillgång till bibliotek, och storlek (på skola och på klasser). 

Jag antar att man som elev gärna vill gå i en skola där man ser att många lyckas bra. Man kan på den nya sajten jämföra fyra skolor åt gången. Jag valde att jämföra skolor i Stockholmsområdet som hamnade högt upp på den alfabetiska listan: Blackebergs gymnasium, Bildningscentrum Jan Fridegård, Bromma gymnasieum och Brännkyrka gymnasium. I de tabeller som redovisas visas en röd plupp vid uppgifter, om de ligger under riksgenomsnittet. Bra siffror över snittet ger motsvarande grön plupp. I min undersökning fick Blackeberg mest gröna pluppar och Bromma mest röda. Undrar vilken skola en elev skulle välja? (retorisk fråga)

Enligt en undersökning som gjordes av Stockholms gymnasieskolor 2004/05 framgår att eleverna på Blackebergs gymnasium är mycket mer nöjda med sin skola än de på Bromma gymnasium. Så det finns onekligen ett samband mellan bra skolresultat i form av betyg och liknande, och nöjdhet. Enligt samma undersökning (s. 3 är de kvalitetsfaktorer som elever värderar högst: att betyg och omdömen är rättvisa, att lärarna har bra ämneskunskaper och att eleverna får arbeta med sådant som är roligt och intressant.

Om jag skulle vara i den lyckliga positionen att välja skola till mitt barn, vet jag vad jag själv skulle titta på i första hand: Verkar det vara en lugn och trygg skola? Vilka pedagogiska principer gäller, dvs kunskapssyn/arbetssätt? Finns det ett skolbibliotek? Kan jag hitta bra svar på dessa frågor så är det för mig en bra skola.

De elever som ingick i den omtalade undersökningen sätter sådana kvalitetskriterier som jag själv skulle värdera högt, i botten. Det minst viktiga för eleverna är att få lära sig att själva söka kunskap, att reflektera över sitt eget lärande och vad kunskaperna ska användas till, och att utveckla en förmåga att ta personligt ansvar för sina studier. Kanske har eleverna dåliga erfarenheter av hur detta har gått till på deras skolor.

Kanske är det bara jag som är ett biblioteks-UFO, som tycker att informationskompetens är något värt att satsa på. Ibland känns det så.

Dagens Aftonbladet innehåller en debattartikel undertecknad av ordförandena i IF Metall, Lärarförbundet samt Henrik Jonsson, representerande sig själv. Man kritiserar att stödet till En bok för alla dras in, eftersom det gör att projektet Läs för mig pappa riskerar att läggas ner. Extra kul är att även skolbiblioteken nämns i debattartikeln. Hoppas dock att projektet kan fortleva trots att det är oklart vad som händer med En bok för alla.

Vad är ett liv värt? Mindre än 10 miljoner tydligen. Kan det finnas svårare etiska dilemman än att sätta prislappar på vad människors liv få kosta? Sjukvården göra dessa bedömningar varje dag, vad jag förstår. Men vem har rätt att bestämma att det är rimligt att en människa bara ska få leva tills han blir runt 30. När man samtidigt ger 80-åringar tandvård som ska hålla i 20 år, enligt min sambo som jobbade på Försäkringskassan förut.

Och så har till och med Skolvärlden uppmärksammat skolbiblioteken. Jag börjar undra om det inte är lite bra att Brännkyrkabibliotekarierna har kaxat sig ordentligt. Vi är för tysta och snälla.

Igår fick jag helt oförtjänt blommor av Axiell. Samtidigt fick jag förmånen att lyssna till Annika Lantz- Andersson, den forskare som har utfört en hel del av forskningen som ligger bakom rapporten Textflytt och sökslump. Har du möjlighet att lyssna till henne - gör det! Hon talar imorgon (13:e) i Hässleholm.

Annika L-A fördjupade en del av resultaten från Textflytt och sökslump, som nödvändigheten av struktur kring barns informationssökande och behovet av en pedagog som samtalspartner och handledare. Men tänk ändå - trots all textkopiering och olika underliga strategier som barnen använder sig av i sina försök att skapa mening i det undersökande arbetssättet, så händer det rätt ofta att de lär sig något! Det är ganska fantastiskt. Vad skulle barnen lära sig om de pedagogiska strukturerna faktiskt fungerade ordentligt? Tanken svindlar.

Apropå pedagogers närvaro, i Charlottenberg protesterar elevrådet mot att deras skolbibliotekarie dras in av besparingsskäl, skriver NWT.se. (Nya Wermlands-Tidningen)

- Många kommer hit för att söka information på Internet, säger Stina Björneby, sekreterare i elevrådet.
- Marit visar oss bra hemsidor att söka på. Eller i vilka böcker vi kan hitta fakta.
Det kan ju aldrig löna sig att spara på oss barn i det långa loppet. I slutändan är det nog en besparing att behålla skolbibliotekarien, skriver elevrådet.

Det är så man blir rörd till tårar…! Hur många elever har ryckt ut med namninsamlingar när deras skolbibliotekarie tagits bort eller fått neddragning i tjänsten? Jag har inte hört talas om någon. Det här måste vara en superskolbibliotekarie eller bara väldigt kloka elever. All heder till dem!

Det har varit en intensiv, för att inte säga hätsk, debatt i media sedan två gymnasiebibliotekarier gick ut i BBL och deklarerade att en högervriden skrift om kommunismens brott inte kommer över tröskeln i deras skolbibliotek. De två gymnasiebibliotekarierna har blivit starkt kritiserade från höger, men har också försvarats, av bl a Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Jag kan förstå bibliotekariernas ståndpunkt. Uppenbart tendentiösa skrifter kräver en speciell hantering om de ska finnas i ett skolbibliotek, dvs fungera som läromedel. Samtidigt är det viktigt att historien kan speglas från olika perspektiv.

I princip är skolan statligt styrd, så det faktum att staten vill påverka vad eleverna ska lära sig är egentligen inte konstigare än att Björklund vill införa en regelstyrd skola. Jag tror man måste göra skillnad på var en sådan skift ska publiceras, är det i ett land med demokratiskt styrelseskick eller i en totalitär stat? Och vad är det egentligen för typ av skift - en propagandapamflett eller en förhållandevis objektiv skildring av ett historiskt skeende, som kunde författas på vilken svensk historisk universitetsinstitution som helst?

När Forum för levande historia för ett antal år sedan fick i uppdrag av regeringen att skriva för skolbarn om förintelsen, resulterade det i Om detta må ni berätta… , en bok som sedan fungerade som ett läromedel i de flesta svenska skolor. På mitt skolbibliotek hade vi 8 ex av “Om detta må ni berätta..” ute i hyllan för utlån direkt till eleverna. Vi hade också flera kartonger i förrådet med exemplar till lärare som ville använda skriften i helklass. Skriften var en del i en större kampanj för upplysning kring förintelsen som regeringen drev, och bakgrunden var att svenska skolbarn enligt en undersökning var okunniga om vad som hände under andra världskriget. Vad jag minns fanns det ingen på min skola som ifrågasatte att vi använde “Om detta må ni berätta..” med hänvisning till att det var statlig propaganda.

Därför har jag nu också svårt att förstå stormen kring den blivande skriften om kommunismens brott. Särskilt efter att ha läst Eskil Francks artikel i SvD idag. Personligen känner jag ett stort förtroende för att kommunismens folkmord kan granskas på ett sakligt sätt av Forum för levande historia. Jag upplever att det kan vara rättfärdigat att skriva om dessa historiska händelser specifikt, i ett läromedel som kan  användas i svenska skolor.

Det finns flera skäl till att uppmärksamma kommunismens brott mot mänskligheten i historieundervisningen. Och de är i stort sett desamma som gäller för förintelsen: Vi får inte glömma att det har hänt, vi får inte tro att det inte kan hända igen, vi behöver lära oss mer om de mekanismer som kan leda till så avskyvärda brott och vi får inte glömma dem som drabbades.

Själv är jag barnbarnsbarn till en av dem som försvann i Stalins arbetsläger på 1930-talet. Att förneka de brott som han utsattes för skulle för mig vara som att förringa min egen historia. Det finns en del finländare i Sverige och även svenskar som har en liknande historia. Precis som det finns många barn och barnbarn till koncentrationslägerfångar i Sverige. Jag vill gärna se vad Forum för levande historia kommer att skriva. Först därefter kan det bedömas om skriften ska in på skolbiblioteken eller inte.

Material om kommunistiska regimers brott mot mänskliga rättigheter finns dessutom redan här.