BiblioBuster

Alltså, här kommer ytterligare en recension av John Ajvide Lindqvists Människohamn, som om det inte fanns tillräckligt med tyckande om den sedan tidigare!

Men ändå, vad kan passa bättre på sommarens badklippa, än att fördjupa dig i två av dina största rädslor? Solen skiner, vattnet kluckar - skräcklitteratur måste vara helt ofarlig i det sammanhanget, eller hur? För har du tänkt på, när du doppar tån i vattnet för sommarens första simtur, vad som egentligen döljer sig i de svartgröna havsdjupen? Och när du sedan lyfter huvudet från boken, för att kolla din lintott som leker vid strandkanten, så är ditt barn - borta. Om inte du har tänkt på det, så har i alla fall Ajvide Lindqvist gjort det. Det är som om han besvärjer rädslan genom att mana fram det värsta man kan tänka sig. Gång på gång.

Som jag tidigare har skrivit, tycker jag att Ajvide Lindqvist i sina tidigare böcker utforskar gränsen - i den mån det finns en gräns - mellan liv och död. Det fortsätter han med i Människohamn. Här överskrids den gränsen, från båda håll, på de mest fantasifulla (fasansfulla?) sätt.  

Denna bok är mer splittad i berättandet än de tidigare, författaren vill berätta så många historier på samma gång. Det är både givande - alla historierna är ju spännande och intressanta - och lite förvirrande. Vad är det egentligen som boken berättar? En huvudkaraktär är onekligen havet ändå. Genom mänsklighetens historia finns en stor respekt - rädsla - rotad inför havets makt. Detta är något som romanen spelar på.

Nåja, när du slår igen boken efter att ha läst det förskräckliga, lyckliga, hårresande (ringa in valfritt alternativ) slutet, känner du åter hur solen värmer på din hud. Du hör en musikslinga leta sig fram mellan picknick-korgarna.

…I was happy in the haze of a drunken hour
But heaven knows I’m miserable now…

Men är det inte… The Smiths?

Håller just nu på med New Moon, den andra delen i Twilight-serien av Stephenie Meyer. Ettan, Om jag kunde drömma, läste jag på svenska och gillade mycket. Men nu vet jag inte. Är det något fel på mig om Bellas tonårsförälskelse inte känns engagerande? Jag är liksom inte nyfiken på vad som är fel när Edward verkar kylig och avståndstagande. Borde jag vara det?

Den här tendensen att inte kunna fördra riktigt samma saker som tidigare har uppstått efter att jag blev sjuk och opererades. Nu står jag bara inte ut med dåliga tv-program, filmer, musik eller böcker. Det känns som om jag är väldigt kategorisk på den punkten att det måste finnas kvalitet i det jag konsumerar, annars får det faktiskt vara. En komedi som inte är rolig, vem har utbyte av den. En underhållningsroman som inte underhåller kan man kasta. En “spännande” film med bristande intrig, vem ska orka se den.

Vad är då kvalitet? En oerhört omdiskuterad fråga, särskilt i den litterära världen. På något plan handlar det väl ändå om att “produkten” ska hålla vad som utlovas. En chick-litroman ska innehålla kärleksintriger, personlig utveckling och humor. Annars är det inte chick-lit helt enkelt. Och så vidare. Jag vet att många inte alls håller med om denna beskrivning av kvalitet inom litteraturen, i mångas ögon är ju chick-lit (om vi ska hålla oss till det exemplet) per definition dålig kvalitet.

Inom populärkulturen tycker jag gott att man kan använda sig av den definition av kvalitet som jag nämnde ovan, dvs att produkten ska leva upp till “innehållsförteckningen”. Innehållsförteckningen på böcker utgörs förstås av baksidestexten, omslaget och ev. citat från recensioner på omslaget. I Twilight-exemplet handlar det också om att bok nummer två i en serie ska leva upp till förväntningarna som ettan skapat.

Tillbaka till verkligheten, är det värt att försöka läsa ut New Moon, eller ska jag se mig om efter annan lektyr? Jag kanske är för gammal för dessa böcker ändå.

Och idag kunde jag äntligen hämta ut mitt Människohamn-paket från den lokala pyttelilla servicebutiken. Den stora frågan är - vågar jag läsa på en gång eller ska jag vänta? Den låter ju väldigt otäck:

”Pappa, vad är det där? På isen?”
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn. (Källa Ordfront)

Medan jag funderar tittar jag på filmen om boken, som John Ajvide Lindqvist själv har gjort. Författaren verkar överhuvudtaget inte alls ha något emot att berätta om sina böcker, hur han har tänkt och vad han egentligen menar. Jag tycker han är ovanligt tydlig med det jämfört med andra författare. Det ligger något slags status i att vara lite mystisk. Eller håller det på att bli tvärtom, med alla uttömmande bekännelser som vi fått ta del av de senaste åren?

Jag plockade slumpvis en pocket från hyllan - det blev Smuts av Katarina Wennstam - och nu är den utläst. Wennstam har tidigare gjort sig känd för sina högkvalitativa fackböcker om våldtäkt och näraliggande problematik. Därför hade jag nog vissa förväntningar även på hennes skönlitterära debut.

Som skönlitteratur brister Smuts i gestaltningen och övertydligheterna blir ofta svåruthärdliga. Kan man sätta sig över det, är ändå romanen intressant genom valet av ämne - prostitution och de män som väljer att köpa kvinnors kroppar. Jag funderar över om porträttet av den sexköpande familjefadern är realistiskt, men det är nästan omöjligt för mig att avgöra. Det kunskapen saknar jag själv, men vill gärna tro att Wennstam har den.

Det här är ingen roman jag starkt vill rekommendera någon att läsa, men om man tycker man har en stund över för det här viktiga ämnet så varför inte?

Så sällsynt lyckat att ge John Ajvide Lindqvist årets Selma Lagerlöf-pris, tycker jag. Båda dessa författare är bland de jag håller allra högst och jag blir inte förvånad när jag läser i SvD att Lindqvist också är ett stort fan av Lagerlöf.

Det som fascinerar mig hos dessa båda är hur de närmar sig livet, döden, drömmarna och fantasin, och vilken kraft de lägger i dessa begrepp. Vad innebär det att leva och är det inte så att gränsen mot döden är flytande snarare än absolut? Hos fantasin finns också en kraft som gör att människors öden kan förändras.

Nu längtar jag bara tills jag kan hålla Lindqvists nya roman i mina händer, och förstås till hösten då jag äntligen kan få se filmen om vampyrerna i Blackeberg.

I februari har jag läst en (1) skönlitterär bok. Det är anmärkningsvärt att jag läser så lite nu, men jag orkar bara inte. Jag somnar på tåget och klarar bara av att slå på iPoden, inget annat.

Boken jag har läst heter förresten Kicki & Lasse, den var ganska OK, men lite småjobbigt att läsa om relationer. Faktiskt.

Jag tröttnade på att stå på plats 25 i kön på biblioteket, så jag såg till att ta hem ett paket från Adlibris istället. Se bilden. För nu orkar jag faktiskt inte vänta längre på del 2 och 3 i Stephenie Meyers vampyrtrilogi (som tydligen ska filmas). Två rejäla bitar på runt 600 sidor, New moon och Eclipse. Sedan har vi Peter Kihlgårds Kicki & Lasse, två Mark Billingham som jag kan dela med sambon och en av de få böcker som finns om den ras som mina katter tillhör, den vackra Cornish Rex.

Mina planer på att köpa mig en iPod nano får anstå till nästa vecka. I Min Lilla Stad finns det nämligen ingenstans som man kan köpa en sådan. Kan ni tänka!

Via Dikt & tankar ser jag att Låt den rätte komma in har premiär på Göteborgs filmfestival. Det är mycket att leva upp till för den filmen. Så därför vet jag inte om jag vågar se den. Biopremiär 14 mars. Lite likadant med kommande vampyrfilmen baserad på Meyers Twilight. Det känns som om det kan bli high school-varning på den.

Uppdatering 15/1: Mer i SvD om filmen Låt den rätte komma in här och här. Blogginlägg >>