Från och med nu MÅSTE man fylla i könstillhörighet i sin profil i Facebook. Det har tydligen uppstått problem för översättare världen över, när människor gör saker som ska publiceras i deras minifeed. Är det en “hon” eller “han” som går med i grupper eller svarar på quizzar? De som inte fyllt i könstillhörighet blir ideligen tilldelade “fel” kön, enligt Facebook Blog.

Är det språkliga angelägenheter som nu ska tvinga in alla i hon-han-dikotomin? So much for queer i Facebook. Det låter så futtigt. Varför inte hitta på något kul alternativ istället? I finska språket är man mycket klokare, “hän” kan användas om alla. Facebook finns idag på 16 språk, däribland finska. Nej, det här får nog Facebookredaktionen tänka över ett varv till.

Inte ska man väl behöva ta det på allvar, det nya förslaget i EU-parlamentet om bloggarregistrering? Se DN. Det tänker jag inte göra förrän jag har sett hur EU-parlamentet röstar i frågan. Jag utgår från att förslaget röstas ner(?!). Det finns väl lite vett kvar i världen, det vill jag gärna tro.

Men jag förstår ur vilket tänkande förslaget kommer. Det kommer från en av de där personerna som säger: - Jag gillar inte bloggar. Det är ungefär som att säga att man inte gillar tidskrifter. - Jag gillar inte webbaserade texter med periodisk publicering! There it is!

Hur man kan ha en sådan ståndpunkt undrar jag i mitt stilla sinne, men det är ju inte ovanligt. Det hela bottnar förstås i kunskapsbrister. Och en bristande logik. Jag menar, det är ju inte så att man behöver älska Alex Schulmans (förra) blogg därför att man själv är bloggare.

Idag tror jag det är mycket svårt att skaffa sig den omvärldskunskap man behöver som bibliotekarie utan att läsa bloggar. En stor del av debatten förs där, många av diskussionerna när det gäller bibliotekens framtid och bibliotekariernas kunskaper. Den som inte läser bloggar vet nog t ex inte vad konceptet 23 saker är. Bloggarna är helt enkelt ett av de 2.0-verktyg som är mest etablerade.

Jag struntar väl i hur många modebloggar det finns. Huvudsaken är att vi alla kan få använda oss av den yttrande- och tryckfrihet som finns, om vi vill.

Alltså, här kommer ytterligare en recension av John Ajvide Lindqvists Människohamn, som om det inte fanns tillräckligt med tyckande om den sedan tidigare!

Men ändå, vad kan passa bättre på sommarens badklippa, än att fördjupa dig i två av dina största rädslor? Solen skiner, vattnet kluckar - skräcklitteratur måste vara helt ofarlig i det sammanhanget, eller hur? För har du tänkt på, när du doppar tån i vattnet för sommarens första simtur, vad som egentligen döljer sig i de svartgröna havsdjupen? Och när du sedan lyfter huvudet från boken, för att kolla din lintott som leker vid strandkanten, så är ditt barn - borta. Om inte du har tänkt på det, så har i alla fall Ajvide Lindqvist gjort det. Det är som om han besvärjer rädslan genom att mana fram det värsta man kan tänka sig. Gång på gång.

Som jag tidigare har skrivit, tycker jag att Ajvide Lindqvist i sina tidigare böcker utforskar gränsen - i den mån det finns en gräns - mellan liv och död. Det fortsätter han med i Människohamn. Här överskrids den gränsen, från båda håll, på de mest fantasifulla (fasansfulla?) sätt.  

Denna bok är mer splittad i berättandet än de tidigare, författaren vill berätta så många historier på samma gång. Det är både givande - alla historierna är ju spännande och intressanta - och lite förvirrande. Vad är det egentligen som boken berättar? En huvudkaraktär är onekligen havet ändå. Genom mänsklighetens historia finns en stor respekt - rädsla - rotad inför havets makt. Detta är något som romanen spelar på.

Nåja, när du slår igen boken efter att ha läst det förskräckliga, lyckliga, hårresande (ringa in valfritt alternativ) slutet, känner du åter hur solen värmer på din hud. Du hör en musikslinga leta sig fram mellan picknick-korgarna.

…I was happy in the haze of a drunken hour
But heaven knows I’m miserable now…

Men är det inte… The Smiths?

En retorisk fråga förstås. Apropå Bromöllaaffären (får man kalla det så?) om vad bibliotekspersonal “får göra” resp. “inte får göra” på nätet i bibliotekets namn, finns det en intressant fråga/svar-artikel i senaste Internetworld (nr 5, s. 56). Verkar tyvärr inte finnas på nätet.

En frågeställare undrar: Vi har några anställda som dragit igång en Facebook-grupp för alla som jobbar på vårt företag i Sverige. Hur ska vi förhålla oss till det? Kan vi göra något bra av det istället för att se det som ett hot?

Expertpanelen svarar bland annat såhär: [...] En annan aspekt är om man kan hindra medarbetarna från att starta nätverk? Vad skulle hända om man försökte? Vad är riskerna med att göra det? Jag tror att vi går mot en verklighet där varumärket kommer att förvaltas av många fler av företagets/organisationens medarbetare. Om det är sant gäller det snarare att se till att medarbetarna har förmågan, viljan och lusten att göra det på ett sätt så att det egna varumärket gynnas av utvecklingen.

Det finns flera intressanta delar i svaret tycker jag. Dels att det faktiskt är så att varumärket i hög grad bärs av de anställda i allt de gör i mötet med kunder/användare/etc. Och vad är det i så fall som de anställda förmedlar om varumärket? Kan man komma överens om det i företaget (biblioteket)?

Hela frågan implicerar också att det är orimligt att sätta staket runt medarbetarna så som samhälls- och mediautvecklingen ser ut. På vilka sätt ska man inskränka deras möjlighet att kommunicera om företaget sinsemellan och till andra? Går det ens att göra? I Bromöllafallet har försöken att inskränka medarbetares försök till kontakt med användare och kollegor i sociala fora slagit tillbaka mot kommunledningen. Intentionen i kommunen var säkert att hantera kommunens kommunikation på bästa sätt, men på grund av okunskap blev det tvärtom. Man sammanblandade kanske begreppen information och kommunikation.

Läs mer hos en okuvlig bibliotekarie >>

Håller just nu på med New Moon, den andra delen i Twilight-serien av Stephenie Meyer. Ettan, Om jag kunde drömma, läste jag på svenska och gillade mycket. Men nu vet jag inte. Är det något fel på mig om Bellas tonårsförälskelse inte känns engagerande? Jag är liksom inte nyfiken på vad som är fel när Edward verkar kylig och avståndstagande. Borde jag vara det?

Den här tendensen att inte kunna fördra riktigt samma saker som tidigare har uppstått efter att jag blev sjuk och opererades. Nu står jag bara inte ut med dåliga tv-program, filmer, musik eller böcker. Det känns som om jag är väldigt kategorisk på den punkten att det måste finnas kvalitet i det jag konsumerar, annars får det faktiskt vara. En komedi som inte är rolig, vem har utbyte av den. En underhållningsroman som inte underhåller kan man kasta. En “spännande” film med bristande intrig, vem ska orka se den.

Vad är då kvalitet? En oerhört omdiskuterad fråga, särskilt i den litterära världen. På något plan handlar det väl ändå om att “produkten” ska hålla vad som utlovas. En chick-litroman ska innehålla kärleksintriger, personlig utveckling och humor. Annars är det inte chick-lit helt enkelt. Och så vidare. Jag vet att många inte alls håller med om denna beskrivning av kvalitet inom litteraturen, i mångas ögon är ju chick-lit (om vi ska hålla oss till det exemplet) per definition dålig kvalitet.

Inom populärkulturen tycker jag gott att man kan använda sig av den definition av kvalitet som jag nämnde ovan, dvs att produkten ska leva upp till “innehållsförteckningen”. Innehållsförteckningen på böcker utgörs förstås av baksidestexten, omslaget och ev. citat från recensioner på omslaget. I Twilight-exemplet handlar det också om att bok nummer två i en serie ska leva upp till förväntningarna som ettan skapat.

Tillbaka till verkligheten, är det värt att försöka läsa ut New Moon, eller ska jag se mig om efter annan lektyr? Jag kanske är för gammal för dessa böcker ändå.

Har fastnat i sambons lånade dvd:er med sci-fi-serien Battlestar Galactica. Det blir 2-3 avsnitt per kväll. Nu är vi framme vid den nyaste säsongen, som ännu inte går att få tag i. Rackarns! Obs, det är nyinspelningen vi har tittat på, inte originalet från 70-talet.

Först tyckte jag att det var en feministiskt medveten serie, där presidenten är kvinna och där kvinnor och män har samma jobb och samma inflytande. Men nu är jag mer tveksam. Det säkraste sättet att t ex komma åt en kvinna på Galactica, det är att spela på hennes “modersinstinkter”. Flera kvinnor har ”försvagats” på det sättet. För det är ju krig som är fokus i intrigen. Krig mellan människorna och cylonerna, ett slags cyborgfigurer.

Kvinnorna i serien är, med undantag av presidenten, mycket unga. De är också häpnadsväckande smala och deffade. Trots alla invändningar man kan ha, förblir det ändå en underhållande tv-serie. Tycker jag.

Jag måste erkänna att jag inte hunnit/orkat/kunnat sätta mig in i vad den nya lagen om avlyssning i sak innebär, den sk FRA-lagen. Det jag har lyckats klura ut är att bl a Internet- och smstrafik som passerar Sveriges gränser får avlyssnas (det ord man använder) utan att misstanke om brott behöver finnas gentemot den avlyssnade. Att registrera vad människor som inte misstänks för något brott har för sig i kommunikation med andra, känns onekligen som ett integritetsbrott. När kommer myndigheterna att vilja ta del av våra låntagarregister på biblioteken, för att kunna se vad olika individer lånat för böcker? Den verkligheten finns redan i USA genom den sk Patriot Act.

Å andra sidan, hur ivriga är vi inte att själva utsätta oss för registrering när vi rör oss på nätet i olika sammanhang. Vet du hur mycket Google känner till om dina vanor och vänner? Facebook? Hitta.se? Andra företag som vill kunna skräddarsy sin marknadsföring gentemot dig? Vi sprider glatt information om oss själva, bilder och andra personuppgifter, som sammanställda kan användas för att kartlägga oss för olika syften.

Folkpartisten Birgitta Ohlsson brukar ha åsikter som är väl genomtänkta och konsekventa. Jag brukar ofta tycka som hon. Ohlsson var den enda person på den borgerliga sidan som inte valde att rösta ja till den nya lagen. Jag tycker att hon ska ha heder för det. Nu rasar istället en svekdebatt mot Stureplanscentern.

Uppdatering: Rättelse, det fanns visst en folkpartist som röstade nej.

Senaste numret av Scandinavian Public Library Quarterly har tema sociala webben. En kort artikel om Facebook och biblioteken har jag skrivit, s. 18-19. Jag har inte hunnit läsa numret än, men det går att få i pdf här.

Jag vet inte hur det kommer sig, men den absolut bästa låtlistan - det bästa blandbandet - i min iPod åstadkoms när samtliga låtar spelas upp i alfabetisk ordning. Jag har provat slumpmässig uppspelning, jag har provat att spela album för album, men nej - inget går upp mot den alfabetiska listan! Den blandning som uppstår då alla låtar på A spelas först och sedan alla på B osv, gör att genrer, artister och stilar får en i det närmaste perfekt komposition.

Kanske är det bara mitt perverterade bibliotekariesinne som gör sig påmint här, men det må vara hänt i så fall. Var och en blir salig på sin fason.

Åtminstone jag ser med spänd förväntan fram emot DIKs semesterpratare, särskilt bibliotekarierna förstås. Dessutom ska ju själva praten bli nedladdningsbara, så jag kan få riktigt underhållande stunder på tunnelbanan med min Ipod i sommar. Både Maria Norberg (Nacka) och Anders Söderbäck (KB) tror jag har en hel del kul och intressant att berätta.

Läser också att Årets bibliotek-kandidaterna är klara. Håhå, det är andra gången jag har nominerat bibliotek och andra gången minst ett av de biblioteken kommer på finalplats! MINST en av årets finalister har jag alltså nominerat. Jag säger inget mer så har jag inget sagt. Säkert är det även många andra som har nominerat samma bibliotek.