Sociala medier på biblioteken. En relativt nystartad blogg, bara ett drygt år gammal. Bloggen kom till då Biblioteksrådet i Stockholms län tillsatte en arbetsgrupp för att underlätta kunskapsutbytet mellan de olika biblioteken och bibliotekstyperna i länet, just utifrån ämnet sociala medier. Bloggen användes som marknadsföring för och dokumentation av en workshop om strategiarbete med sociala medier, i augusti 2010. Periodvis publiceras fortfarande inlägg på bloggen, i syfte att sprida kunskap och erfarenheter bibliotek emellan. Nu kommer det att publiceras nya inlägg minst fram till jul. T ex idag.

Det virtuella samtalet. Startades i februari 2010, efter att vi som arbetade med samordning av Fråga biblioteket bestämt oss för att gå vidare och skapa någonting nytt av den virtuella referenstjänsten. Det blev Bibblan svarar. Bloggen innehåller både praktisk information till bibliotekarier som arbetar med tjänsten och mer filosofiska och utredande inlägg om virtuellt referensarbete på bibliotek i allmänhet.

Regionbibliotek Stockholms blogg. Startades i oktober 2011 och är alltså helt ny. Här skriver vi som arbetar på Regionbiblioteket om vår verksamhet och om aktuella frågor. Det känns roligt att äntligen ha en blogg integrerad i vår webbplats.

Biblioteksbloggen. En långkörare och klassiker i bibliotekssammanhang, som funnits sedan 2004. Jag själv har dock bara arbetat med bloggen sedan 2007. Biblioteksbloggen har sedan starten presenterat nyheter och webbresurser, omvärldsbevakning i kortfattat format, med målgruppen anställda på folk- och skolbibliotek.

På de här platserna kommer jag i huvudsak att skriva i fortsättningen, i den mån jag skriver. Kanske blir det något inlägg här också, men för BiblioBuster blir det nu en Törnrosasömn på oviss tid. Vi får se vem som väcker henne till liv igen.

Mixed media Sleeping Beauty on Flickr by Melanie Hughes / CC by 2.0

Är du nyfiken på att lyssna och kanske till om med rösta fram en vinnare? Bege dig till till Stockholms stadsbibliotek, Rotundan, senast kl 18.

SM i bokberättande på facebook.

Och så tänker uppenbarligen också upphovspersonerna till det som det här blogginlägget handlar om. Vad jag syftar på är när bibliotekspersonal vädrar missnöje med bibliotekens besökare publikt. De mest lästa i den här kategorin torde vara bloggen ”Arga bibliotekstanten” och ”Bibliotekarier i allmänhet”, en sida på facebook.

När jag pga facebooks nya flödesvisningar ser mer av mina facebookvänners interaktioner, så blir det svårt att undvika att läsa information som jag tidigare aktivt har valt bort, dvs till exempel den nämnda fb-sidan.

Jag tycker att det är fel och känns fel när biblioteksanställda vädrar missnöje med dess besökare publikt. Och jag ska förklara varför, utifrån några kriterier.

Ideologi. Bibliotek (i synnerhet folkbibliotek) är en av de få institutioner i vårt samhälle som är helt öppna för dem som bor här eller besöker landet. Uppdraget är att vara en resurs för alla, med särskilt fokus på barn, funktionsnedsatta och personer med annat förstaspråk. Biblioteket är inte en butik bland många, biblioteket har en viktig funktion för ett öppet och demokratiskt samhälle. Att det finns människor som inte känner sig hemma eller välkomna på biblioteket är i detta perspektiv ett problem.

Makt. Bibliotekarien är en person som har makt. När en person träder in i biblioteket är det bibliotekariernas spelregler som gäller. Bibliotekets personal sitter på såväl kunskapen som välviljan att hjälpa människor att utnyttja bibliotekets resurser. Det skapar ett slags beroendeställning mellan besökare och personal. Makt är till för att användas – på ett bra sätt.

Utifrån den här bakgrunden tycker jag att den bild av bibliotek som framkommer i nämnda webbföreteelser blir problematisk:

Image. På biblioteket arbetar det mest sura tanter som tycker att människor kommer och stör, när bibliotekarierna som bäst sitter vid sina datorer och fritidsgooglar. Precis som vi trodde skrattar bibliotekarier åt människor bakom deras rygg och tycker de är idioter när de inte begriper systemet. När man kommer till biblioteket är man mest till besvär och vill man ha hjälp med något så gäller det att tänka till kring hur man formulerar sig.

Det är idag allt färre som besöker biblioteken. Har biblioteken råd att skrämma bort resten?

Inget av det jag nu har skrivit står i motsättning till följande: Alla människor behöver forum att få vädra missnöje, eventuella kränkningar och få bekräftelse från andra. Biblioteksanställda har låg lön och inte så hög status, vilket kan bidra till att man ofta känner sig missnöjd. Ett sätt att lösa detta kan vara att prata igenom saker och ting på arbetsplatsen. Om det inte går att avsätta särskild tid för genomgång av jobbiga situationer, använd fikarasten! För känslorna måste ventileras. Först då orkar man kanske gå ut i biblioteket med ett leende igen. Det är i mycket en ledningsfråga, men var och en har ett eget ansvar att hitta sätt att lätta på trycket.

Att skriva om det publikt är ett sånt sätt, men ett sätt som jag inte tror är bra för bibliotek och bibliotekarier i längden. För den biblioteksanställde som läser ett fyndigt inlägg på någon av dessa webbplatser kan det också fungera som en ventil. Jag får skratta till av igenkänning och det känns lite bättre. Att de här webbplatserna verkligen fungerar på det viset framgår av deras popularitet.

Men jag tänker på den där tjejen som jag träffade på individuella programmet på en gymnasieskola där jag jobbade. Hon som läste bloggar och vampyrböcker, men som aldrig vågade gå in i biblioteket förrän vi bjöd in henne på fika. Hon som, om hon hamnade på den där roliga och ironiska bloggen, förstod vad vi på biblioteket egentligen tänkte och sa om henne. Hon som inte kunde och som kanske gjorde lite fel när hon skulle låna.

För mig kokar alltihop ner till det – jag vill inte förlora den där tjejen.

Se även ett läsvärt inlägg från i våras på Verklighetens smolk.

Min uppgift är att föra in biblioteksperspektivet vad gäller att använda sociala medier i sin yrkesroll som bibliotekschef och bibliotekarie. Förutom att prata och föreläsa på ämnet har jag också sammanställt läsning, som underlag för en diskussion kring ämnet ”strategier för att lyfta fram bibliotek”. Jag tänkte att de lästipsen kanske fler är intresserade av, därför listar jag dem nedan.

Det är inga helt nya och okända texter, men texter som jag tror ska vara intressanta just i det här sammanhanget. Ett önskemål som finns hos flera av kursdeltagarna är att vi specifikt kommer in på ämnet twitter.

Kommunikation och pr
David Lee King,”Shameless Self-Promotion is … Awesome!”

Anders Mildner, ”En värld av spinn och pr-propaganda”

Anna-Stina Takala / BiblioBuster, ”Vem är jag på twitter?”

Andreas Hedström Mace och Sara Lind, ”Policy och riktlinjer – sociala medier på Stockholms universitetsbibliotek”

Krishantering
Brit Stakston / JMW, “Din tidsfrist är 48 timmar”

Boktips – läs vidare om du vill och hinner
Gilla! – dela engagemang, passion och idéer via sociala medier av Brit Stakston
Om kommunikation för idéburna organisationer

Hade du valt några andra texter än jag? Kommentera gärna och säg vilka!

Vad tycker ni förresten om DIKs nya grafiska profil? Jag tycker den är snygg.

Och vad tycker ni om rapporten? Den är på 26 sidor och orkar man inte läsa allt, finns en sammanfattning på slutet. Jag rekommenderar dock att man läser allt!  ; – )

Läs tidigare inlägg om arbetsgruppen.

Vid lite närmare granskning insåg jag att det inte är så. När jag lite snabbt sökte på några av de större stadsbiblioteken i landet, insåg jag att flera av dem inte går att återfinna i sociala medier. Då bestämde jag mig för att göra en lite mer systematisk granskning. Att börja titta på hur det ser ut i Stockholms län kändes genomförbart. Det är 26 kommuner i länet och alltså 26 folkbiblioteksorganisationer att titta på.

Det som intresserar mig är glappet mellan människors intresse för att söka upp biblioteket på facebook och bibliotekens eventuella frånvaro. Finns ett intresse för att hitta sitt bibliotek på facebook? Möter biblioteket det intresset genom möjlighet att kommunicera med biblioteket och att hitta information om biblioteket? Jag har tittat specifikt på huruvida människor har valt att ”checka in” på biblioteket via facebook places, trots avsaknad av en sida skapad av/för biblioteket.

I Sverige är nästan halva befolkningen, över 4 miljoner, medlemmar i facebook. I åldern upp till 35 år är minst 75% av befolkningen medlemmar. I de yngre ålderskategorierna är 100% medlemmar.

Här nedan finns de siffror som jag hittade för folkbiblioteken i Stockholms län vad gäller sida och plats i fb. Jag väljer att inte skriva ut kommunernas namn, eftersom syftet inte är att peka ut någon, utan snarare att visa på de möjligheter som återstår att utnyttja. Flera kommuner har många bibliotek inom sina gränser. Jag har tittat på om det finns minst en facebooksida för biblioteket i kommunen. Resultatet:

Egen sida för biblioteket
14 st (54%)

Sida som ej är kopplad till biblioteksbyggnaden men där biblioteket ingår (t ex kommun, kulturhus, blogg), men där människor ändå valt att ”checka in” på biblioteket
3 st

Biblioteket har ingen facebooksida, men människor har ändå valt att ”checka in” på biblioteket (dvs skapa en egen plats för det)
5 st (19%)

Biblioteket har ingen sida och ingen har heller ”checkat in” på biblioteket
3 st

En låntagare har skapat och driver en sida om/för biblioteket
1 st

Jag tycker det här är jätteintressant. I nästan 20% (5 st) av kommunerna har bibliotekets användare valt att checka in på biblioteket när de vistas där, trots att biblioteket inte har en egen sida. Man vill uppenbarligen gärna visa att man har besökt sitt bibliotek. De här personerna, vilka faktiskt är ganska många, nära 450 personer totalt, borde biblioteken kunna fånga in och skapa en lite närmare dialog med. Visst, dialogen förs kanske redan i fysisk miljö, men just de här personerna är uppenbarligen intresserade av att berätta för andra virtuellt om att de besöker biblioteket. Är inte det en väldigt bra början för kommunikation mellan bibliotekets personal och dess användare?

Man kan invända att det inte finns tid för sånt här arbete på biblioteket (vilket helt och hållet är en prioriteringsfråga). Man kan också hävda att facebook är dumt och rentav farligt. Men fakta kvarstår, att facebook är en arena för möjligheter att underhålla ett engagemang som människor känner för biblioteket, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Varför inte använda sig av möjligheten?

Nu i höst startar två olika tv-kanaler, tv3 och svt, serier om samma mänskliga fenomen – ofrivillig barnlöshet. Första avsnittet av svt:s Barn till varje pris? kunde ses igår. Tv3:s Drömmen om ett barn startar den 6 oktober.

Ofrivillig barnlöshet är för de flesta en känsligt och lite pinsamt ämne, något man kanske inte gärna frågar om på biblioteket i likhet med andra känsliga ämnen, som sex och psykiska sjukdomar. Det betyder inte att det inte finns en efterfrågan på sådan litteratur, tvärtom. I många skeden av livet har jag undrat hur jag skulle klarat mig utan skönlitteraturen. Litteratur kan vara som den bästa terapi. Biblioteket ska hjälpa människor att växa och underlätta för människor att hitta även till det man inte vågar fråga om. Varför då inte skylta på biblioteket med böcker om känsliga ämnen, men kanske inte mitt i entrén.

Jag har en lista på bra skönlitterära böcker på ämnet ofrivillig barnlöshet och jag delar gärna med mig av den.

Väntrum av Cecilia Ekhem, 2008
Boken, som är en av de bästa romanerna som behandlar detta ämne, finns på många svenska bibliotek, men säljs nu med nydesignat omslag av Cecilia Ekhem på hennes webbplats. Recension i Sundsvalls tidning.

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz, 2007
Också en bok som många bibliotek redan har. Recension i Expressen.

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström, 2010
En hyllad roman som kom ut förra året. Den bästa recensionen av boken finns på Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg.

40 minus av Pernilla Glaser, 2010
Recension i GP.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson, 2008
Också denna roman fick mycket uppmärksamhet då den kom ut. Recension i Aftonbladet.

Svagt positiv av Anna-Leena Härkönen, 2003
Recension i SvD.

Missed abortion av Kerstin Norborg, 2005
Novellsamling. Recension i Kristianstadsbladet.

Linnea från Yujiang – en bok om att bli pappa av Petter Lidbeck, 1997
Info från V8-biblioteken.

Anna min älskade av Magnus Utvik, 2005
Recension från Angos bok- och filmblogg.

Fler boktips finns här.

Det är nog många av oss som arbetar på bibliotek som anser att biblioteken har en viktig roll att fylla som kontinuitetsskapare i ett samhälle som förändras. Biblioteken är på många sätt samhällets minne, samtidigt som de har i uppgift att bidra till samhällets och medborgarnas utveckling.

Lo Claesson, bibliotekschef i Vaggeryds kommun, skriver i en tankeväckande text på Peter Alsbjers blogg (den 20 maj 2011) att hon inte är övertygad om att biblioteken som de ser ut idag kommer att finnas kvar i framtiden. Mot det traditionella biblioteket ställer Lo Claesson det ubikvitära biblioteket, det bibliotek som är närvarande överallt. Hon berättar om en framtid där tekniken är inbäddad i omgivningen – i föremål, hus, människokroppen.

Tanken för mig till bibliotekets i mina ögon viktigaste resurs – bibliotekarien. Och det är åt bibliotekarien jag vill ägna denna text om bibliotekets framtid.

Den inbäddade bibliotekarien – ”the embedded librarian” – benämningen finns redan i bland annat den amerikanska biblioteksdiskursen. Det är ingen ny tanke. Biblioteken har arbetat uppsökande i många år, de allra tidigaste biblioteken i Sverige var bland annat kringvandrande bibliotek.

Idag arbetar många bibliotekarier ensamma i större organisationer som skolor, sjukhus och företag. Bibliotekarien är en integrerad del av organisationen och bidrar med informations-, kultur- och undervisningsfunktioner. Det är som sagt inget nytt. Det nya är att alltfler bibliotekarier i allt högre grad kommer att behöva arbeta på det här sättet för att fortsätta vara relevanta.

Professor R. David Lankes skriver i sin tegelsten The Atlas of New Librarianship (2011) att det ofta kan vara svårt att skilja mål från medel. Vi bibliotekarier är ofta så upptagna med de artefakter vi hanterar, som böcker och andra medier, att vi kan ha svårt att se den grundläggande tanken – syftet – med vår profession. Enligt Lankes är bibliotekariens uppgift att förbättra samhället, genom att underlätta skapandet av kunskap i de sammanhang där hon har i uppdrag att verka. Bibliotek, böcker, databaser – allt sådant är våra verktyg för att åstadkomma ett bättre samhälle.

Detta betyder också att bibliotekarien måste ha en egen världsbild, en uppfattning om vad hennes yrke är till för att åstadkomma. Vad är syftet med att låna ut en bok, undervisa i hur man hittar på nätet, ordna ett program i bibliotekets fysiska rum? Vart vill vi med vår verksamhet och varför finns den?

Kan man rentav tänka sig en framtid där professionen bibliotekarie är mer central än institutionen bibliotek? Jag tror precis som Lankes det. Om vi kan lära oss att arbeta mer strategiskt, inte bara följa utvecklingen utan också leda den. Om vi kan bestämma oss för vad vi vill uppnå, lära medan vi gör, våga pröva och misslyckas – då kan vi se en framtid för bibliotekarien.

Lankes menar att bibliotekarie är en titel som man skulle kunna förtjäna. Inte nödvändigtvis genom en examen i B&I, utan genom hårt arbete för bibliotekariens uppdrag. Alla som i skiftande sammanhang arbetar för uppdraget – att förbättra samhället och bidra till ökad kunskap genom att delta i och underlätta samtal som pågår omkring oss – är bibliotekarier.

Lankes vision om en framtid för bibliotekarier står i bjärt kontrast mot de framtidprognoser som idag görs av olika myndigheter och prognosinstitut. Det finns en spridd uppfattning om att när människor själva söker sin information och biblioteken automatiseras, då behövs inga bibliotekarier längre. Såhär skriver till exempel Arbetsförmedlingen om behovet av bibliotekarier på 5-10 års sikt:

Behovet av bibliotekarier kommer endast att uppvisa små förändringar. Personalbehoven är begränsade inom biblioteksområdet bland annat genom en ökad grad av självbetjäning. Antalet som arbetar inom yrket kommer att minska men samtidigt ökar pensionsavgångarna.

Här uttrycks alltså ingen uppfattning om bibliotekariens roll i informationssamhället, utan snarare en bild av bibliotekarien som en profession som lånar ut böcker. Det finns inga andra än bibliotekarierna själva som kan ändra på den bilden.

Det enda vi idag kan vara helt säkra på, är att vi inte vet exakt vilka kompetenser som kommer att vara relevanta om 10 eller 20 år. Det vi också kan vara säkra på är att omvärlden kommer att förändras genom teknisk utveckling, politiska beslut, kulturförändringar, migration och många andra faktorer. Det ställer krav på arbetslivet och på arbetskraften. Kontinuerligt lärande måste byggas in som en viktig del av alla organisationer. Bibliotekarien måste ha en beredskap att själv lära under hela yrkeslivet och att bidra till lärande i de sammanhang där hon verkar.

Bibliotekarieyrket har funnits i tusentals år. Det är dags att vi skaffar oss en tydligare uppfattning om varför bibliotekarier behöver finnas och dessutom berättar det för andra. Det finns en fara i att bibliotekarier i för hög utsträckning låter andra definiera yrket. Om bibliotekarie ska vara ett framtidsyrke måste vi i själva tala och skriva om våra uppdrag offentligt.

För mig står det gamla folkbildande idealet högt. Jag tror på bibliotekarien som en profession som nu och i framtiden kan förbättra samhället genom att underlätta delaktighet för människor på många olika sätt. Delaktighet kan vara att våga uttrycka sig, att få bolla en tanke med en annan människa, att hitta likasinnade, att lära sig kommunicera med nya och gamla hjälpmedel och språk, att knyta band mellan generationer och kulturer. Det handlar om att ge människor verktygen att själva lära vidare, att skapa egen delaktighet. Allt detta är sådant som man på flera bibliotek i Sverige arbetar med redan idag.

Ett av de bästa exemplen är projektet Godnattsagor inifrån vid Malmö stadsbibliotek, där barn till föräldrar som avtjänar fängelsestraff får möjlighet att upprätthålla kontakt med sin förälder. Det sker genom att föräldern läser in sagor på cd som barnet sedan får lyssna till. Här underlättar bibliotekariens arbete anknytningen mellan barn och föräldrar, stärker förälderns insikter i läsningens betydelse för barnen och skapar möjligheter för en fortsatt bättre framtid för både barn och föräldrar.

Utmaningen för bibliotekarien är att utveckla detta inom skilda kontexter. Inse att det fysiska biblioteket inte nödvändigtvis måste vara den optimala arenan för möten och samtal, utan att lärandet redan nu sker överallt och hela tiden. Utmaningen för bibliotekarien är stor – att finna alla de sammanhang där hennes närvaro bidrar till en bättre värld.