Om några veckor börjar kursen Sociala medier, ett delprojekt inom IKT-lyftet, som folkbiblioteken och Regionbiblioteket i Stockholms län samt folkbildningen samarbetar om. Jag tänkte att det var läge för mig att damma av mina gamla Animotokunskaper och så gjorde jag den här filmen, som jag laddade upp till Youtube. Att göra en sådan film ingår i kursen. Vet du någon som vill/behöver lära sig mer om Internet? Tipsa om kursen!

De senaste dagarna har jag sett några exempel på hur bibliotek kan erbjuda inspirerande och lockande webbplatser, med ett uttryck som jag tycker känns lite nytt. Peter Alsbjer skrev om Köpenhamn och Århus, som har släppt betaversioner av sina bibliotekswebbar med integrerade kataloger. Eftersom jag själv inte är låntagare i Danmark kan jag inte testa de funktioner som finns när man är inloggad. ”Nyckelord är förmedling, inspiration, enkelhet och brukarvänlighet.” 

Själva det visuella uttrycket tycker jag säger ”bokhandel” snarare än bibliotek. Kanske därför att bokhandlarna generellt ligger stegen före biblioteken idag när det handlar om webbpresentation och -funktioner. Det brukar sägas att orsaken är att våra bibliotekssystem är mycket mer komplexa än bokhandelns köp-sälj-koncept. Och det är säkert riktigt. Men en viktigt faktor är förstås också att det inte finns några kommersiella drivkrafter till att utveckla bibliotekswebbarna. Webbutveckling är det sällan budgeterat för lokalt i kommunerna. Incitamenten till förändring finns förstås i den omvärldsanalys som görs på biblioteken och i strävan att öka (eller i alla fall inte minska) antalet lån och låntagare, vilka är de dominerande måtten på en lyckad biblioteksverksamhet. Fler och fler bibliotek köper nu en av de två färdiga lösningar som finns i Sverige för bibliotekswebb med integrerad katalog med möjligheter till användar- och personalgenererat innehåll. Det som fångar ögat på de danska webbplatserna är bokomslag och evenemang – vilket också bidrar till bokhandelsintrycket.

Göteborgs stadsbibliotek valde en annan väg när de nyligen lanserade Stadsbiblioteket.nu. Istället för en heltäckande webb med katalogintegration har man fokuserat de sociala medierna. I själva verket är den nya webbplatsen en blogg. Det skrivs om nyheter och teman. Kommentarer exponeras tydligt, liksom bibliotekets kommunikation i Twitter och Facebook. Alla som besöker webbplatsen kan ankelt börja följa biblioteket via dessa andra tjänster och tvärtom, de som besöker profilen i andra medier kan hitta till webbplatsen. Självklart finns det en chattruta där man kan kommunicera med bibliotekspersonalen, här har Göteborg varit tidigt ute i många år. Kanske det allra enklaste sättet att exponera en av bibliotekets viktigaste resurser – personalens kompetens. Framförallt ger webbplatsen ett modernt, kommunikativt och uppmanande intryck. För mig är det mer av ”bibliotek” och mindre av ”bokhandel”.

Det är något man har förstått i Göteborg, att det räcker inte med en finfin bibliotekswebb för att besökarna ska börja strömma till. Webben måste också marknadsföras och idag görs detta mest effektivt via de sociala medierna. Lika mycket fokus som läggs på den egna webben behöver också läggas på externa platser.

Nu blir det mera Twitter, förorsakat av ett intressant och uttömmande inlägg av Mattias Boström på Piratförlaget, om hur man bäst Twittar för sin arbetsgivares räkning. Här känner jag verkligen inte att jag har något att tillföra, utan rekommenderar alla som vill satsa på Twitter för professionellt bruk att läsa, lära och klura. Ett smakprov:

Sakta men säkert provade jag att skriva lite fler personliga tweets. Ingenting som egentligen hade med mitt privatliv att göra, men mina tweets började mer och mer präglas av mina intressen, min smak och inte minst min humor. Hela tiden på en nivå där den angivna avsändaren (Piratförlaget) skulle kunna stå för meddelandet om det skulle lösryckas ur sitt sammanhang. Än så länge tror jag att min enda tweet som har lösryckts och publicerats på annat håll är en liten humoristisk kommentar till Språktidningens twitterkonto som de sedan tryckte i numret därefter.

Förberedelserna inför projektet Sociala medier fortsätter. Efter ett utskick till studieförbunden i Stockholms län och uppmärksamhet på Ning:en Dela har tillströmningen av nya medlemmar till kursen ökat kraftigt. Jag gjorde även ett inlägg på Biblist med länk. Och då har vi faktiskt inte börjat marknadsföra kursen ännu! Kursen ska starta officiellt den 1 mars. Sociala medier är ett regionalt delprojekt inom IKT-lyftet, folkbibliotek och folkbildning samverkar mot de digitala klyftorna.

Annars dominerades veckan av två dagars internat med DIK:s förbundsstyrelse i Saltsjöbaden. Mycket att lära för mig som är ny, och det känns som en spännande och rolig grupp att lära känna. Då räknar jag också in de som arbetar på DIKs kansli. Nästa vecka blir det arbetskonferens med DIKs delföreningar – de som ska avvecklas – under två halvdagar.

Märker att jag ibland väljer Twitter framför bloggen, som ett sätt att kommunicera något när jag inte tycker mig ha tid att skriva en längre text. Från början tyckte jag att mikroblogg och blogg inte var utbytbara, då det är så olika sätt att kommunicera. Men tydligen har det blivit så ändå ibland.

Nej, jag har inte glömt eller lagt ner min bloggserie om bibliotekarie 2.0. Det finns fortfarande några punkter kvar att titta på för att se vilken relevans de kan ha idag. I detta inlägg är det dags för punkt 11 och 12:

I will not fear Google or related services, but rather will take advantage of these services to benefit users while also providing excellent library services that users need.

I will avoid requiring users to see things in librarians’ terms but rather will shape services to reflect users’ preferences and expectations.

Det handlar alltså om att dra nytta av det stora ”monstret” Google, och inte bekämpa användningen av tjänsten, som jag tror att somliga bibliotekarier försökte göra för kanske 8 år sedan, då när Google bara var en sökmotor. ”Hur ska vi få eleverna att sluta googla?”, det var en tanke som mången skolbibliotekarie nog hade emellanåt. Där står man med sina dyra databaser, men ungarna är fullständigt ointresserade, eftersom googling är både snabbare, lättare och ger i elevernas ögon bättre resultat.

Studier som Google Generation visar att vi alla har ungefär samma informationssökningsbeteende oberoende av ålder eller akademisk grad. Vi har fått inse att vi behöver anpassa våra system så att de mer liknar det som användarna kommer i kontakt med på andra håll. Ett exempel är nya Libris och nya EBSCO Discovery Service  (läs Daniel Forsmans intryck av tjänsten).

Googles tjänster är idag också något helt annat, även i jämförelse med hur det var när bibliotekarie 2.0-manifestet skrevs för bara 3 år sedan. Vad du idag kan göra med ett Google-ID börjar snart bli oöverskådligt. I framtiden förutspås att användare har en identitet (inloggning) på nätet som gäller för de flesta tjänter. Se CRM.com. Förhoppningar finns också om att Google Wave ska kunna revolutionera(?) hur vi på biblioteken kommunicerar med våra användare framöver. Wave har dock inte slagit igenom ännu.

I dagarna uppstod en intressant debatt bland skolbibliotekarier på Skolbib-listan. Om eleverna bara vill använda Wikipedia, behövs verkligen NE på nätet då? Följ gärna debatten, den fortsatte i flera dagar.

Läs hela serien om manifestet.

Läs Laura Cohens A Librarian’s 2.0 Manifesto.

Idag skriver SvD ”Twitter mest en snackis”. Och jag håller med. För majoriteten av invånarna i Sverige är det så. Om de över huvudtaget känner till fenomenet, vilket många inte gör. Enligt artikeln har 93 procent aldrig prövat eller känner inte till Twitter. (Jag kan inte hitta själva undersökningen någonstans på nätet.)

Själv tycker jag att jag efter mer än 700 tweets och över ett halvår som användare äntligen börjar få tjänsten att fungera på ett sätt som är meningsfullt för mig. Det gäller att hålla i och inte ge upp om man efter en vecka inte har lyckats ”se ljuset”. Många har prövat en gång och sedan lämnat (12 procent enligt artikeln), men för personer som jag som är både envisa, nyfikna  och intresserade av alla aspekter på nätet är det inte aktuellt att ge upp så lätt.

Varför använder jag Twitter? Jag ska försöka lista några skäl.

• Varje gång jag går in i Twitter hittar jag något som är intressant och läsvärt. (Via kommenterade länkar oftast.) Det handlar om allt från sociala medier till lärande och viktig samhällsinformation.
• Här finns möjligheter till kommunikation med människor jag inte har kontakt med någon annanstans.  Jag får kontakt med nya intressanta personer.
• Skolvärlden är bra representerad i Twitter, det är lätt att hålla sig uppdaterad kring vad som sker med skola och IKT.
• Medievärlden är väldigt väl representerad i Twitter, nyheter om framförallt sociala medier når mig snabbt.
• Det finns en viss representation av bibliotek och biblioteksmänniskor i Twitter, men det är sällan här som jag får den information om biblioteksvärlden som jag behöver. Just detta är alltså inte ett skäl för mig att delta i Twitter.
• I snitt öppnas de länkar jag skickar ut 20 ggr (varierar från 3 till uppåt hundra, jag använder bit.ly för statistiken). Vilket är hundratals procent högre än om jag hade valt att inte Twittra dem (har även kopplat Twitter till Friendfeed, där länkarna också visas, men har valt att inte skicka twitter automatiskt till Facebook). Ibland retweetas jag. Se vidare nästa punkt.
• Att jag deltar i Twitter med kommunikation och information ser jag som en marknadsföring av biblioteken gentemot skol- och medievärlden. Det är också marknadsföring av min arbetsplats och antagligen även av mig som person.
• Twitter är snackisstället. Här diskuteras allt från pågående tv-program och nyheter till pågående konferenser och föreläsningar av människor som kanske inte känner varandra i vardagen men har gemensamma intressen.

Detta tror jag är de viktigaste skälen för mig att delta. Detta och en förmodan om att Twitter kommer att utvecklas och bli ännu bättre framöver. Framförallt ser jag fram emot en kommande indexering av twitterinnehåll i etablerade sökmotorer. Då tror jag också att användandet i Sverige kommer att öka.

Det har varit ett hallå den senaste veckan angående Facebookgruppen som påstod att en okänd välgörare skulle skänka 2 kr per gruppmedlem till jordbävningsoffren i Haiti. Gruppen växte oerhört snabbt och jag fick själv inbjudan att gå med och flera vänner gjorde det också. Jag gick helt oreflekterat med i gruppen, utan att kolla den närmare(!). Ganska snart blev jag dock uppmärksammad på (genom en vän i Facebook) att jag borde kolla vad det egentligen var för en grupp.

Det behövdes inte särskilt mycket läsning, framförallt i kommentarerna som fanns på gruppens sida, innan man kunde förstå att gruppen inte hade en seriös bakgrund. Tänker man till lite (vilket jag och många andra uppenbarligen inte gjorde) så förefaller hela upplägget med en anonym donator väldigt suspekt. Vem skulle välja en sådan deal? I kommentarerna fanns bland annat länkar till en diskussion på Flashback och till den här artikeln från SvD i december om en liknande händelse. (Jag skickade ut den som länk i Facebook så fort jag själv hade fattat.)

Fenomenenet att lura folk på det här sättet kallas uppenbarligen för att ”trolla” och syftet är att, i sin mildaste form, lura folk på ett sätt som upphovspersonerna uppfattar som roligt. När en grupp med till synes seriöst syfte blir tillräckligt stor byter man namn och innehåll i den. Helt plötsligt har en grupp som förespråkar t ex pedofili jättemånga anhängare. Eller i just detta fall, nekrofili. Det finns (vuxna?) personer som har den typen av humor.

Det anmärkningsvärda var kanske hur många journalister och bibliotekarier som oreflekterat gick med i gruppen. Hrrm, det här med källkritik skulle vi väl kunna? Jag hoppas att jag själv lär mig av detta framöver. I höstas skrev jag om en annan Facebookgrupp som fick våra sämsta sidor att framträda. Men ändå hade jag tydligen inte lärt mig.

Läs mer om historien i Sydsvenskan.

Uppdatering: Även Kunskapsbloggen har skrivit om detta.

Nu är det dags att börja förvalta det förtroende som jag fick när jag valdes in i fackföreningen DIK:s förbundsstyrelse. Om du är DIK-medlem så arbetar jag för dig och det tycker jag är viktigt att du vet om. Under kongressen i november 2009 beslutades om en kommande inriktning för DIK:s arbete. Där går bland annat att läsa följande:

DIK:s förbundsstyrelse ska under den kommande mandatperioden:
Med kunskapspolitik som grund driva professionsfrågor som är angelägna både för arbetstagare och för andra intressenter i omvärlden.
[ ---]
Oavsett yrke eller inriktning har vi förmåga att förstå och bearbeta komplexa frågor och att kommunicera den förståelsen vidare – vi kan helt enkelt göra det komplexa tillgängligt. Denna kompetens är central i ett kommunikationsintensivt kunskapssamhälle, och vi kan därför se positivt på våra framtida möjligheter.

Hur jag själv ser på biblioteken och särskilt bibliotekariekompetensen har jag skrivit om tidigare. Läs gärna inlägget om Kallast i Sverige? . Där står bl a:

Ett första steg måste vara att uppvärdera ”referensarbetet”, att se att bibliotekariens/bibliotekens unika kompetens kommer att vara av stort värde i det informationssamhälle som växer fram. Att vi kan stå för det personligt skräddarsydda och tillförlitliga när människor har behov av att både hitta och sortera ut ”rätt” information. Förmodligen kommer alla större informationsmängder att filtreras av intelligenta maskiner innan de når oss framöver. (Vi får maskinellt skräddarsydd information som passar just oss, baserad på t ex tidigare sökbeteende.) Att tro att biblioteken i det sammanhanget ska stå för kompetens när det gäller samtal, urval, filtrering, är ett politiskt ställningstagande som jag hoppas att vi som arbetar med bibliotek är beredda att göra.

I ett annat inlägg skrev jag:

Ett första steg är att vi kan beskriva den kompetens som vi anser oss besitta, den som gör bibliotek till något mer än ett bokrum, en plats att låna en dator på, värma fötterna på eller ta del av en författaruppläsning på.

Håller du med mig? Jag är i alla fall övetygad om att vår kompetens är en nyckelfaktor för bibliotekens överlevnad och det är något jag kommer att engagera mig i som ledamot i styrelsen. Jag tror också att andra yrken inom DIK har motsvarande nyckelfrågor som också måste fortsätta att lyftas framöver.

Med detta inlägg vill jag uppmana dig som har synpunkter kring professionsfrågorna att inte tveka när det gäller att kontakta mig om detta. Jag förväntar mig inte att det ska ramla in en massa kommentarer eller brev, men när du vill något, hör av dig.

Stockholm är minimalistiskt vitt. Asplunds hus gör sig utmärkt i alla årstider. Bakom ett av fönstren sitter jag och arbetar och tittar då och då ut.

Ni som letar efter meningen med detta inlägg, det finns ingen!

Hittade just två filmer via bloggen Flexspan som illustrerar det som kan vara så svårt att förklara i ord. Det som nästan kräver konkreta exempel för att göras tydligt och begripligt för alla – hur man använder sociala medier för lärande och kreativitet. Både när det gäller skolelever och skolpersonal, som lärare och skolbibliotekarier.

Den första filmen ger exempel på hur en lärare kan dra nytta av sociala medier för egen utveckling, undervisning och förkovran. Några exempel är amerikanska, men det mesta går utmärkt att använda även i Sverige.

Via Flexspan.

Det andra exemplet är otroligt fascinerande, eftersom vi får se och höra en 13-åring berätta med egna ord om hur hon använder de sociala medierna för sitt eget skolarbete varje dag (personliga lärmiljöer). Urtypen för ett skolexempel!

Via Flexspan.

En förutsättning för fortsatt existens är att göra bibliotekskompetensen och servicens bredd synlig i både fysiska och virtuella rum. Kunderna ska aktivt informeras om nya alternativ och skräddarsydda tjänster. Man måste kunna beskriva vad som avses med informationshantering och framför allt varför och när den är till nytta för kunderna.

Detta citat och många fler som i likhet med detta är tankeväckande, kan man läsa i Undervisningsministeriets bibliotekspolitik 2015; Allmänna bibliotek. Nationella strategiska prioritetsområden [pdf], alltså den finländska bibliotekspolitiken. Även om Finlands biblioteksväsen ser annorlunda ut än det svenska, borde det inte finnas hinder för att visionära dokument liknande detta kan arbetas fram på t ex KB framöver. Det jag framförallt saknar i Sverige är visioner om bibliotekariers (och annan personals) kompetens, på det sätt som ovanstående citat exemplifierar.

Ett första steg är att vi kan beskriva den kompetens som vi anser oss besitta, den som gör bibliotek till något mer än ett bokrum, en plats att låna en dator på, värma fötterna på eller ta del av en författaruppläsning på.

För ungefär två år sedan pratade man mycket om sociala grafer, upptäckte jag när jag städade i min blogg nyss. Det gör man inte alls lika mycket längre. Det pratades och skrevs om hur man kunde beskriva sociala relationer på den sociala webben, mellan människor eller mellan webbplatser. Jag upptäckte att Touchgraph Google Browser fortfarande existerar och gjorde den här fina bilden över relationer som den här bloggen har med andra webbplatser. (Bakom min rygg?)

Vart tog den här diskussionen vägen? Försvann behovet av att beskriva hur relationerna ser ut? Det kanske aldrig var ett reellt behov, bara en kul grej.

Finns din blogg med på bilden? (Min är i mitten.)

Det har börjat diskuteras lite här och var kring bibliotekens användning av sociala medier och vilka strategier som kan behövas för detta. En artikel i dagens SvD uttrycker farhågor om att företagens användning av sociala medier kommer att bli så inriktad på marknadsföring att människor kommer att börja sålla bort dem. Som spam i mejlboxen, ungefär lika roligt. En annan artikel i GP debatt visar hur det kan gå när företag och organisationer har missförstått hur de sociala medierna kan användas och vilket genomslag de kan ha. Mycket intressant för biblioteken att ta till sig.

Men alltså, det är en sak med folkbiblioteken och deras strävan att nå ut till fler människor, en annan sak för oss (mig) som arbetar på länsbibliotek och har just personal på folk- och skolbibliotek som vår (min) målgrupp. Hur har vi tänkt vad gäller våra sociala medier-strategier på länsbiblioteken? Som vi vet har länsbiblioteken i uppdrag att hjälpa biblioteken i länens kommuner att utvecklas och att sköta olika uppdrag. Vi som arbetar på länsbibliotek bör se till att ha överblick, omvärldsbevakning och fördjupning på alla de områden som är intressanta för bibliotek. Många av oss har hållit i kurser som rör sociala medier för bibliotekspersonal (23 saker) och i anslutning till detta har vi också lärt oss mer själva om de möjligheter som dessa medier ger.

Jag tänkte berätta lite om hur jag ser på nyttan av att använda sociala medier som anställd på ett länsbibliotek. Varning för ett sånt där långt och jobbigt inlägg igen…

Transparens

Ett nyckelord. Att göra verksamhet synlig på ett helt nytt sätt skapar många fördelar, som jag ser det. En del handlar om förtroende. Såhär ska en bibliotekarie på ett folkbibliotek kunna säga:

Jag vet att de håller på med intressanta/viktiga/rätt/fel saker på länsbiblioteket, för det framgår av deras bloggar/Twitter/Facebooksida. Dessutom kan jag kontakta dem enkelt via de här kanalerna och de svarar alltid på kommentarer.

En del handlar om information. Såhär ska personal på biblioteken kunna säga:

Jag vet att NN på länsbiblioteket arbetar med ett projekt inom det område där vi ska utveckla vår verksamhet nu, för det läste jag i NNs Twitter/Friendfeed och dessutom skickade hon/han en länk till en intressant artikel som vi kan läsa.

Kunskapsdelning är också en del av detta. Kanske skulle bibliotekspersonalen kunna säga såhär framöver:

NN på länsbiblioteket som är en auktoritet på mitt område skrev ett blogginlägg där hon/han redde ut vissa frågor och dessutom hänvisade hon/han till forskning och till några andra bibliotek som arbetar med samma saker som vi. Jag har också kollat upp de länkar som hon/han har sparat inom ämnesområdet på Delicious.

Det handlar om att skapa synlighet för det man arbetar med. Visst kan man riskera att någon tycker att man gör fel eller är korkad någon gång, om man väljer synlighet. Men kanske är det något man kan stå ut med i ljuset av att annat som är bra också syns.  Transparens handlar bland annat om att göra individer synliga och att skapa ett klimat som underlättar kommunikation och kontakter. Inte därför att individer ska synas till varje pris, utan därför att det är ett uppdrag att göra verksamheten synlig.

Mer informationsspridning

Det handlar om transparens, men ibland mer om att göra informationen synlig och inte bara individen. Om jag kan ett ämnesområde bra, ska jag då inte dela med mig av kunskap och information till den som vid ett givet tillfälle är intresserad och kunskapssökande? Få av oss har möjlighet att stå inför ett auditorium på 100 personer varje dag och föreläsa om vårt intressanta projekt, en nyutkommen bok eller hur man genomför en processkartläggning. Men vi kan skriva om det så att över 100 personer läser det. När just de personerna har tid. Att sprida kunskap och information om det arbete som länsbiblioteken gör kan verkligen sägas ingå i uppdraget, som jag ser det.

Marknadsföring

Mycket av det som vi gör på länsbiblioteken, som projekt och studiedagar, bygger på att bibliotekspersonalen runtom i landet får kännedom om det och kan anmäla sig att delta. Många länsbibliotek strävar också efter att arbeta handledande gentemot bibliotekspersonal och får dessutom allt större krav på sig uppifrån att vara självfinansierande.

För att någon ska boka in en aktivitet som kostar pengar, måste länsbiblioteken både nå ut och erbjuda tjänster som är attraktiva för bibliotekspersonalen. Sociala medier erbjuder många möjligheter till gratis marknadsföring. Där gäller ungefär samma villkor som för folkbiblioteken som vill nå ut till allmänheten. Erbjudandena ska vara intressanta, men man ska undvika allt som liknar spam.

Allt det jag skrivit om här ovan, som t ex transparens, kan medverka till en positiv marknadsföring av biblioteket och dess personal. Det innebär en marknadsföring som inkluderar dialog och som inte enbart går ut på att pumpa ut ett budskap.

Förutsättningar

För att det ska kunna fungera som jag har skrivit här ovanför finns det vissa förutsättningar som behöver uppfyllas.
1. Personalen på länsbiblioteken behöver använda dessa verktyg för eget kunskapsbyggande, kontaktskapande och reflektion.
2. Personalen på folk- och skolbiblioteken behöver använda dessa verktyg för eget kunskapsbyggande, kontaktskapande och reflektion.
I dagens situation blir det allt fler som börjar använda de här redskapen och som upptäcker hur effektiva de faktiskt är. Och roliga! Jag ser ljust på framtiden, det kan bara bli bättre. Jag ser det också som ett uppdrag som länsbiblioteken har, att sprida kunskap på området.

Uppdatering: Läs Brit Stakstons på JMW kommunikation replik på GP-artikeln. Den ifrågasätter vissa påståenden ang. organisationer och sociala medier.

Inspirerad av Anja fick jag för mig att jag skulle se tillbaka på det decennium som nu ligger bakom oss.

Det känns som om oerhört mycket har hänt – både på det personliga och professionella planet för mig. När millennieskiftet ägde rum hade jag redan arbetat ett par år på bibliotek, men det var ju egentligen på 2000-talet som allting hände.

2000 Inledde året med att förlova mig och sedan få min magisteruppsats i B&I godkänd av Joacim Hansson i Borås. Dessa händelser dock utan inbördes kausalitet. Jag arbetade redan sedan ett år tillbaka som bibliotekarie i en grundskola i Enköping. Fortsatte året med att gifta mig, träffa en ny man och separera.

2001 Strävade på med skolbiblioteksutveckling i mikroperspektivet. Skilde mig officiellt.

2002 Sökte och fick nytt jobb som gymnasiebibliotekarie. Spännande med nytt jobb!

2003 Fortsatte med att bygga upp och utveckla gymnasiebiblioteksverksamhet på min skola. Flyttade från Enköping till Bålsta.

2004 Flyttade tillbaka till Enköping, eftersom jag inte trivdes. De här åren i mitten av 00-talet var jag flera gånger på randen till utbrändhet. Heltidsarbete, där jag aldrig var nöjd med sakernas tillstånd, universitetskurser på kvällarna och förtroendeuppdrag (fackligt m fl). Helt självpåtaget och självförvållat.

2005 Arbetade på. Bildade tillsammans med kollegor NIK – Nätverket för informationskompetens – som arrangerade sin första konferens på min skola i Bålsta.

2006 Köpte min första katt Nora och blev sambo. Var med och startade Barbabloggen. Fick jobb på Regionbibliotek Stockholm som nationell samordnare för Fråga biblioteket på 50%. Kunde knappt tro vilken tur jag hade! Delade tiden mellan Stockholm och Bålsta. Genomgick en mindre operation.

2007 Köpte min andra katt Greta. Fick heltidstjänst i Stockholm som bibliotekskonsulent. Ett jobb som jag trodde att jag kunde klara mot bakgrund av mina år med undervisning av elever och lärare samt alla kurser och allt utvecklingsarbete som jag bedrivit. Men jag trodde ändå att det krävdes 20 års arbetslivserfarenhet för att få ett sånt jobb. Tydligen inte! Startade BiblioBuster.

2008 Flyttade till Stockholm. Gjorde långresa till Singapore. Fick en hjärntumör, operation och sjukhus i en månad. Tillbaka på heltid på jobbet drygt 4 månader senare. Att visa för mig själv och andra att jag kunde jobba var viktigt, det betydde att jag inte hade förlorat de förmågor som är viktiga för mig.

2009 Kontrollröntgade hjärnan, utan anmärkning. Började känna mig helt återhämtad fysiskt. Sjukdomen gav mig en förmåga att inte stressa upp mig över jobbet och att sätta saker och ting i perspektiv. Blev gravid. Fick missfall.

2010…

Har absolut ingen aning om vad som komma skall. Hoppas på att få vara frisk. Vill gärna arbeta kvar där jag är nu, för det känns som ett drömjobb för mig. En sak är säker, 00-talet var ett händelserikt decennium för mig och jag utvecklades oerhört mycket professionellt och personligt. Det gör dock inte så mycket om det blir lite mindre drama framöver för min del. Lugn och harmoni vore spännande.

Den mest lästa frågan i Fråga bibliotekets svarsbank just nu är: Vilken är den kallaste temperatur som uppmätts i Sverige och när och vart mättes den? Förmodligen en spegling av vad som är mest intressant för svenskarna i dessa dagar. Svaret på frågan kommer från en bibliotekarie vid ett svenskt bibliotek och är skrivet någon gång i höstas. Är det av någon betydelse att just en bibliotekarie har svarat? Spelar det någon roll om det är biblioteken som bidrar med kunskap när människor vill veta?

Sådana frågor diskuterar David Lankes, lärare vid Syracuse University och en av dem som har de tydligaste visionerna av vad bibliotek 2.0 egentligen innebär, i en artikel som är runt två år gammal men fortfarande aktuell: Virtual Reference to Participatory Librarianship: Expanding the Conversation [pdf]. I USA finns forskning om virtuellt referensarbete, vilket inte finns i Sverige om man undantar en och annan magisteruppsats. Är ämnet uttömt, frågar sig Lankes och menar i samma stund att det är det inte.

Vi har ännu inte lyckats hitta system för hur referensarbetets en-till-en-situation blir en-till-många eller många-till-många-situationer. Hur sprider vi den kunskap som genereras i ett (virtuellt) ”referenssamtal”? Hur bygger vi informationssystem där både bibliotekariers kunskap (tillförlitlig i allmänhetens ögon) existerar sida vid sida med den personliga kunskapen (autentisk kunskap om ett livstillstånd t ex)? Hur sparar vi den kunskapen och hur sprider vi den?

Biblioteket som samtal och deltagande ”librarianship” har jag pratat/skrivit om tidigare i denna presentation. David Lankes tankar handlar om att bibliotekets uppgift är att berika, fånga, lagra och sprida samtal i sitt närområde. I artikeln ovan nämner han som exempel att svar som bibliotekarier givit på frågor bör indexeras och infogas i bibliotekens informationssystem. När man söker på ett ämne i bibliotekets katalog, ska man lika gärna kunna få upp en fråga och ett svar, som en tidskriftsartikel eller en bok.

Vi är inte riktigt där ännu i biblioteksvärlden. Ett första steg måste vara att uppvärdera ”referensarbetet”, att se att bibliotekariens/bibliotekens unika kompetens kommer att vara av stort värde i det informationssamhälle som växer fram. Att vi kan stå för det personligt skräddarsydda och tillförlitliga när människor har behov av att både hitta och sortera ut ”rätt” information. Förmodligen kommer alla större informationsmängder att filtreras av intelligenta maskiner innan de når oss framöver. (Vi får maskinellt skräddarsydd information som passar just oss, baserad på t ex tidigare sökbeteende.) Att tro att biblioteken i det sammanhanget ska stå för kompetens när det gäller samtal, urval, filtrering, är ett politiskt ställningstagande som jag hoppas att vi som arbetar med bibliotek är beredda att göra. Tror vi att vi varken har kunskapen eller uppdraget, så är det att ge alla de biblioteksbelackare rätt som tror att biblioteken kommer att dö ut i takt med pappersboken.

Så, var skulle frågan om kallast i Sverige kunna platsa på ett folkbibliotek? Hur tillgängliggör vi kunskapen, det som alla faktiskt vill veta just nu? (Det behöver naturligtvis inte handla om temperaturer, det är bara ett exempel.) Med de osofistikerade redskap som vi har för tillfället skulle man t ex kunna exponera rss-flödet från ämneskategorin Naturvetenskap och miljö från Fråga bibliotekets svarsbank, på den sida där man exponerar andra resurser i ämnet på sitt biblioteks webbplats. (Det finns widgets för rss-exponering om man saknar de inbyggda möjligheterna.)

Men mest handlar det egentligen inte om teknik, det handlar om hur man ser på värdet av bibliotekspersonalens kompetens i samspelet med användarna och på bibliotekens bidrag till kunskapssamhället.

PS. Jag är stolt över dubbeltydigheten i inläggsrubriken.