Tungviktare på Youtube

Idag har jag kollat in några av våra gamla och ärevördiga institutioner på Youtube.

Ask a Nobel Laureate av Nobelstiftelsen. Just nu med frågor och svar av John Mather.

Kungl. biblioteket, Audiovisuella medier. Se Rapportinslag om fördärvliga rullbrädor 1978 eller Kungen av Kungsan 1986. Varning för att fastna!

Att inte bromsa sig ur en uppförsbacke

Det verkar vara en avgörande tid för biblioteken, en brytningstid. Det gäller att välja riktning och arbeta i enlighet med den. Både nationellt och lokalt. Projektet Bibliotek24 avslutas vid årsskiftet. Tanken bakom är att via en gemensam ingång ge alla Sveriges medborgare tillgång till all den digitala information som finns på biblioteken. Databaser, kataloger, e-böcker, you name it, via en enda inloggning. Vad händer efter projekttidens utgång? Även Fråga biblioteket är under evaluering. Vad som egentligen kommer att ske under nästa år är det troligen väldigt få personer som vet.

Att ge upp dessa satsningar som vänder sig till en nationell målgrupp – våra invånare – vore på sätt och vis att ge slaget förlorat gentemot våra ”konkurrenter”, vare sig de kan heta Google eller 118 100. Det vore att säga att vi inte tror på att vi kan erbjuda ett gratis alternativ med kvalificerade kunskapsresurser och vägledning från biblioteken i Sverige. Att vi gör allt detta samlat och tydligt (biblioteket som varumärke), tror jag är av stor vikt. Tillsammans kan vi kanske slå igenom mediabruset, det är svårare varje bibliotek för sig.

Samtidigt ser vi en tendens där allt fler bibliotek säger upp abonnemang på databaser. Bibliotek lämnar Fråga biblioteket-samarbetet. Allting kostar och då måste man prioritera på en lokal nivå. Vad är värt mest, att kunna hålla öppet den där extra timman på fredagar eller den där svindyra databasen. Som ändå ingen använder, eftersom vi inte ens på biblioteket begriper oss på hur den egentligen fungerar. Lokalt kan det vara omöjligt att göra den prioriteringen så att den gynnar något annat än verksamheten i det fysiska biblioteket, det är den man ser framför ögonen varje dag.

Samtidigt har många människor biblioteksvanor ungefär som jag själv: besöker ganska sällan ett fysiskt bibliotek, använder biblioteket främst som en bank för den fördjupade och bearbetade kunskapen som finns i böcker och ibland i databaser. Såna som jag vill ha tillgång till bibliotekets kunskap direkt via vår egen dator, så att vi slipper  gå dit. Och ändå tycker den här gruppen att bibliotek är jätteviktigt i ett demokratiskt samhälle (många icke-användare är för övrigt oerhört positiva till bibliotek).

Samtidigt vill vi gå till det fysiska biblioteket med våra barn, för att botanisera bland bilderböcker och datorspel. I detta sammanhang: mötesplats – helt ok.

Vi som Googlar oss fram i livet blir ju inte färre och som jag ser det är det jätteviktigt att biblioteken möter dessa behov. Jag har förstått att man lokalt ofta har svårt att se hur man ska hantera detta. Jag tror som sagt att man har mycket större förutsättningar nationellt, men att länsbibliotek och kommande nationell samordnande funktion, KB, har ett stort ansvar i att stödja biblioteken lokalt om de vill kunna arbeta på bästa sätt framöver. Någon måste ha överblicken, visionerna och kunskaperna. Därför har jag stora förhoppningar på att KB tillsammans med länsbiblioteken kommer att stödja bibliotekens samverkan i nationella satsningar framöver. I det här läget får vi inte bromsa.

Information Desk in Public Catalog Room, NY Public Library 1926

Kulturarvet, de sociala medierna och digitaliseringen

Rubriken på inlägget har en väldigt ambitiös ansats, men det som följer här är bara några personliga reflektioner som jag har fått efter att lyssna till ett par föreläsningar de senaste dagarna.

Pelle Snickars bekräftade under sin föreläsning på konferensen Infotrender de fördomar som man möjligen kan ha när det gäller KB. Att dela material som finns på KB digitalt (och fritt) på nätet är en tanke som fortfarande ter sig ganska främmande på nationalbiblioteket.

Lars Ilshammar bekräftade i en paneldebatt på DIK-kongressen att det inom kulturarvssektorn finns en generell rädsla för att göra fel. Man vill inte publicera saker utan att ha alla rättigheter fullständigt klart för sig innan. För några rättsprocesser har man inte råd med. Den fullständiga klarheten går ofta inte att uppnå och då avstår man.

Jag tänker att det handlar en del om vilken kompetens som man rekryterar till institutionerna. Det handlar om att se värdet av att dela kulturarvet till/med allmänheten, att detta inte är ett nytt sätt att bara lagra och tillgängliggöra, utan också att få mer kunskap om materialet genom brukarinnehåll som tillkommer och att göra det historiska materialet till en levande del av vår verklighet idag.

Mitt strålande exempel, som jag har skrivit om tidigare, är Riksantikvarieämbetet på Flickr. Jag älskar att surfa runt på de gamla bilderna från Bohuslän i Curman-samlingen, se miljöerna och människorna. I Flickr commons finns många fler institutioner internationellt som valt att dela med sig av bilder på detta sätt.

Lars Ilshammar tipsade också om Vitterhetsakademin som utan några stora åthävor bestämt sig för att digitalisera alla gamla utgåvor av Fornvännen och göra dem fritt tillgängliga. Vill man göra något för att t ex minska den påstådda historielösheten i samhället, så kan man göra så.

Med livet på creative commons-licens

Efter första dagen på Infotrender, det jag starkast tar med mig från idag är Joakim Jardenbergs presentation där han berättade att han erbjuder sitt liv på creative commons-licens. För att förtydliga, så handlar det om att eftersträva största möjliga transparens i (nästan) allt man gör.

Man kan t ex se på hans webbplats Jardenberg unedited hur åtminstone hans professionella dagar artar sig. Jardenberg berättade också hur känsligt det kan vara då man utökar sin transparens att gälla inte bara sig själv, utan också sin omgivning. Att t ex blogga eller twittra om andra personer som inte har blivit tillfrågade.

Själv har jag funderat oerhört mycket på de här frågorna. Jag är en person som är ganska lätt att kartlägga via de sociala medierna. Jag driver inte bara två bloggar med anknytning till min profession, jag driver också två privata bloggar, samt twittrar och Facebookar stundtals ganska ohämmat. Enligt mina egna resonemang kan jag bara tjäna på att vara transparent, både i jobbet och privat. Jag har aldrig haft negativa erfarenheter av att publicera varken text eller bild om mig själv på nätet. Tvärtom, det har snarare berikat mitt liv och gjort att jag fått kontakt med människor jag annars inte hade träffat och att jag fått fördjupad kontakt.

En sak har jag dock försökt att hålla mig ifrån, och det är att blanda in familj eller arbetskamrater i min egen transparensfilosofi. Jag tycker nog ändå att man ska ha en chans att välja om man vill figurera eller ej, åtminstone när det gäller privatlivet. Professionellt kan jag dock tycka att alla i vår bransch har något av en skyldighet att göra sig själva synliga.

Jag har förstås också egna gränser för min transparens och de är tydliga. Det jag går på är magkänslan. Det finns mycket som jag inte delar också. Men – det finns ju oerhört mycket som faktiskt går att dela. Sedan är det upp till andra om de vill ta del av det eller väljer att koppla bort mig från sina informationsflöden.

Tankar om framtiden

Imorgon är det tänkt att jag ska prata om Fråga bibliotekets framtid på konferensen Infotrender i Göteborg. Det är alltid lite svårt att prata om framtiden, vad det än gäller. 

Det man kan göra är att se vad som händer omkring oss just nu och tänka igenom vad det kan betyda för vad vi vill göra i en tänkbar framtid.

För det finns ju många tankar, även när det gäller framtiden för virtuellt referensarbete, och det är det jag tänker prata om. Och så vill jag ha hjälp av alla kloka personer som jag hoppas vill komma till min workshop imorgon. Hur tänker vi, vad vill vi på biblioteken?

För den som inte kan komma imorgon eller är allmänt nyfiken, finns min presentation att titta på här.

Kort rapport från DIK-kongressen

Några snabba intryck från min första DIK-kongress nu i helgen:

- Roligt
- Intressant
- Förvånande informellt (jämfört med vad jag väntade mig)

Några milstolpar måste man nog säga sattes under 2009 års kongress. För första gången beslutade sig DIK för att ställa sig positiv till praktik under studietiden, ett önskemål som ofta har tagits upp under de gångna åren, särskilt från studenterna.

Ett beslut togs om att avveckla DIK:s yrkesanknutna delföreningar. Avvecklingen kommer att ske under 2010 i samarbete mellan förbundsstyrelsen och delföreningarna. Detta var den enda fråga som lyckades skapa turbulens (faktiskt) och jag tycker det var spännande att många som satt i salen röstade för att avskaffa sig själva, som varande medlemmar i någon av delföreningarnas styrelser. Det kan man kalla för framåtanda! Utveckling är svårt att genomföra via majoritetsbeslut men det lyckades ändå i det här fallet. Förbundsstyrelsen fick dock omformulera/förtydliga sin proposition för att den skulle gå igenom.

Jag stödde själv den omformulerade propositionen, dels därför att jag tycker att den analys som låg bakom förslaget till ett förändrat arbetssätt inom DIK var relevant, dels därför att jag försökte tänka utifrån den ”vanlige medlemmens” perspektiv. Många medlemmar är obekanta med delföreningssystemet, som också kan uppfattas som för tungt rent administrativt. Arbetsgrupper kan istället ge fler medlemmar möjlighet att engagera sig i att arbeta med en särskild fråga för en kortare tid, vilket både ger mer inflytande för fler och ett effektivare arbetssätt, om det hela fungerar som tänkt.

För mig själv är det hedrande att ha fått förtroendet att sitta i DIK:s förbundsstyrelse. Det ska bli tre intressanta år föreställer jag mig, med många angelägna uppdrag. Läs mer om kongressen här >>

Läs om mer detaljer på Bibliotekariebloggen >>