Skolbiblioteksfrågan – en evighetsmaskin

Skolbiblioteken är något som har diskuterats mer eller mindre intensivt inom biblioteksvärlden ganska länge. I alla fall sedan början av 1900-talet. Trots detta tycks det som om väldigt lite händer på området. Och de goda exempel lyckas inte upprätthålla sin verksamhet i så många år innan projektpengar eller liknande tar slut, och kommunens politiker eller rektorer beslutar att skära ner på skolbiblioteken igen. Hur kan det bli på det viset, kan man undra. Varför bygger verksamheten fortfarande på eldsjälar och kortsiktiga projektinsatser?

Jag tycker att frågan faller ut i åtminstone två delar. Dels har vi den överordnade politiska och administrativa nivån, där det saknas lagstiftning som gör riktiga skolbibliotek till ett obligatorium. Här anklagar vi bibliotekarier ofta omvärlden för att den ”inte förstår” skolbibliotekens värde. Från lärare till rektorer och politiker – de kan bara inte få in i sina huvuden hur viktigt det är med skolbibliotek!

Denna del av frågan hänger ganska intimt samman med den andra delen, som jag tycker är mycket relevant. Nämligen att vi inom biblioteksvärlden inte kan enas om just vilken nytta skolbiblioteken gör i skolan. Det är inte utom tvivel ställt att skolbiblioteken påverkar elevers skolresultat i positiv riktning. Även om vi alla”vet” att skolbiblioteken bidrar till elevernas lärande, finns det faktiskt inget svart på vitt (i Sverige) som vi kan drämma någon i huvudet med. Förutom att dessa ”bevis” saknas – även om mycket forskning har gjorts kring hur och att man kan arbeta framgångsrikt med skolbibliotek i skolan (Limberg m fl) – är vi inom biblioteksvärlden inte eniga om varför skolbiblioteken behövs. En sådan enighet behövs, menar Ross Todd, för att vi ska kunna driva frågan framgångsrikt gentemot andra aktörer.

Idag finns det en inriktning som intensivt hävdar skolbibliotekens roll som litteraturförmedlare och betydelse för barnens läsutveckling. Andra fokuserar på skolbiblioteket som ett redskap i det undersökande arbetssätt som läroplanerna förespråkar, som en didaktisk resurs. För att en eller båda av dessa uppfattningar om skolbibliotekets roll i barnens lärande ska kunna realiseras, krävs att den som arbetar som skolbibliotekarie har relevant kompetens för uppdraget. Idag, vill jag hävda, finns ingen som kommer direkt från bibliotekshögskolorna som har denna kompetens.

När jag själv började mitt första arbete som skolbibliotekarie för drygt åtta år sedan hade jag inte tillräckliga kunskaper för att kunna utföra uppdraget på ett sätt som kunde gagna mina elevers lärande på något avgörande sätt. Det tog mig ganska kort tid att inse detta, och under de år som gått har jag på olika sätt förkovrat mig genom teoretiska studier och genom praktisk erfarenhet inom yrket.

Är det rimligt att det tar ett antal år från att man anställer en skolbibliotekarie, tills denna kan fungera på ett sätt som stärker lärandet genom skolbibliotek? Jag tycker inte det. Och det är här som bibliotekssverige och utbildningarna måste ta ansvar. Vi kan inte hävda att skolbibliotek är nödvändigt så länge vi inte kan förse dem med personal med rätt kunskaper. När det gäller läsutveckling vill jag hävda att en litteraturkunnig svensklärare eller specialpedagog kan vara en väl så god ersättning. Men när det gäller utveckling av informationskompetens i skolan tror jag att vi bibliotekarier är oersättliga. Många lärare – med ett och annat lysande undantag – klarar inte av det undersökande arbetsättet på ett sätt som gör att eleverna lär sig något värdefullt. Se t ex undersökningar av L. Limberg och D. Williams. Ett samarbete mellan bibliotekarie och lärare behövs för att det inte ska bli dålig pedagogik. Därför tycker jag att vi inom biblioteksvärlden måste drivan den linjen utåt – skolbiblioteket som resurs i ett undersökande arbetssätt och skolbibliotekarien som en pedagog bland flera, med kunskap om didaktik  inom området informationskompetens.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan när det gäller frågan om skolbibliotekariers kompetens. Men min erfarenhet från praktiskt yrkesarbete, samtal med kollegor i flera kommuner och erfarenhet från flera anställningsintervjuer, då jag suttit med som facklig representant, säger mig att vi inte har en ordentlig grund att stå på då vi går ut i skolan och undervisningen. Vi vet inte vad vi ska erbjuda skolan.

Jag tror att på utbildningsbiblioteken på högskolenivå är situationen en annan. Hela avdelningar som ägnar sig åt undervisning finns och därmed även resurser för pedagogisk utveckling och vidareutbildning. Men som skolbibliotekarie arbetar man oftast helt ensam och har ingen att diskutera sin dagliga praktik med. Att söka sig till lärarna är förstås ett bra sätt, men det är förvånande att undervisningen i sig inte alltid är föremål från diskussion ens i lärararbetslagen.

Att arbeta som skolbibliotekarie är en väldigt tung, men utvecklande, uppgift. Få stannar de år som behövs för att upparbeta den nödvändiga kompetensen. I värsta fall är bibliotekarien en eldsjäl som på för få timmar i veckan bränner ut sig i sin önskan att räcka till. Jag skulle vilja att skolbibliotekarien var en person som kunde få känna att kunskaperna är tillräckliga och att hon/han bidrar till utvecklingen av metoder för informationskompetensundervisning. Och att vi till slut kunde få de där svarta kråkorna på papper om att vi faktiskt behövs… Nu måste vi avvakta hur skolpolitiken utvecklar sig. Kanske lämnar vi snart den målstyrda skolan för den regelstyrda och möjligen blir skolbiblioteken i och med det ännu mer marginaliserade.

Annonser

3 thoughts on “Skolbiblioteksfrågan – en evighetsmaskin

  1. Hmmm…intressant inlägg och det är inte en dag för sent att någon, som du, lyfter bibliotikarierollen för lärandet i skolan. Stick ut hakan ännu mer, det är faktiskt ett bra sätt att få folk att lyssna. Och du har ju mycket att säga 🙂

Kommentarer inaktiverade.