Nationella prov för 9-åringar

Nu har arbetet med att införa nationella prov för elever i årskurs [sic!] tre börjat, enligt Skolverket. För att kunna mäta något med detta prov måste man naturligtvis ha mål. Två av de mål som gäller svenska/svenska som andaspråk är:

  • Kunna läsa och ta del av berättandet, beskrivande och instruerande texter som anknyter till elevens ålder och intressen eller erfarenheter samt kunna samtala om textens innehåll och form,
  • Kunna skriva berättande, beskrivande eller instruerande texter så att innehållet blir begripligt och med viss handledning kunna göra enkla korrigeringar av meningar och ord.

Det är inte fel på målen, tycker jag. Men min invändning ligger i det kloka i att ha nationella prov för så små barn. Lärarnas kompetens ifrågasätts också, då man inte tillerkänner dem förmåga att utan standardiserade test kunna avgöra om en elev kan leva upp till målen eller ej.

Jag delar inte den kunskapssyn Jan Björklund har, så som den kommer till uttryck genom hans politik och uttalanden. Jag tror inte att kunskap är klossar (fakta) som stoppas i en hink (barn), så att man sedan kan mäta och väga hur många klossar det rör sig om. Kunskap är något som är beroende av en mängd faktorer, t ex individens tidigare erfarenheter och referensramar, och den är inte statisk utan utvecklas hela tiden i samspel med omgivningen. Vi kan inte alltid bestämma vad ett barn ska lära sig, barn lär sig omedvetet och ofta sådant som vuxna inte hade tänkt sig. (”Om jag säger det som jag tror magistern vill höra, kommer jag kanske att få ett högre betyg.”)

Jag känner mig orolig för att skolan är på väg tillbaka till den skola jag själv gick i på 80-talet – ett hejdlöst pluggande av fakta och detaljer som ingen människa har nytta av nuförtiden. Utom i Jeopardy.

Advertisements