Arbetarlitteratur

Håller just på att avsluta Anneli Jordahls Att besegra fru J. , om Elsie Johanssons författarskap. Det slår mig att Fru J.”arbetarlitteraturen” alltid definieras som någonting annorlunda, ett avsteg från ”den skolade” litteraturen. Detta trots att den beskriver en verklighet som ligger nära de flesta människors – majoritetens – vardag. Varför är det så märkvärdigt egentligen. Det borde inte vara ett undantag att den som är född ur fattiga förhållanden – materiallt och kanske socialt – får möjlighet att utrycka sig litterärt. Jag menar, vad har vi då våra skolor till? Är det inte för att ge alla lika möjligheter till bildning och utbildning?

Jag försöker fundera över om det finns några unga författare – 80-talister, eller åtminstone 70-talister – som beskriver en socialt utsatt verklighet utifrån sig själva. Har svårt att direkt hitta några bra exempel. (Både Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är födda på 60-talet.) De flesta med en sådan bakgrund verkar ha närmare till musiken än litteraturen. Hindren för att ta sig in i den litterära världen är nog fortfarande för höga för de flesta som inte är födda i akademikerfamiljer.

BernyEtt lysade undantag är Berny Pålssons Vingklippt ängel, där hon i de sena tonåren beskriver sin psykiska sjukdom och dagliga kamp för ett vanligt liv. En bok skriven från samhällets och mänsklighetens botten, på något vis, men oerhört stark. Klass kanske inte bara handlar om vilket yrke pappa eller mamma har, utan är en mycket mer komplex fråga i dagens samhälle, där välutbildade ungdomar måste leva på bidrag eller på mamma, därför att de inte finns plats för dem på arbetsmarknaden.