Deckarkoma

Idag har jag varit på utflykt i det vackra vädret, suttit på balkongen och luftat (inne)katterna och sedan dåsat i soffan och Minvinterblodavslutat min juli-deckare Midvinterblod av Mons Kallentoft. Lite snurrig av sträckläsningen – på slutet blir det ju oftast så nagelbitarspännande – har jag vinglat till datorn. Läs recension SvD >>

Om jag nu ska ge mig på att skriva inlägg om skönlitteratur lite då och då, så passar det väl bra just nu. Jag höll på att lägga undan boken för gott under de första 30 sidorna. Det var svårt att se berättelsen för alla person- och miljöskildringar som tydligen skulle klaras av fortast möjligt. Men när de sedan var överstökade, var det lätt att bli fast. Det här är en deckare för den som tröttnat på det allra mest lättsmälta. Jag tycker mycket om draget att låta offret få sväva som en ande över berättelsen, övervakande utan att kunna eller vilja ingripa.

Huvudpersonen är drygt 30-åriga polisen Malin Fors, med alkoholproblem och tonårsdotter. Varför spritproblem, undrar jag, men det finns väl nån tanke med det. Berättartempot är ganska långsamt och efterhand känner man nästan den råa vinterkyla som berättelsen utspelas i gripa tag i  märg och ben. Finns det inga gränser för hur människor kan plåga varandra? Den här boken handlar särskilt om hur vi behandlar våra barn och vad det kan leda till i fråga om mänskligt lidande och samhälleliga konsekvenser.

Nu ska jag skriva ner titeln i min läsdagbok, som jag för sedan drygt fem år tillbaka. Funderar också på att lägga ut min totala läslista här på bloggen. Kanske bara för att kolla om det ser mycket eller lite ut, när man ser den sådär i sin total.

Det får i alla fall vara dags för något annat än en deckare nästa gång. Jag är inte någon hängiven deckarläsare.

Update: En påbörjad läslista finns nu under rubriken Läst ovan.