Trebent i livet

Jag har alltid (dvs sedan början av 90-talet) tyckt om Karin Thunbergs krönikor i Svenska Dagbladet. För ett år sedan gav hon ut en bok, som jag nu precis har läst. Den heter Mellan köksfönstret och evigheten och är klassad som biografi på biblioteken. Karin Thunberg skriver väldigt bra, det ska sägas. Med bra menas i det här fallet att hon med några få ord eller meningar kan gestalta en känsla, som framstår helt glasklar för mig som läsare. Som Ingrid Elam skriver i sin recension av boken, är Karin Thunberg enastående skicklig på det där tilltalet som skapar samförstånd.

Enligt bokens författare behöver vi tre ben att stå på i livet och det är kärlek, vänskap och arbete. Livet levs som fullast när alla tre benen finns, och går att stå på. Försvinner ett av dem haltar vi, men oftast tar vi oss fram ändå. Men står vi någon gång enbenta, då vill det ganska mycket till för att vi inte ska råka väldigt illa ut. Och det där tycker jag är en vacker tanke och det är lätt att relatera den till sitt eget liv.

Jag tycker att det kan kännas lite fult i vissa sammanhang att säga att man tycker om att arbeta, och kanske vill arbeta mycket. Helst ska man sjunga långsamhetens lov, koppla ner sig och stänga av mobilen. Jag pustar ohörbart men lättat ut när jag läser att Karin Thunberg också blir rastlös på sin semester. Att arbetet faktiskt behövs för att hon ska känna sig komplett som individ. Precis som jag känner igen det där med vännernas stora betydelse och så kärleken då (lite på slutet sådär).

Karin Thunberg drabbades två gånger av bröstcancer och bokens yttre handling rör sig kring det. Den handlar också om hennes mamma som dog i sjukdomen och om mormodern. Som läsare får man en inblick i de reaktioner och processer som ett sådant sjukdomsbesked sätter igång. En väldigt läsvärd biografi, tycker jag.