Stickning som livsfilosofi

Och på tågresan hem läste jag idag ut Livets aviga och räta av Kate Jacobs. Jag TROR att detta är en bok som av vissa skulle klassas som tantroman. Vad det nu kan vara. Kanske därför att den handlar om kvinnor, vänskap och familjeband. Den obligatoriska(?) ingrediensen med en levnadsklok ”granny” finns också. Om jag skulle vara stygg skulle jag kunna berätta om att grannys livsvisdomar fick det att klia över hela min kropp. Men jag är ganska snäll så jag nöjer mig med att konstatera vad som står på bokens baksida, att det är en ”varm roman om stickning och kvinnors vänskap”. Det säger nog det mesta.

Men för att en bok ska passa mig behöver den nog innehålla lite mer humor eller lite mer svärta än den här boken. Trots att jag har en relativt stor dold talang i att sticka. Jag har stickat tröjor åt mig själv sedan 12-årsåldern, fixar både lusekoftor, bohusstickning och vantar. Typ dem på bilden. För att bli trodd får jag kanske fixa ihop ett bildkollage någon dag. Tyvärr är det flera år sedan jag senast hade tid att sticka.

Stickning är ganska stort på bibliotek. Stickcaféer är inte helt ovanliga. Det finns också många gamla sköna mönsterböcker på biblan, från 70-talet och så. Om man har tur och de inte har gallrats ut.

4 thoughts on “Stickning som livsfilosofi

  1. Tantroman.. hmm… Jag har redan tänkt ge den till min svärmor – nu blir jag ännu mer peppad på det. Hon vill mest läsa trevliga böcker, även om hon läser en hel del deckare också. Fast det är mest mysdeckare i stil med HK Rönblom.

  2. Det är med nostalgi men också med värme jag minns ”Hönsestrik” och ”Stickat från Norbotten” från den politiska stickningens tid. Passade perfekt till näbbstövlarna.

Kommentarer inaktiverade.