Kvalitetsproblem

Håller just nu på med New Moon, den andra delen i Twilight-serien av Stephenie Meyer. Ettan, Om jag kunde drömma, läste jag på svenska och gillade mycket. Men nu vet jag inte. Är det något fel på mig om Bellas tonårsförälskelse inte känns engagerande? Jag är liksom inte nyfiken på vad som är fel när Edward verkar kylig och avståndstagande. Borde jag vara det?

Den här tendensen att inte kunna fördra riktigt samma saker som tidigare har uppstått efter att jag blev sjuk och opererades. Nu står jag bara inte ut med dåliga tv-program, filmer, musik eller böcker. Det känns som om jag är väldigt kategorisk på den punkten att det måste finnas kvalitet i det jag konsumerar, annars får det faktiskt vara. En komedi som inte är rolig, vem har utbyte av den. En underhållningsroman som inte underhåller kan man kasta. En ”spännande” film med bristande intrig, vem ska orka se den.

Vad är då kvalitet? En oerhört omdiskuterad fråga, särskilt i den litterära världen. På något plan handlar det väl ändå om att ”produkten” ska hålla vad som utlovas. En chick-litroman ska innehålla kärleksintriger, personlig utveckling och humor. Annars är det inte chick-lit helt enkelt. Och så vidare. Jag vet att många inte alls håller med om denna beskrivning av kvalitet inom litteraturen, i mångas ögon är ju chick-lit (om vi ska hålla oss till det exemplet) per definition dålig kvalitet.

Inom populärkulturen tycker jag gott att man kan använda sig av den definition av kvalitet som jag nämnde ovan, dvs att produkten ska leva upp till ”innehållsförteckningen”. Innehållsförteckningen på böcker utgörs förstås av baksidestexten, omslaget och ev. citat från recensioner på omslaget. I Twilight-exemplet handlar det också om att bok nummer två i en serie ska leva upp till förväntningarna som ettan skapat.

Tillbaka till verkligheten, är det värt att försöka läsa ut New Moon, eller ska jag se mig om efter annan lektyr? Jag kanske är för gammal för dessa böcker ändå.

5 thoughts on “Kvalitetsproblem

  1. Hej Anna-Stina!
    Jag läste New Moon på svenska för ett tag sen och det var rätt bortkastat faktiskt, lång och oengagerande. Många verkar vara totalfrälsta i hela serien, men Om jag kunde drömma var i en helt annan klass än andra boken tycker jag!

    Mitt tips är lägg ner! Det skulle jag ha gjort om jag vetat bättre. Sen är det förstås inte omöjligt att jag läser nästa del ändå någon gång, bara för att se om den är bättre… det är jobbigt att vara nyfiken 🙂
    Håller dessutom på med ett långsamt framskridande vampyrprojekt i AnneRice Vampyrkrönika också, är på Nattens furste och det är helt okej, men har ännu inte blivit så magiskt som omslagscitaten lovar…

  2. Hej Anna-Stina!
    Jag är också bibliotekarie och skulle aldrig komma på idén att till någon enda låntagare rekommendera Meyers vampyrböcker.
    Personbeskrivningen (eller rättare uttryckt: person- och vampyrbeskrivningen) är pinsamt könsrollsreaktionär och oerhört stereotyp. Jag har inte hittat en enda originell eller fräsch formulering i någon av böckerna i serien.
    Ändå vet jag att det t o m finns bibliotekarier som ”bokpratar” om dessa böcker.
    VARFÖR???? –
    när det finns så många fantastiskt bra böcker för ungdomar och vuxna. (Tänk bara på två av detta års litterära höjdare som är hur lätta som helst att låna ut – norske Björn Sortlands och svenska Amanda Svenssons mästerverk!)

  3. Hej Lena! Jag gillade ettan i serien och har i alla fall vid något tillfälle rekommenderat den. Kanske var den inte originell eller fräsch, men den var underhållande och spännande att läsa. Om boken kan ge någon en riktigt positiv läsupplevelse – så varför inte? Sedan finns det ju, som du påpekar, en massa annat bra att läsa också.

Kommentarer inaktiverade.