Vem förvaltar varumärket Bibliotek?

En retorisk fråga förstås. Apropå Bromöllaaffären (får man kalla det så?) om vad bibliotekspersonal ”får göra” resp. ”inte får göra” på nätet i bibliotekets namn, finns det en intressant fråga/svar-artikel i senaste Internetworld (nr 5, s. 56). Verkar tyvärr inte finnas på nätet.

En frågeställare undrar: Vi har några anställda som dragit igång en Facebook-grupp för alla som jobbar på vårt företag i Sverige. Hur ska vi förhålla oss till det? Kan vi göra något bra av det istället för att se det som ett hot?

Expertpanelen svarar bland annat såhär: […] En annan aspekt är om man kan hindra medarbetarna från att starta nätverk? Vad skulle hända om man försökte? Vad är riskerna med att göra det? Jag tror att vi går mot en verklighet där varumärket kommer att förvaltas av många fler av företagets/organisationens medarbetare. Om det är sant gäller det snarare att se till att medarbetarna har förmågan, viljan och lusten att göra det på ett sätt så att det egna varumärket gynnas av utvecklingen.

Det finns flera intressanta delar i svaret tycker jag. Dels att det faktiskt är så att varumärket i hög grad bärs av de anställda i allt de gör i mötet med kunder/användare/etc. Och vad är det i så fall som de anställda förmedlar om varumärket? Kan man komma överens om det i företaget (biblioteket)?

Hela frågan implicerar också att det är orimligt att sätta staket runt medarbetarna så som samhälls- och mediautvecklingen ser ut. På vilka sätt ska man inskränka deras möjlighet att kommunicera om företaget sinsemellan och till andra? Går det ens att göra? I Bromöllafallet har försöken att inskränka medarbetares försök till kontakt med användare och kollegor i sociala fora slagit tillbaka mot kommunledningen. Intentionen i kommunen var säkert att hantera kommunens kommunikation på bästa sätt, men på grund av okunskap blev det tvärtom. Man sammanblandade kanske begreppen information och kommunikation.

Läs mer hos en okuvlig bibliotekarie >>

Advertisements