Den perfekta sommarläsningen

Alltså, här kommer ytterligare en recension av John Ajvide Lindqvists Människohamn, som om det inte fanns tillräckligt med tyckande om den sedan tidigare!

Men ändå, vad kan passa bättre på sommarens badklippa, än att fördjupa dig i två av dina största rädslor? Solen skiner, vattnet kluckar – skräcklitteratur måste vara helt ofarlig i det sammanhanget, eller hur? För har du tänkt på, när du doppar tån i vattnet för sommarens första simtur, vad som egentligen döljer sig i de svartgröna havsdjupen? Och när du sedan lyfter huvudet från boken, för att kolla din lintott som leker vid strandkanten, så är ditt barn – borta. Om inte du har tänkt på det, så har i alla fall Ajvide Lindqvist gjort det. Det är som om han besvärjer rädslan genom att mana fram det värsta man kan tänka sig. Gång på gång.

Som jag tidigare har skrivit, tycker jag att Ajvide Lindqvist i sina tidigare böcker utforskar gränsen – i den mån det finns en gräns – mellan liv och död. Det fortsätter han med i Människohamn. Här överskrids den gränsen, från båda håll, på de mest fantasifulla (fasansfulla?) sätt.  

Denna bok är mer splittad i berättandet än de tidigare, författaren vill berätta så många historier på samma gång. Det är både givande – alla historierna är ju spännande och intressanta – och lite förvirrande. Vad är det egentligen som boken berättar? En huvudkaraktär är onekligen havet ändå. Genom mänsklighetens historia finns en stor respekt – rädsla – rotad inför havets makt. Detta är något som romanen spelar på.

Nåja, när du slår igen boken efter att ha läst det förskräckliga, lyckliga, hårresande (ringa in valfritt alternativ) slutet, känner du åter hur solen värmer på din hud. Du hör en musikslinga leta sig fram mellan picknick-korgarna.

…I was happy in the haze of a drunken hour
But heaven knows I’m miserable now…

Men är det inte… The Smiths?

2 thoughts on “Den perfekta sommarläsningen

  1. Jovisst är det kära gamla Smiths i en av sina allra bästa låtar! Litterära kvaliteter som vanligt från Morrissey, men så var (är?) ju hans mamma bibliotekarie….:-)

  2. Åh, jag visste inte att Morrisseys mamma var bibliotekarie, det måste vara därför som det gått så bra för honom 😉

Kommentarer inaktiverade.