Se och lär

Alla som funderar på hur man kan utnyttja och använda sitt biblioteks närvaro på den sociala webben kan lära av två bibliotekarier på Högsbo bibliotek i Göteborg. Jag har i flera veckor tänkt skriva om Elin Nord och Siska Humlesjö, och jag kommer att skriva ett längre inlägg längre fram (I promise), men hur hinna när dygnet är fullproppat med annat?

Innan det fullödiga reportaget kommer, titta gärna på Högsbo biblioteks blogg.  Där man man se en del av vad Högsbo bibliotek erbjuder, tävlingar, boktipsfilmer och litterära veckotips. Här har man förstått att använda bl a Facebooks potentialer, med egen grupp för veckotipsen och filmer som dyker upp i newsfeeden hos vännerna. De sociala medier (även Youtube med mera) som biblioteket använder integreras med varandra på ett bra sätt genom flödena. Dessutom medverkar bibliotekarierna i lokalradion. Hur Elin och Siska har tänkt och planerat tänker jag intervjua dem om vid tillfälle.

Om alla bibliotekarier vågade/ville kliva fram som Elin och Siska gör så skulle biblioteken inte ha några marknadsföringsproblem. Hurra, vad bra!

Orbiter skriver också om Högsbo.

31 thoughts on “Se och lär

  1. VARFÖR ÄR BIBLIOTEKARIEN SÅ ANANONYM? BLYG?
    Marknadsföringsfrågor från en låntagare (och f d bibliotekarie).
    När jag kommer till en vårdcentral kan jag alltid läsa namnen på alla läkare, inte bara min husläkares namn.
    Varför har inte biblioteken på motsvarande sätt vid entr´+en eller infodisken en skylt med bibliotekariernas namn?

    Och är det verkligen helt omöjligt att som ny låntagare tilldelas en ”husbibliotekarie”? (Om man vill ha en sådan.)
    Husbibliotekarien kunde kanske aktivt höra av sig så där 2 gånger om året till sin låntagare- ungefär som tandläkaren gör. Eller har någon en bättre idé?

    På en del bibliotek skyltar man då och då med en grupp böcker under devisen ”Bibliotekariernas favoriter denna vecka” eller något liknande.
    Varför inte istället skriva ut namnet på den som bibliotekarie gillar en viss bok – så det kan uppstå bokdiskussioner? Vill bibliotekarier inte diskutera?

    Via nätet eller telefomkatalogen eller Bibliotekskalendern är det nästan alltid omöjligt att ta reda på vilka specialistbibliotekarierna är och vad de heter. Varför är det så?

    Många frågor till er som är aktiva 2009. Kanske har jag missuppfattat allt!!
    Hoppas det.
    Lena Kjersén Edman

  2. Jag har också tänkt på det Lena skriver. Även Pocketshop tror jag brukar ha personliga boktips från personalen. Husbibliotekarie var en rolig idé!

    En skylt med personalens namn och bild på desamma tror jag bestämt att, det nu nationellt berömda och överallt hyllade, Högsbo bibliotek faktiskt redan har anammat🙂

  3. Det finns nåt slags institutionssjuka i biblioteken – jag tror att det har att göra med att de är offentligt finansierade – som gör att man inte uppmuntrar individuella prestationer. Biblioteket definieras alltför ofta uteslutande som ett anonymt kollektivt RUM med bokhyllor, inte primärt som den samlade KOMPETENSEN av inbördes olika individer med olika erfarenheter, kompetenser och yrkesbeteckningar. Alla ska vara stöpta i samma form, antingen är man Bibliotekarie, och då är man på ett sätt , eller så är man Biblioteksassistent, och då är man på ett annat sätt. I övrigt finns bara plats för städare (som intressant nog aldrig får delta i personalmöten av någon anledning) Andra roller och titlar än bibliotekariens och assistentens får knappt plats alls och därmed motarbetas mångfalden. I ett sådant klimat finns finns inte mycket plats för individen att träda fram. Bibliotekarier som marknadsför sig själva och sin egen unika kompetens betraktas nog fortfarande som något lite suspekt, utanför ramarna. Jantelagen har nog inte så lite med det här att göra, och den i sin tur bottnar i ett kollektivistiskt tänk från 70-talet som hyllar konsensusbeslut och värjer sig för olikheter och motsatta perspektiv bland medarbetarna. Jag upplever att det finns en likformighet på många bibliotek som effektivt förhindrar individen att blomma. Det är nog bl.a. därför så få bibliotekarier vågar marknadsföra sig och din egen unika kompetens.

  4. Jag såg det Lo, och det tvingade mig att skriva något kort om Högsbo, trots att jag som sagt länge har planerat att skriva något längre.🙂 Det kommer mer längre fram.

    Jag tycker det är väldigt tråkigt att man i många fall faktiskt inte vågar kliva fram som individ. På vissa bibliotek diskuteras det t o m om man ska behöva vara tvungen att bära namnskylt, och man föredrar namnskyltar utan efternamn. På något sätt har det spridit sig en myt om att den som inte är anonym kommer att bli förföljd av illvilliga låntagare?

    På Tyresö bibliotek har man också arbetat bland annat med tydliga namnskyltar har jag hört (har tyvärr inte varit där ännu).

    Det där med husbibliotekarie är en jättebra idé. Och jag tror att på bibliotek som erbjuder ”boka en bibliotekarie” kan de uppstå den typen av band spontant efter den bokade timman. Man söker gärna upp den bibliotekarie som man har etablerat kontakt med tidigare. Men varför inte göra som Lena skriver, aktivt ta kontakt ett par gånger per år med ”sin” bibliotekskund.

    Jag tycker att på de bibliotek som har bloggar kan man se att bibliotekspersonalen kliver fram mer som personer som vågar tycka saker och rekommendera sina favoriter (virtuellt iaf).

    Jag tror också att du har rätt, Åke, om hur traditionen ser ut.

  5. Jag tror att ni är helt rätt ute med tanken om en husbibliotekarie! Bankerna erbjuder ”Min bankman” (fast det kunde iofs lika gärna heta ”bankkvinna”😉 så varför inte ”Min bibliotekarie”?

    Framtiden ligger förstås i att bygga och stärka långsiktiga personliga relationer med bibliotekens kunder. Det är ju mycket det som socialt nätverkande på webben handlar om: bygga personliga och pålitliga broar mellan profession och individuella behov. Med det stora förtroendekapital som biblioteken ju faktiskt har hos allmänheten så borde det nu vara ett guldtillfälle för biblioteksmedarbetare att fördjupa relationerna till kunden genom att våga vara individ, inte enbart anonym representant för ett kollektiv.

  6. Så här tror jag också att det är:

    – Man måste ha stöd från sin chef (om man gör jobbet på fritiden är det inte biblioteket som ska ha äran av det), och de flesta chefer prioriterar andra saker, pga av tidsbrist antar jag.
    – Man måste vara flera: för en ensam person blir det jobbigt att driva en blogg, göra inslag och rekommendera böcker som en dåre, och så vågar man mer om man åtminstone är två.

  7. Ja det är befriande att se Högsbobrudarna och andra sköna bibliotekarier jobba! Lokalradion jobbar vi på Lidingö också med, det är superkul. Jag hoppas att vi kan få köra ett helt egenstyrt radioprogram snart också.

  8. Och Åke – inte bibliotekarie – men exceptionellt bra! (Jag tror verkligen på att uppmärksamma de goda exemplen.)

  9. På KULTURHUSET i Stockholm idag : en monter med skylten:
    BIBLIOTEKSPERSONALEN REKOMMENDERAR.
    Jag skulle vilja veta litet mer om en av böckerna. Men VEM är det som heter ”bibliotekspersonalen”????
    Varför så anonymt?
    När jag går till läkaren och vill veta mer om ett visst preparat så gömmer sig inte hon bakom ”sjukhuspersonalen”. Hon skriver också sitt eget namn under receptet – det står inte ”vårdcentralen”.

    Och varför är det alltid skönlitteratur som rekommenderas av ”bibliotekspersonalen”? Varför rekommenderar inte icke-anonyma bibliotekarier böcker i t ex idéhistoria eller kemi?
    Alla bibliotekarier har ju studerat olika ämnen på universitetet och vi har, förhoppningsvis, fortsatt att vara vetgiriga – varför vågar vi inte rekommendera skön- och fackböcker m m utan att vara anonyma?
    Läkare, bankmänniskor, försvarsadvokater … är INTE anonyma – och de lever ändå ett mycket mer utsatt liv än bibliotekarier?
    Hur är det med vår fortbildningsiver ? Vår lust att sprida information? Hur är det med vår civilkurage?

    Tilllägg: Nyss skulle jag söka en barnbiblioteksansvarig i en viss kommun via Bibliotekskalendern. OMÖJLIGT! Då försökte jag via telefonkatalogen. Lika omöjligt.
    Förklara för mig: Varför???? Vill vi inte ha jobb utanför huset?
    Lena K E

  10. Tack för hyllningen!

    På vårt bibliotek är det en självklarhet att vi är personliga. Vi har namnskylt, våra foton med namn i entrén och skyltar med våra favoritböcker med namn. Visst möts det av förvåning och ibland skepsis från andra bibliotekarier men aldrig från låntagare. Tvärtom är det något jag upplever att våra låntagare uppskattar och som också skapar ett större utbyte, de vet vem de ska fråga för att få boktips som passar just dem.

    Som ett led i det var det inte svårt att gå vidare med att ge personliga tips om böcker, musik och film. Nu har ju vi gått väldigt långt i hur personliga vi har valt att vara men det handlar självklart om att vi tycker det är roligt! Jag vill kunna skriva att jag älskar en bok sjukt mycket, länka till musik jag associerar med den och roliga minnen jag har från när jag läste den. Dock tror jag inte att jag hade vågat göra det om jag varit ensam om tipsen, att vi är två och kan prata med varandra om det vi skriver är en otrolig tillgång.

    Sen handlar det om vad man prioriterar, jag och Elin prioriterar det läsfrämjande arbetet som vi VET att det vi skriver är en del av. Här tror jag att biblioteksvärlden kan vara lite konservativ och inte se internet som en utmärkt plats att synas, speciellt bland de personer som inte besöker biblioteket i vanliga fall.

    Sen kan jag ju säga att det inte direkt är ett minus att vi får så himla fin respons, man kan få hybris för mindre!

  11. Jaa – bra idé med husbibliotekarie och fram med tydliga namn på personalen.

    På en NY-timesfilm om en ovanlig skolbibliotekarie med informationskompetens ( ”ovanlig” inte min uppfattning), säger hon att hon kan namnen på alla sina lärare under alla år, men inte namnet på någon enda bibliotekarie. Och ändå har amerikanska skolor väldigt bra samarbete med sina skolbibliotek (egen erfarenhet)

  12. Frågan kvarstår:
    Vad är det för skäl till att inte alla bibliotekarier och bibliotek (inte bara det där Siska arbetar) slutar vara anonyma?
    Vad är det en bibliotekarie år 2009 är rädd för (som inte andra yrkesutövare är rädda för)?

    Egentligen förstår jag inte heller varför de flesta som bloggar om så ”ofarliga” ämnen som böcker och bibliotek vill vara anonyma? Är det – hemska tanke – för att de flesta bokbloggare är kvinnor??? (Jag har märkt att det är många fler manliga bloggare som använder sitt egennamn och inte en pseudonym. Kolla får ni se att det stämmer!)
    Jag associerar med förskräckelse till 1700-talets och 1800-talets kvinnliga författare som skrev under pseudonym – för att inte de och deras anhöriga skulle ebhöva skämmas…….
    Förklara, snälla rara!

  13. Jag kan inte förklara, tyvärr! Kanske borde någon av dem som helst vill förbli anonyma förklara?

    För själv är jag nog den o-anonyma typen. Söker man på mitt namn i Google kommer det 4-5 fulla sidor med träffar på bara mig! (jag har testat..)😉

  14. Vad bra skrivet av Siska! Bloggande (och annat) ÄR läsfrämjande verksamhet och borde värderas lika högt som vanligt bokpratande. Hoppas ännu fler upptäcker hur kul det är att tillåta sig att vara personlig och subjektiv och att få dela med sig av det man gillar. Om man sedan som Siska skriver kan koppla samman olika medier (böcker, musik, film…) är det underbart! Efter att ha bloggat ett tag börjar man också se beståndet på ett annat sätt, man ser kopplingar mellan böckerna och som något att jobba med, inte bara köpa in och låna ut. Det ger jobbet ytterligare en dimension, fördjupar. Det är nog att föredra att blogga tillsammans men man kan göra det ensam också.

    Elin och Siska jobbar på ett föredömligt sätt!

  15. Jag upplever, precis som Siska, att det är det personliga förhållningssättet som vi har till det vi tipsar om, som våra tipsläsare gillar. Vi har ju valt att vara väldigt personliga i vårt tipsande och jag och Siska har fått mycket positiv respons på just det. Jag tror att låntagarna gillar att få en relation till oss, att de gillar att se att vi brinner passionerat för det vi gör. Jag tror att vi bibliotekarier måste våga synas mer och vara stolta över det vi kan och det vi gör. Vi har en enorm kompetens och är bäst i hela världen på bokutbudet. Jag är grymt stolt över att jag är bibliotekarie och jag tycker att jag har världens roligaste jobb. Vad jag menar med detta är att jag tänker att vi faktiskt är bäst av alla på att tipsa om böcker! Och självklart ska vi på biblioteken använda oss av de arenor som våra låntagare gör!

  16. Men varfär får man inte på ALLA ”bibliotekarieutbildningar” (jag vet att det inte heter så) t-r-ä-n-a sig på att berätta om media t ex böcker – och då inte enbart skönlitteratur? Varför finner sig blivande yrkesutövare i detta år efter år?
    Undra på att det inte alls är ovanligt med utbildade bibliotekarier som blånekar till att presentera ett boktips i radion …eller prata inför en Rotary-grupp …eller …
    Varför kräver inte vi folkbibliotekarier att bli just de som bäst känner till mediautbudet?
    Jag anar att det är den dåliga utbildningen som gör att det finns så många bibliotekarier som faktiskt VILL vara anomyma!
    Tänk om läkaren, tandläkaren, advokaten, prästen … var lika anonym
    som
    folkbibliotekarien – då skulle ingen ville betala deras löner.
    Men nu tog jag i.
    Reagera!

  17. Jag vet inte om det är B&I-utbildningen som falerar, är det det?

    Alla unga som går i gymnasiet idag tränas i presentationsteknik framför publik, på ett sätt som man inte gjorde när jag gick i grundskola/gymnasium (för mer än 15 år sedan). Jag tror därför att de nyutbildade som kommer in i yrket har en större vana vid att tala inför publik än vad vi hade, vi som vågat oss på detta ändå.

    Eller så är det så att B&I-utbildningen måste lägga ett större fokus på presentationsteknik och pedagogik. Att tala och undervisa är något som det flesta tjänster kräver idag…?

  18. Jag är ju en ganska nyligen utmatad BHS-student och tycker att både Lena och Anna-Stina har poänger när det gäller utbildningen. För visst tränas man i att tala inför pubilk, både på gymnasiet och kanske i ännu högre grad på BHS (jag kan ju inte uttala mig om de andra). Däremot har jag, och många med mig, saknat både praktisk övning och och teoretisk bakgrund när det gäller just litteraturförmedling. Att på ett spontant och personligt sätt tala (eller skriva) om litteratur, musik eller film är ju lite annorlunda mot att presentera en uppsats för sina medstudenter. Jag hoppas dock och har fått indikationer på att det här är bättre i Borås nya bibliotekarieutbilding (den heter faktiskt så🙂 ) . Är det någon som vet?

    Även om utbildningarna har en del i motståndet så tror jag att andra faktorer spelar större roll, men vad vet jag inte – kanske den institutionssjuka som Åke talar om med en allt för långt driven neutralitetssträvan?

  19. Jag tror att vi krånglar till det och gör det till något svårare än vad det är. Jag har definitivt inte fått speciellt mycket träning i presentationsteknik, men jag tror faktiskt inte att det är där problemet ligger. Förmig och Siska har det varit viktigt att vi är väldigt mycket oss själva när vi skriver och tipsar om böcker. Och det tror jag inte att jag ahde kunnatlära mig genompresentationsteknik.Jag tror att det handlar mycket om att man måste frångå ett tankesätt att vi på bibliotken måste vara objektiva och korrekta, vi kan lika gärna vara subjektiva och ha lite fel i vad vi tycker. Jag tror som Åke – det är någon sorts kommunaltänk och instutitionssjuka som är problemet.

  20. Hmm, jag lutar nog åt att det är så som du skriver, Elin. Men samtidigt tror jag att de som inte har det där egna drivet som ni har, skulle kunna få hjälp av att ha övat och tränat mer.

    Men kanske ska man inte bara träna på teknik, utan träna på att våga lite mer. Att utsätta sig. För det är ju det som det handlar om, inte att göra ”det perfekta bokpratet”.

  21. Jag efterlyser att studenterna i sin utbildning i samband med föreläsningar om litteraturens genrer får öva sig i att med varandra diskutera litteratur i respektive genre. Subjektivt och personligt förstås, men utifrån en allt större kunskap om olika genrer (och tänkbara böcker m m/inte bara de nyutgivna).

    Jag skriver mer om detta i essän ”Björnarna Puh och Ranelid” som ingår i
    DEN SKÖNA LITTERATUREN. I OCH UTANFÖR BIBLIOTEKET (BTJ 2000)
    Ni som är aktiva på folkbibliotek – begär ni av ledningen kurser om t ex ”Unga författare”, ”Deckare”, ”Ungdomsböcker”, ”Kvinnliga författare”, Intertextualitet” , ”Essäer”?
    Eller är det mest kurser om
    kundbemötande och ny teknik?

  22. När jag arbetade som bibliotekarie frågade jag aldrig efter sådana kurser, men jag tog själv initiativ till att läsa kurser i barn- och ungdomslitteratur, kvinnolitteratur och populärkultur på fritiden. Föreläsningar eller mindre kurser om skönlitteratur erbjuds via länsbiblioteken, t ex serien Det sköna med skönlitteraturen. Jag tänker också på De varma ländernas litteratur, som erbjöds av SIDA.

  23. Jag får förfrågningar från trevliga och ambitiösa studenter på olika bibliotekarieutbildningar om att komma och föreläsa om litteratur för dem på deras fritid – och jag tackar alltid ”nej”.
    Om inte ledningen ser till att studenterna får den kunskap som de behövevr i sitt kommande folkbibliotekariearbete (som de flesta går till), så blir det ju de kommande ”kunderna” som drabbas av att några bibliotekarier är osäkra förmedlare och har det fattigt i sin litterära kunskapsbank.
    Folbibliotekariens uppgifter när det gäller bibliotekets media:
    VÄLJA (inköp, utgallring) – TILLGÄNGLIGGÖRA – INFORMERA – INSPIRERA.

Kommentarer inaktiverade.