Den ljusnande framtid ÄR vår

Så sent som i december kom SCB med en rapport som visade på en dyster prognos för B&I-vetare. Den skrev jag om här. Nu kommer en betydligt ljusare framtidsprognos för bibliotekarier från Högskoleverket.

Man hänvisar till att yrkeskåren har en hög snittålder och många kommer att pensioneras inom de kommande åren. Dessutom utbildas det få personer i dagsläget. Rekryteringsbehovet kommer att överstiga tillgången inom 3-4 år. Det är väl i huvudsak detta som gör att framtidsprognosen ser ljusare ut för de nyexade. Och tyvärr inte att arbetsmarknaden breddats för de med B&I-utbildning. Det är i alla fall bra att prognoserna nu har justerats med hänsyn till de få utbildningsplatser som finns i dagsläget.

DN slår upp nyheten om bibliotekariernas framtid stort. Kul! Och med en duktig ung kollega från vårt län (Stockholms), Anna Nyströmer. DN lyfter fram detta med att ”följa sitt hjärta” och välja utbildning efter intresse och inte efter konjunktur. Det är väl så man måste göra som studerande. Välja det som intresserar, eftersom omvärlden alltid ändras väldigt snabbt och med den framtidsprognoserna .

16 thoughts on “Den ljusnande framtid ÄR vår

  1. Problemet är att de där HSV-prognoserna alltid baseras på hur stor chans det är förd en årskull som idag börjar studera att få jobb om 5 år.

    När jag började jobba i Tyresö hade vi en snittålder på 57 år och det var knappast unikt. Efter 5 år skulle då snittet vara 62 hos oss och alltså skulle den student som startade sina studier då enligt HSV ännu inte komma in på arbetsmarknaden.

    Lurig mening men jag är trött, hoppas det framgår vad jag menar.

  2. När jag började på BHS -96 var det också lysande utsikter, men på minst 10 års sikt! Nu börjar det ju bli lite mer realistiskt att 40-talisterna går i pension i alla fall.

    Visst är det så att det är för den nuvarande studentgenerationen som prognoserna gäller. Jag önskar dem all lycka till🙂 De måste ju ändå betala tillbaka hela sitt studielån, till skillnad från mig som fortfarande kommer att ha 300 000 kvar i skuld när den avskrivs vid min pensionering om 30 år.

  3. Jag är inte alls så säker på att det här stämmer.

    Visserligen är arbetskraften på biblioteken äldre, men man får inte glömma att det inte bara handlar om att mängden NYUTEXAMINERADE bibliotekarier inte kommer att räcka.

    Det finns redan nu en stor mängd arbetslösa bibliotekarier som också ska ut i tjänst. Varje tjänst som jag söker, oavsett var i landet det är, har 100 sökande eller mer.

  4. ja tyvärr måste man nog ta detta med en nypa salt… erfarenheten är ju att det dras in på bibliotekarietjänster. när kolleger har gått i pension har deras tjänst plötsligt bara försvunnit (jag jobbar för kommunen)!

    och som sagt – det finns redan många arbetslösa bibliotekarier. ytterligare så finns det ju dessa idéer på obemannade bibliotek osv. vill inte måla allt i svart, men är man realist så… sanningen är att vi alla vet att vi gör ett bra jobb, att vi behövs – men är vi ensamma om denna insikt??

  5. Man får väl ta det för vad det är, en teoretiskt underbyggd prognos, inte en definitiv förutsägelse om framtiden. För den som är arbetslös är det alltid en kämpig situation. Men arbetslösheten är inte superhög för just bibliotekarier, även om den inte är jättelåg heller. Beroende på hur man (DIK) räknar ligger den på 2,5-4 procent.

    Positivt är i alla fall att bibliotekarie uppmärksammas i media som ett framtidsyrke.

  6. Men räknas de in i arbetslöshetsstatistiken som gett upp och nu jobbar inom andra yrken? Men som gärna skulle jobba som bibliotekarier om de fick chansen… Det är inte alltför ovanligt här uppe där jag bor…

  7. Visst märks det att 40-talisterna börjar gå i pension. Vi har haft flera pensionavgångar på mitt bibliotek de 2-3 senaste åren än det har varit sammanlagt under de senaste 20 åren och de flesta tjänsterna återbesätts.

    Visst är det massor av sökande till varje tjänst men ungefär hälften brukar vara ”jag gillar att läsa Stephen Kings böcker, vet var biblioteket ligger och tycker att det skulle vara kul att jobba som bibliotikarie” (obs stavningen). Så ge inte upp.

  8. Om jag var den chef som skulle anställa en ny folkbibliotekarie och ville inhämta information om de sökandes omdöme och mediakännedom. – då skulle jag låta samtliga sökande få arbeta under en förmiddag med att ”gallra” i bokbeståndet och under en eftermiddag med att motivera varför vissa böcker (skön, fack) och övriga media gallrades ut och andra inte.
    Vad gäller de böcker/media som den arbetssökande då inte gallrade trots att
    1)de var slitna eller
    2) inte varit utlånade under ett par år (ett slappt och alltför vanligt skäl på många bibliotek för utrangering!)

    skulle den arbetssökande för mig (och övriga bestämmare) få berätta hur hon/han tänkt arbeta
    i-n-s-p-i-r-e-r-a-n-d-e för att de inte skulle fortsätta att vara hyllvärmare.
    Vi på biblioteken skäller gärna på Akademibokhandeln för att de bara vill kränga ”bästsäljare”, men hur är det med oss själva ….

    Du som har mediakännedom och vill vara inspiratör, jag instämmer med Den luttrade bibliotekarien:
    Ge inte upp!
    Du behövs!

  9. Lena K-E, jag är benägen om att hålla med dig, många böcker skulle kunna undvika att bli gallrade, bara vi lyckades lyfta fram dem bättre än vi möjligen gör idag.

    En bok som jag skulle gallra satte jag ibland istället i skylthyllan, när jag arbetade som bibliotekarie. Och vips blev den ju utlånad.

    Stockholms stadsbiblioteks projekt Den långa svansen kommer under året att arbeta på just detta – att aktualisera ”hyllvärmarna” på olika sätt.

  10. Är inte probelemet detta”bibliotekareutbildningen” inte erbjuder mediakunskap på ett användbart sätt?
    Att vi faktiskt inte har de rätta kunskaperna!

    (Varför tycker en del bibliotekarier att det är skrattretande att allmänheten tror att vi som yrkesgrupp är boksynta.? Läkare tycker inte att det är skrattretande att patienterna tror att de är kunniga om sjukdomer.)
    Jag har ”insyn” i ganska många bibliotek i Sverige och har konstarerat att det blir allt vanligare att biblioteksassistenter gallrar! (Gallring är, som jag ser det, ett mer avancerat arbete än mediainförskaffning.)
    Och ofta är skälen till gallring enbart att dessa två faktorer sammanfaller:
    1) slitet exemplar
    plus
    2) inte utlånat på något år eller mer.

    Snälla, ge mig goda exempel på hur ni arbetar kunnigt och medvetet på de olika bibliotekan! Jag har ju bara (som alla andra) begränsad kunskap.

  11. Å, hoppar in lite sent i diskussionen och diskuterar gallring.
    Jag gör som du, Anna-Stina. När jag står med böcker som är slitna/inte lånats på länge MEN innehåller fantastiskheter – då skyltar jag eller pratar mig varm.

    Gallring kan ske slappt, jovisst. ”Ut me skiten ba!” Men den kan också inte ska alls, varför biblioteket formligen översvämmas av böcker med resultatet att besökarna inte ser bokskogen för alla bokträd.

    Själv gallrar jag (utbildad biblioteks- och informationsvetare, men det säger ju ingenting om arbetet på ett folkbibliotek) efter denhär principen: om boken inte lånats ut på två år, åker den ner i magasinet (eller med till nästa bokprat!). I magasinet får böckerna stå ”orörda” under fem år. Sedan kollar jag om kommunens övriga bibliotek (e.g. huvudbiblioteket) har boken i fråga. Då kan jag behöva gallra den. Fast naturligtvis inte om det rör sig om en klassiker. Då står den kvar ändå. Fast jag ser ingen mening med att vi ska ha sju ex av böcker från 70-talet

  12. Ka, det är nog ungefär så som många bibliotek arbetar med sin gallring, och att man har medieplaner som anger tid på hyllan för olika avdelningar etc.

    Men kanske att man ibland borde se de individuella böckerna tydligare. En fackbok som är daterad finns knappast mening att ha kvar på ett folkbibliotek. Men en roman som lästes mest på 70-talet? Men då tror jag också att sparandet av böcker KRÄVER ett mer engagerat arbete med att föra ut just dessa böcker.

  13. Absolut. Den definitiva utgallringen av litteratur måste föregås av en noggrann kontroll av verkets position i relation till samtida verk. Helt klart. Därför brukar jag alltid vända mig till min äldre och mer erfarna kollegor då jag når ”sista utposten”. Känner mig ofta mycket vilsen (det har blivit bättre nu, efter fem år i yrket) då min utbildning (Uppsala, examen 2004) fokuserade på helt andra saker än litteratur.

  14. När jag för några år sedan (inför arbetet med boken ”Den sköna litteraturen i och utanför biblioteket”) intervjuade föreståndare på ”biliotekarieutbildningarna” i Lund, Umeå, Uppsala,Borås förstod jag att en vanlig åsikt hos dem som svarade
    är att
    1) kunskap om skönlitteratur -det har studenterna redan med sig från tidigare utbildning
    (vilket jag tror är en myt)
    och
    2) kunskap om inköp/gallring det ska studenterna få av erfarna kollegor på ett bibliotek (praktik är en bristvara under utbildningen).

    Jag tror alltså att det , för alla som arbetar på folkbibliotek,beror på BRISTER I UTBILDNINGEN att vi som yrkesgrupp tenderar att bli ”nufånar” = vara oerhört fokuserade på nu levande författare. Verk av avlidna stora författare som t ex Sven Delblanc (eller Stig Ericson) säljs för en krona på vissa bibliotek .
    Skälen? Är S D eller S E ointressanta författare för nutida läsare?
    Nej – men, deras böcker efterfrågas inte.
    Ska vi nöja oss med det? Eller vill vi – som kulturarbetare – göra något åt det (om vi nu själva tycker att de är en viktiga författare)?
    VAD vill vi göra åt det?

Kommentarer inaktiverade.