Upprepningar man står ut med

Har precis avslutat ännu en Joyce Carol Oates-roman. Det finns som bekant ett helt hav att ösa ur. Har man läst de nyare så är det bara att fortsätta bakåt. Temat och personbeskrivningarna i Livets uppkomst känns igen från andra romaner av författaren. Konstigt nog är det inte något som stör eller irriterar läsningen. Varje gång jag läser något av Oates vill jag bara fortsätta, fortsätta… Det händer sällan med andra författare.

Mitt favoritcitat ur boken:

Efteråt skulle det alltid heta att Kathleen Hennessy hade räddat Rose Ann Dwyers liv; lång efter det att Kathleen själv hade trängt undan minnet skulle Rose Ann Dwyer vårda det ömt ty hur många av oss kan med absolut osviklig säkerhet peka ut en specifik tidpunkt och en specifik handling som tillsammans resulterar i förlängningen av vår existerns? – hur många av oss har upplevt att ödet manifesterat sig i konkret mänsklig gestalt?