Utfeedad

Nu har jag snart flödat över, känns det som. Allt jag nånsin skriver går att följa på webben på ett eller annat sätt. Det är bara min lilla analoga anteckningsbok som är helt privat, och en del av det som står där hamnar också i något flöde så småningom. Och – Thank God – min hjärna går än så länge inte att läsa via rss. Nu undrar jag bara – vem orkar följa en halvgammal bibliotekaries lifestream?

I helgen började jag Twittra. Insåg att trots min mobils antikvärde går det faktiskt att åtminstone skicka meddelanden till Twitter. Men det går inte att ta emot. Och att bara använda webbversionen känns lite som om man tappar idén. (Samtidigt började min arbetsplats Twittra – en slump? Nja.)

Nu tycker jag synd om de få som följer mitt FriendFeed. (Se i vänstermenyn i denna blogg.) Och de som är vänner i Facebook. I min profil händer det ständigt saker utan att jag ens behöver logga in. Jag är benägen att hålla med om Joacim Hanssons ”småpratsperspektiv” just nu. Webb 2.0 har för mig blivit mer småprat än verklig transparens och inflytande på sistone. Idag mår jag lite illa över vad jag lägger min tid på. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon – ny dag, nya krafter, nya insikter.

9 thoughts on “Utfeedad

  1. Javisst är det mycket nonsens man både skriver själv och läser. Jag ser det som så att vi övar, prövar och försöker hitta formerna steg för steg. Misstag görs, vi skriver kanske något mindre lämpligt, men det är så det är i en uppbyggnadsfas. Eller? Det är ett nytt medium och ett nytt sätt att kommunicera. Väldigt lätt att låta sig ”luras” av mediets personliga kommunikationssätt. Jag har iallafall gjort alla misstagen.

  2. Det finns ett problem med biblioteksbloggar som är alltför babbliga och tramspopulistiskt ”coola”-
    och sådana finns!
    Problemet är att vårt rykte som kunniga yrkesutövare med akademiska meriter i flera ämnen naggas i kanten eftersom vi ju inte bara skojskämtar med kollegor utan vem som helst kan läsa det som skrivs på biblioteksbloggar och liknande
    Många biblioteksbloggar (de flesta) är intressanta, medan andra känns som halvdåliga varianter av tidskriften ”Blandaren”. (Och ”Blandaren” säljs bara någon enstaka vecka runt jul …)

  3. Jag tycker inte att det är något problem att det mesta som twittras, bloggas och FB:as inte är så seriöst. Så ser ju de flesta samtal ut, både på jobbet och i andra sammanhang. Man tramsar, pratar om väder och vind och så emellanåt lär man sig något väsentligt om och av varandra. Jag tror att även ”tramskommunikationen” är viktig för att skapa de där relationerna som gör att man känner förtroende och kan komma till det där väsentliga så småningom. Och det tror jag gäller både privat och i professionellt i bibliioteksverksamheten. Jag tycker snarare att problemet är att man inte vet vem man samtalar med alla gånger, om det är någon som ”tar emot” och hur det i så fall tas emot. Det skapar osäkerhet i alla fall hos mig ibland. Inte så enkelt att vara digital nomad alla gånger men ändå en fantastisk möjlighet att lära känna en hel massa människor på ett annat sätt än vad som hade varit möjligt utan webb 2.0!

  4. Ni alla tre lyfter fram viktiga saker!
    Linnéa – det är viktigt med övningen, det är därför jag deltar i så många olika tjänster – och för att jag är så nyfiken av mig. Deltagarkompetens är något vi måste ha i vårt yrke.

    Lena – kanske ska vi försöka få mer substans i våra bloggar, jag har själv tänkt på det många gånger, att bloggen skulle kunna användas mer för fördjupning än idag. Då krävs tankearbete!

    Anna – Jag tycker mig ha ett stort nätverk av bibliotekspersoner. Det skulle jag aldrig ha haft på samma sätt utan de digitala sociala verktygen. Där kan t o m ”trams” underlätta kontakterna. Sedan känns det roligt när man möts irl också!

    Tack för era synpunkter, värdefullt!🙂

  5. IRL
    lär numera – hos 90-talisterna – vara utbytt mot
    AFK

    Eftersom det verkliga livet utspelas i datarymden, så finns själva verkligeheten
    Away From Keyboard

    Visst är Lena K E
    ARCL
    A Real Cool Librarian?

  6. Eftersom jag själv tillhör generation X – den ironiska generationen – känner jag bara till förkortningar som är runt 10 år gamla.😉

  7. Man får väl känna efter och själv avgöra hur mycket man vill twittra och yammra och allt vad det är. Jag tror att den sortens verktyg kan vara mycket bra i vissa lägen, men ofta är det ju helt ointressanta saker man får läsa. Själv twittrar jag inte alls, för jag tror knappast att det jag gör en vanlig dag är intressant för någon annan än de närmast berörda, och de har jag ändå kontakt med på andra sätt. Jag kanske måste skaffa mig ett mer spännande liv!

  8. Väldigt intressant diskussion! Och viktig. Själv tänker jag spontant på det här med kvantitet och kvalitet. Inte alltid samma sak. Vare sig i 1.0, 2.0 eller 3.0-världen.

    Jag tror, med Anna Åkerberg, att det digitala småpratet har en viktig social funktion. Precis som det analoga småpratet. Messande och twittrande kan skapa närvarokänsla, gemenskap och bekräftelse på ett sätt som en vanlig blogg kanske inte alltid gör lika lätt. Här gäller att hitta en fungerande nivå och balans mellan uttryckssätten. Precis som i den analoga världen.

    Att det finns otaliga fysiska caféer att småprata i betyder ju inte att alla måste besökas och bevakas. Hela tiden. Man väljer och man väljer bort. Samma förhållningssätt bör vi väl ha till våra virtuella cafémiljöer? Man får välja och testa fritt. Men man får också välja bort. Och det är helt ok. It’s life.

  9. Jag tycker att man oftast bör testa innan man väljer bort något, annars vet man ju faktiskt inte vad man väljer bort. Tack för att du driver på oss att prova, Åke!🙂

Kommentarer inaktiverade.