Så kan man också se det

Jag surar lite , då min kamera gick sönder idag. Kan man leva utan kamera? Förmodligen, men det är mycket tråkigare.

För att trösta mig lekte jag lite med Wordle. Jag tyckte det var kul att sätta in Christer Hermanssons senaste debattartikel i tjänsten och få ut en fin bild.

Många spännande ord, som synes. ”Avintellektualiseringen” gillar jag särskilt. Det är inte så ofta som jag själv använder det ordet i vardagslag. Det slår mig att det kanske är vi kvinnor i 30-årsåldern som är värst när det gäller att avintellektualisera biblioteken? Nästan alla  har lekt med Barbie i barndomen och sett på Sex and the City i 20-årsåldern. Dessutom gillar vi Bokhora.

Själv tycker jag det ska bli jättespännande att följa Stockholms stadsbiblioteks projekt Långa svansen, just i linje med den typ av läsfrämjande som Christer Hermansson (m fl) förespråkar.

Ibland undrar jag om det är så att vi tycker mycket mer än vi vet om biblioteksverksamhet.  Eller snarare, jag VET att vi känner på oss en massa men vet desto mindre. Därför skulle det vara jätteintressant med en inventering av de litteraturprojekt och annan läsfrämjande verksamhet som görs ute på biblioteken, för att ta reda på om det verkligen är så att vi struntar i den smalare litteraturen. Tills vi gjort det så jag kan bara utgå från min egen erfarenhet – vi gör både och, både brett och smalt.

22 thoughts on “Så kan man också se det

  1. Vilken bra idé att ”worldla” en artikel!🙂

    För övrigt så inser jag inte den upplevda motsättningen mellan det breda och det smala. Jag tror att de förutsätter varandra och bör inte ställas mot varandra. Då torkar vårt intellekt….

    Det stora i det lilla. Det lilla i det stora.

  2. Trist med kameran😦
    Jag har aldrig arbetat med läsfrämjande när det gäller skönlitteratur, så om det vet jag ganska litet. När det gäller andra områden inom vår profession, som informationssökning, kommunikation, pedagogisk metodik, omvärldsbevakning etc så tycker jag att vi diskuterar aktuell forskning och våra metoder alldeles för lite och att vi, som du skriver, känner på oss en massa utan att veta. En ökad professionalisering (och intellektualisering😉 ) borde också innebära att vi har ett stort kunnande om och ett respektfullt hanterande av nya medier och populärkultur och av de människor som är intresserade av det. Jag tror som Åke att det finns en dynamik i mötet mellan högt och lågt och också att lek faktiskt är en förutsättning för lärande.

    Glad påsk!

  3. Ligger det inte något i det som Christer Hermanssom skriver i?
    Jag tycker det.
    Låt oss begrunda det han skriver här och inte vara FÖR eller EMOT personen C H.

    Populärkultur – sprider sig självt (därav beteckningen),
    Att sprida populärkultur behöver bibliotekarier inte ägna arbetstid åt, den sprider sig själv. Och det är väl utmärkt, för då kan vi ägna oss åt andra saker. Läsfrämjeri t ex.

    Hur kan det komma sig att det under de senare åren är den välutrustade pocket-bokhandeln (en underbar företeelse!), snarare än folkbiblioteken, som vidgat allmänhetens kunskap om den skönlitteratur som ännu inte kommit in i det populära kretsloppet?
    Är det inte litet underligt att det nästan enbart är FÖRLAGET Wahlströms som bjuds in till mysträffar på folkbiblioteken? (Inget annat svenskt förlag har fått motsvarande gratisreklam. Är verkligen Wahlströms ett kvalitetsförlag som behöver extra-reklam från oss?)

    I den mån vi folkbibiotekarier tipsar om skönlitteratur för vuxna i det fysiska bibliotekat sker det ofta anonymt: ”Bibliotekspersonalens lästips”,
    Varför vill en del bibliotekarier inte skylta med en egen kunskap om skönlitteratur? Och varför skriver en del bloggande bibliotekarier inte sina efternamn? Vem är Erik? Eller Johanna? (Flygvärdinnor heter också alltid bara förnamn – är det den yrkeskategorin som inspirerat bloggande bibliotekarier?)
    Läkare, däremot , använder hela sin namnteckning – för- och efternamn – på recepten .
    Det står ej ”Vårdcentralens kryapådig-tips” eller ”Evas recept”.
    Varför berättar ingen på någon enda blogg som jag har läst (jag följer massor av biblioteksbloggar och litteraturbloggar) vad ”långa svansen” innebär?
    undrar den nyfikna
    Lena Kjersén Edman

  4. En del av mitt inlägg ovan tar upp aspekten – vad vet vi om vår verksamhet och vad behöver vi ta reda på. Det är ganska lätt att påstå hur någonting ÄR utifrån utifrån egna iakttagelser, men kan vi generalisera utifrån det subjektivt upplevda? Jag vet inte hur vanligt det är att bibliotekarier bara skyltar med förnamn eller varför, och om det är bra eller dåligt. Skulle gärna läsa en studie som undersöker hur ovillig bibliotekspersonal är att träda fram som individer och i så fall varför.

    Själv har jag arbetat mycket med undervisning i litteratursammanhang. Det har varit i skolkontext och syftet har varit att få ungdomar att öht läsa en bok och få en läsuplevelse. Det har inte varit undervisning i litteraturvetenskap, även om sådana element har funnits med. Som så många andra tror jag att den lättillgängliga litteraturen för många kan vara ett steg mot att upptäcka annan litteratur.

    I skolan finns också den rent funktionella synen på läsning – kan du inte läsa tillräckligt bra så klarar du inte dina studier, du måste öva och öva. Då behövs litteratur som en ung och läsovan person klarar att ta sig igenom. Sedan kan personen fortsätta med en lite ”svårare” bok nästa gång… Jag tror inte att vi ska underskatta det pedagogiska elementet, eller sätta oss på höga hästar. Respekten för vars och ens val av litteratur måste också finnas där.

    Men jag tror inte, som framförs, att vi på biblioteket helt har lagt åt sidan ambitionerna att sprida kunskap om den litteratur som har svårare att nå ut. Det är i alla fall inte min egen erfarenhet…😉

    Långa svansen enl Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_l%C3%A5nga_svansen Det är en marknadsekonomisk term som säger att i den typ av 2.0-miljö där t ex idag böcker erbjuds på nätet, ökar möjligheterna till upptäckt och försäljning av de smala titlarna. Köpen sprids ut mer över hela utbudet, kan man säga. På Ssb kommer man bl a att genom redan kända titlar och författare öka kännedomen om hyllvärmarna och lyfta fram dem.

    Och – jag är helt FÖR CH som person, tycker också att det ligger en del i det han skriver🙂

  5. Som jag förstått modern läsforskning (förvisso f inns det många många skolor och uppfattningar) så är det få forskare som hävdar att en ung läsare av någon slags inre automatik utvecklas i sin förmåga att ta till sig mer komplicerad text ”bara hon får läsa vad som helst”.
    Då talar de alltså inte om småbarn som ska ”knäcka läskoden” – det är en annan diskussion.
    Jag har arbetat i trettio år. både som litterturvetare och (delvis frilansande) bibliotekarie, med lässtimulans. Efterfrågan har aldrig varit så stor som under 2008 på skolor, bibliotek, fritids,förskolor, universitet, pensionärshem… Det finns en OTROLIG längtan hos människor i alla åldrar att få kunniga ”läsvänner”.

    Inte handlar det om några höga hästar! men, däremot, att vi som är bibliotekarier ser till att vi verkligen är kunniga – och då lika mycket när det gäller facklitteratur som skönlitteratur.
    Den där ”lästräningen” (hemska ord) som det ofta talas om i skolsammanhang – inte minst på högstadiet – tycker jag i de allra flesta fall fungerar bättre med facklitteratur än med skönlitteratur.
    Om vi som folkbibliotekarier skäms för att kalla oss intellektuella (vlket i min vokabulär betydet ungefär att vara nyfiken på kunskap och ha förmåga att förhålla sig till den) – då fattar jag ej varför vi ska ha en akademisk examen i vår utbildning. Varför skulle vi ta akademiska poäng i en massa ämnen om vi inte vill nyttja kunskaperna i vår profession som läsfrämjande bibliotekarier? De akademiska meriterna var väl inte bara en dekoration på CVn?

  6. På Svante Weylers blogg läser jag att FRITT FALL, Julie Zehs mycket upmärksammade roman som (vad jag sett) har fått ett fantastiskt kritikermottgande är inköpt i 3 ex i h-e-l-a Sverige.

    Hur i hela friden ska man då, som bibliotekarie, kunna sprida läslust till den boken?
    Eller få chans att själv läsa den?
    När romanen knappt existerar på folkbiblioteken.

  7. Vad konstigt, när jag letar ser jag att den fins på 24 bibliotek runtom i landet. Visserligen inte heller så många, men det är en bok utgiven i år(?) och köper man böcker via BTJ tar det ju ett tag innan de levereras. Själv hoppas jag att många bibliotek köper från snabba leverantörer och att de välkomnar inköpsförslag.

  8. Så skönt – då beror detta nog mest på sena leveranser och inte , som Svante Weyler tror, på ett ointresse för tysk litteratur.
    Tack för att du undersökte inköpen av Juli Zehs roman!

  9. Jag tycker att det ligger mycket i vad Lena säger faktiskt. Jag tycker att det är bra att man uppmärksammar stora bestsellers som Twilight-serien, men att man i så fall ska använda dem som ett sätt att även lyfta fram annat som inte har ett stort kommersiellt förlag i ryggen. Att bibliotekarier inte alltid ägnar sig så mycket åt själva litteraturen kanske bland annat beror på att den inte ses som viktig för en bibliotekarie i utbildningen? Det ingår ju överhuvudtaget ingen litteraturkunskap i BHS magisterutbildningar. Och inte får man tid på jobbet att ägna sig åt sådant heller, utan sådan kunskap förväntas man inhämta på fritiden. Fast om man ägnar sig FÖR mycket åt litteratur på fritiden så är det inte heller bra, för då kan man vara partisk… Hur man än vänder sig har man ändan bak!

  10. Jo, en sak till: Anna-Stina, du har ju faktiskt en tjänst där du förväntas tänka på arbetstid. Många av oss andra förväntas bara göra saker. Om det inte finns tid till reflektion så slutar det med att man bara gör det som är mest akut för stunden. Det har många negativa konsekvenser, även när det gäller att lyfta fram ”smalare” eller äldre litteratur.

  11. Anna: Apropå din sista kommentar, så stämmer ju den. Jag har under större delen av mitt yrkesliv haft tjänster där det varit nästan omöjligt att tänka färdigt en enda tanke. Arbetar man som skolbibliotekarie existerar inte begreppet ”inre tid”. Så jag vet vad du menar. Nu har jag inte den typen av tjänst längre. Men naturligtvis är det också en ledningsfråga hur personalen ska prioritera sin tid på biblioteken. Det finns oftast någon möjlighet att skapa utrymme för planering, men då måste något annat prioriteras ner.

  12. Jo, jag är bara litet avundsjuk eftersom jag har insett att jag har glömt bort hur man tänker.

  13. Jag citerar Anna GC: ”Det ingår ju överhuvudtaget ingen litteraturkunskap i BHS magisterutbildningar”,
    (Jag har aldrig undervisat på BHS i Borås, bara i Uppsala och Umeå, så jag litar på Anna G C.)

    Fortfarande – och det ska vi nog vara glada åt – är detta förhållande som Anna skriver om en intern hemlighet. Allmänheten vill tro att vi är välutbildade också när det gäller skönlitteratur, facklitteratur, genrekunskap …
    När ska vi PROTESTERA mot innehållet i vår utbildning?
    Vad begär vi som kompensation som fortbildning?
    För om vi nu allramest intresserar oss för att bli käcka bloggare och twittrare – utan att det vi skriver om alltid vittnar om vår kunskap och nyfikenhet som bibliotekarier –
    ,- då är det kanske inte konstigt att boklånen i Sverige på folkbiblioteken minskar och att köerna vid informationsdiskerna inte liknar glasskioskernas i Valborgsmässetid.
    Kanske ska vi bestämma att varje gång en bibliotekarie (också hon som inte arbetar med barn) skriver ett blogginlägg (som mest läses av kollegor, faktiskt) så ska hon också göra en bokpresentation IRL?( IRL = AFK = Away From Keyboead.)
    Annars blir bloggen som katalogskåpet var förr i tiden – något för den folkskygga bibliotekarien att gömma sig bakom.
    Visst har jag fel? Eller????
    Lena Kjersén Edman

  14. Intressant vändning. Bloggen som ngt att gömma sig bakom. Tja, allt beror på det valda perspektivet.

    Några frågor som dyker upp i mitt huvud:
    – Är en bokpresentation idag per definition AFK?
    – Kvalar en fackbok in i de bokpresentationer du efterlyser?
    – Finns det innehållsliga/kvalitetsmässiga skillnader mellan en fackbok och en välmatad och kvalitetsgranskad ämnesblogg eller webbresurs?
    – Om man hjälper folk att hitta kvalitetssäkrade resurser på nätet, eller om man presenterar fysiska böcker… vad ger mest i ett livslångt lärande-perspektiv?

  15. Hej Åke,
    Det ÄR kul att diskutera!

    1) Bokpresentationer görs väldigt bra på nätet (min favorit är http://www.minabibliotek.se), men mötet mellan människa och människa är fortfarande oöverträffat. Och – som jag ser det – så kan bokpresentationer AFK ibland göras i bibliotekslokalen, ibland utanför biblioteket. (Inte så vanligt …)
    Jag utvecklar denna tanke mer i en kommentar på Bibliotekariebloggen. Som frilansande bibliotekarie på halvtid sedan många år har jag nämligen upptäckt vilket sug det är efter bibliotekariekunskap också ”utanför huset”.

    2) I högsta grad! Varför i hela friden är det så vanligt att vi bibliotekarier använder skönlitteratur när det gäller att läslocka tonåringar och män – många gånger fungerar facklitteratur mycket bättre!

    3) Den frågan är jag inte kvalificerad att svara på. Men du gör mig nyfiken – hur vet jag att en ämnesblogg (vad är det?) är kvalitetsgranskad (av vem?)?
    Berätta!

    4) Allra mest ger den bibliotekarie som har kunskap, social kompetens och har fått träna sig i sin utbildning/fortbildning att hjälpa människor i det livslånga lärandet. Nätet fungerar ofta bra ofta, fysiska media likaså. Vi behöver inte välja bort något!
    Men en välutbildad, positiv och aktivt informationsspridande bibliotekarie, det är den bästa resursen!
    LKE

  16. Jag bejakar din punkt 4 ovan, Lena! I ett nyare inlägg skriver jag såhär:
    ”Vad är det vi vill uppnå med vårt deltagande i en alltmer social webb. Är biblioteken de viktigaste aktörerna när det handlar om att sprida boktips? Eller finns det också andra och mer angelägna uppgifter som ingår i vårt uppdrag. Vilken skillnad vill vi göra?”

    Idag finns det många platser där böcker presenteras, jag tänker t ex på alla bokbloggar. Vad skiljer bibliotekens bokpresentationer från dessa? Kan vi påstå att vi är mer ekonomiskt obundna, neutrala, personliga, eller kunniga än dessa? Vari ligger vår kvalitet, i så fall? I kunnigheten, engagemanget, eller i att vi har ett uttalat mål med det vi gör? En reflektion bara.

  17. Kunniga (om media, människor, omvärlden) och kvalitetsmedvetna – vill jag hoppas eftersom vi sysslar med livslångt lärande.
    (Våra ”boktips” inkluderar också, som jag vill se vår uppgift, att vi sprider kunskap om bibliotekets samtliga medier.)
    Om vi inte är tillräckligt kunniga i vårt yrke,
    så måste vi kräva bättre utbildning och fortbildning.
    LKE
    (Ett PS : Bokbloggar som jag följer blir för varje dag alltmer översållade av reklam, jag hoppas att biblioteken inte inspireras att göra sammalunda ….)

  18. Till Åke:
    ”Våga lämna biblioteket” är rubriken i bibliotekarie Harriets
    Bibliotekariebloggen
    där jag lämnat en kommentar, som också kan fungera som ett förtydligande av svaret på din första fråga till mig.
    Lena

  19. Intressant Lena! Jag svarade nyss på Harriets blogg: http://bibliotekarie.wordpress.com/2009/04/26/vaga-lamna-biblioteket/#comment-25

    Jo det där med ämnesbloggar. Hmm, ja vad är det? Tänker väl närmast på de riktigt drivna och kompetenta bloggarna som man lärt känna över tid och som man litar på som auktoriteter inom ett visst ämne. Det har väl ännu inte skett något direkt försök från bibliotekshåll att systematiskt beskriva bloggosfären utifrån traditionella kvalitetskriterier. Eller har det hänt? Kanske vore det en naturlig utveckling? Många bloggar är ju fullt jämförbara med både böcker och tidskrifter, vad gäller sakkunskap och relevans inom ämnet. Det kanske vore ett spännande utvecklingsprojekt för Referensbiblioteket.se att ta sig an?

Kommentarer inaktiverade.