Tankar efter Det virtuella biblioteksrummet

I veckan höll Regionbibliotek Stockholm den andra dagen i serien Biblioteket – ett rum med utsikt. Den här gången handlade det om Det virtuella biblioteksrummet. Programmet går att läsa här. Förutom att temadagen var välbesökt till bristningsgränsen och jag själv var väldigt nöjd med programmet, lämnar dagen kvar många tankar kring vad 2.0 egentligen innebär.

Lina Ydrefelt tydliggjorde på ett väldigt bra sätt, tycker jag, hur olika ”delar” av bibliotekssamhället befinner sig i och ser på utvecklingen. Vi har en bibliotekskultur som säger ungefär att ”Internet kan väl vara bra, men det bästa är ändå om folk kommer till biblioteksdisken med sina behov”. Sedan en annan, lite nyare, kultur som säger ungefär ” webb 2.0 är ett modernt sätt att exponera biblioteket på nätet, nu lär vi oss verktygen” och sedan en tredje kultur, som Lina Y. vill vara med och driva och som handlar om reell förändring av människors liv och sätten vi kommunicerar och hur biblioteken verkar i det demokratiska samhället (obs, att detta är min egen tolkning av Linas ord!). Det handlar om inget mindre än paradigmskiften i hur vi ser på var och hur biblioteken ska verka.

Tanken om bibliotekens betydelse för ett demokratiskt samhälle är förstås inte ny, men alltför sällan diskuteras den i relation till 2.0, som jag också upplever ofta kläs i för tekniskt relaterade termer.

En dag som denna tydliggör också suget efter tekniska lösningar som kan tvåpunktnolla oss. Inget fel i det, men det är viktigt att vi tänker ett steg längre. Vad är det vi vill uppnå med vårt deltagande i en alltmer social webb. Är biblioteken de viktigaste aktörerna när det handlar om att sprida boktips? Eller finns det också andra och mer angelägna uppgifter som ingår i vårt uppdrag. Vilken skillnad vill vi göra? Det skulle vara kul att diskutera de här frågorna i mindre format. 

(PS. Man kanske ska kolla in vad som hände på BibCamp.)

Annonser

2 thoughts on “Tankar efter Det virtuella biblioteksrummet

  1. I Spanarna i P1 igår var det någon som påpekade att det är kul med ny teknik men jobbigt att befinna sig i ett teknikskifte, eftersom det då alltid blir fokus på tekniken i sig istället för på innehållet. Så har det alltid varit, men eftersom teknikskiftena duggar tätare och tätare blir det svårare och svårare att komma fram till den där punkten när man kan ”glömma” tekniken och istället fokusera på vad man använder den till. Det var inte så dumt sagt.

Kommentarer inaktiverade.