När privat och professionellt inte kan hållas isär

Ni som inte tycker att man ska skriva om privatlivet i en sån här blogg kan sluta läsa nu. För det är ju faktiskt så att trots att, i alla fall jag, försöker hålla privat och professionellt åtskilt, så finns det många tillfällen då dessa två storheter påverkar varandra. På både gott och ont. Skulle vi kunna dela upp våra liv i två helt separata delar, så skulle vi inte riktigt kunna fungera som människor tror jag.

I veckan fick vi på mitt jobb handledning och fick då fylla i test som visade på vilken del av oss själva som dominerar vårt samspel med andra, vi fick bedöma både oss själva och en kollega. Vi arbetade med transaktionsanalys. När jag kom hem lät jag min sambo fylla i samma test om mig själv. Det lustiga är att kollegan och jag hade ungefär samma uppfattning om mig, men sambon hade en helt annorlunda uppfattning. Vilket pekar på att man (jag) använder helt olika delar av min personlighet på jobbet, respektive privat. Vad det betyder och har för konsekvenser är nog något som jag får fundera vidare över.

Och nu till något annat som påverkar mitt liv. För ett år sedan drabbades jag av en hjärntumör. Det är ingen hemlighet, det har t o m stått i BBL. Detta är något som jag lever med varje dag och som påverkar varje aspekt av tillvaron. På gott och ont. Det är ett litet handikapp att jag t ex blir trött mycket fortare än vanliga 37-åringar. Nu i veckan hade jag höga förväntningar på Biblioteksdagarna. Inte minst skulle det bli en rolig fest, hade jag tänk mig. Förutom då att jag var tvungen att åka hem kl 22, när middagen inte ens var avslutad, kom hem halv tolv, var tvungen att gå upp kl 05.15 på morgonen igen för att ta mig tillbaka till Uppsala. Resandet, omkringbärandet på utställningsmaterial, sömnbrist och tre glas vin var precis lagom för att förbruka krafterna inför fredagen, då jag skulle föreläsa på eftermiddagen. Då mådde jag verkligen dåligt och hoppas att det bara märktes på att jag var lite blekare än vanligt.

Ibland skulle man behöva en utomstående som kunde sätta gränser, när man är en person som har svårt att göra det på egen hand. Att någon helt enkelt säger: ”Du ska inte göra det här, jag gör det istället”. Men om jag inte känner mina egna gränser, vem ska då göra det?

Det sägs vara ”det nya” sättet att arbeta, att inte sätta tydliga gränser mellan privatliv och jobb. Eller hem och arbetsplats för den delen. Idag är det så lätt att arbeta på det viset och man kan egentligen arbeta hur mycket somhelst. Det virtuella arbetsrummet kan nås överallt. Jag tror att vi lite till mans måste bli bättre på att säga åt varandra att tagga ner. Jag tycker jag har blivit bättre på detta efter min sjukdom, men då och då faller jag tillbaka igen. Finns det någon som har hittat ett bra sätt att jobba ”lagom”?

7 thoughts on “När privat och professionellt inte kan hållas isär

  1. Något knep på hur man finner balansen i det där med arbetet-fritiden kan jag inte direkt komma med, annat än att i förväg bestämma att dessa dagar/tider ska jag vara ledig. Och följa det.😉
    På seminariet om Tvinning (som var väldigt bra och intressant) märktes inget av trötthet från din sida. Det var ett bra föredrag! Tack för det.

  2. Jag tycker inte det är någon som skall sätta gränser för dig, du gör många bra saker och jag är övertygad om att du är mån om din hälsa och ditt arbete.

    Den/de jag blir arg på efter att ha läst ditt inlägg är din arbetsgivare. De borde inse vilken viktig resurs du är- praktiskt och PR-mässigt. Därmed borde det varit en självklarhet att regionbibliotek stockholm avlastade dig under de här dagarna samt betalade för ett hotellrum så du slapp pendla plus hade någonstans att dra dig tillbaka om du blev trött.

    Fy skäms dåliga arbetsgivare som tar begåvad Bibliobuster för given.

  3. Som sagt, det kan vara svårt att agera tankeläsare till en person som har svårt att känna sina egna gränser. Det är väl något att ta med sig framöver och fundera på till nästa gång.

  4. En lärare och jag samarbetar för att skriva en handlingsplan för datorhanteringen på skolan där jag är bibliotekarie. Hon sa till mig att akta mig för duktig flicka-fällan. Jag förnekade förstås att jag är i riskzonen men bara att hon sa det betydde mycket.

    För mig har det varit viktigt att inte läsa ungdomslitteratur på fritiden; det använder jag lov och lediga stunder till. Visst, jag kan inte hålla lika många bokprat men som 80%-anställd tänker jag inte jobba mer.

  5. Det är fascinerande att så gott som alla som jag stöter på som dryftar den här frågan, och som uppenbarligen har lite för mycket att göra, börjar fundera på den först i samband med sjukdom (egen eller andras), ofta stressrelaterad sådan. Tydligen är vi oförmögna att sätta gränser och att tycka att vi duger ändå, innan det går för långt, eller riskerar att gå för långt.

  6. Det märktes absolut ingenting på Tvinningseminariet, det var klart och redigt som alltid när du medverkar.
    Tänker spontant att du naturligtvis skulle ha övernattat, med tanke på hur ditt schema såg ut.
    Posterutställningarna passerade jag, men placeringen var dålig…trångt och undanskymt. Stora salen tar mycket av kringutrymmet högst upp, det kändes som att jag snurrade runt runt en stor svart kub när jag gick där utanför…

    Till sist: Ibland kan man inte se sin egen sits så tydligt, då är det bra om någon annan hjälper en att se!

Kommentarer inaktiverade.