Sociala medier ger spelrum även för våra allra sämsta sidor

Sedan några dagar tillbaka har reklamfilmen för Apoliva diskuterats i sociala och traditionella media. Det finns en grupp på Facebook som heter ”Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Den har över 90 000 medlemmar. Aktiviteten i gruppen går till stor del ut på att skriva grovt nedsättande kommentarer om hur den tjej som medverkar reklamfilmen ser ut. Det fins också fotomontage där man har klippt ihop bilder av modellen med bilder från filmen Excorsisten.

I mindre skala hade man kallat sådant här för mobbning. När det handlar om 90 000 personer, vad kallas det då? Det skrämmer mig något oerhört att det är så lätt att i stor skala dehumanisera en person till den grad att det blir fritt fram att skriva vad som helst. I våra ögon blir hon en bild, ett objekt, en film – och inte en människa med känslor. Som så många objektifierade kvinnor före henne. Och jag behöver knappast påminna om vad som har hänt i tidigare historien då man förlorat förmågan att betrakta människor som människor.

Några försöker försvara gruppen med att det inte är tjejen det är fel på, utan filmen. Men varför handlar då kommentarerna om hur ful hon är? ”Hon är modell och tjänar säkert fett med pengar”, var en kommentar jag fick när jag tog upp den här aspekten i gruppen. Jovisst. Vi känner väl alla till lagen om att ju mer man tjänar, ju mer stryk ska man ha.

Själv blir jag ledsen om någon säger att jag är usel på mitt jobb. Men jag kommer över det. Om 90 000 skulle gå med i en Facebookgrupp som handlar om att jag är usel på mitt jobb skulle jag känna mig tillintetgjord. Det är därför jag skriver detta inlägg. Det FINNS faktiskt en människa bakom den där bilden. Hon har inte gjort något annat än sitt jobb. Men 90 000 personer har visat hur lätt det är att under gruppmentalitetens inverkan göra sig av med empati och medmänsklighet.

32 thoughts on “Sociala medier ger spelrum även för våra allra sämsta sidor

  1. Mycket bra ämnen du ofta tar upp A-S i din blogg. Måste försöka komma ihåg detta ämne som man kan börja någon mediekunskapslektion med. Ja det blir någon slags kollektiv mobbing där ingen behöver ta ansvar för sina egna handlingar.

  2. Bra att du tar upp det här. Folk tror att bara för att de är mer eller mindre anonyma på nätet (eller i den stora massan) så har de rätt att säga vad de vill till vem de vill, utan att ta hänsyn till att de sårar människor. Här dessutom förklätt till ngåon form av osmaklig humor.

  3. Hej!

    Bra att du tog upp detta med de elaka kommentarerna, det är inget jag har uppmärksammat, fast jag är med i ovan nämnda grupp. Jag gick med i den, som jag antar att de flesta andra har gjort, för att jag tycker att reklamfilmen är jättekonstig och jag tyckte det skulle vara intressant att se om Apoliva bryr sig om vad som sägs om deras reklam i ett socialt medium. Aldrig nånsin trodde jag att någon tyckte att tjejen ifråga på något sätt var ansvarig för att själva reklamfilmen är läskig och jag tror inte det var avsikten hos dem/den som skapat gruppen heller. Frågan är nu: ska jag som gruppmedlem hållas ansvarig för vad andra i gruppen har skrivit i gruppens forum? Jag tolkar ditt inlägg ovan som att du menar det, du menar att alla 90 000 i gruppen verkligen är mobbare och gick med i gruppen för att få tjejen i reklamen att må dåligt. Det vägrar jag tro och maken till generalisering har jag inte läst på länge. Jag vet inte hur många som bemödat sig med att skriva dumma eller taskiga inlägg i gruppens forum , men det säger sig självt att det måste vara en liten minoritet av gruppens medlemmar som har ägnat sig åt det. Ändå är alla 90 000 mobbare, elaka och utan empati. Jo du tack för den. Då kan man ju inte längre gå med i några grupper alls på FB för man måste först kolla igenom hela forumet så man inte måste stå till svars senare för vad nån annan helt främmande människa har kläckt ur sig. Det faller på sin egen orimlighet.

    Men ändå, bra att du uppmärksammar de elaka kommentarerna, du har förstås helt rätt i att det är fel att skriva så om en medmänniska på nätet. Men jag har inte gjort det och ser ingen anledning till att jag ska klumpas ihop med de som gör så.

    Jag tycker också att ditt inlägg väcker intressanta tankar kring vad för slags ansvar man har på nätet, och har gett mig en del att fundera kring, bra att du tog upp detta, tack!

    Bästa hälsningar,
    Ingela

  4. Ingela, naturligtvis kan inte du hållas som ansvarig för något som du inte har skrivit. Det är säkert så att många har gått med i gruppen som en rolig grej utan att tänka närmare på det, för att man inte gillar reklamfilmen. Jag tror att var och en får välja att stå för det som känns rätt för dem. Ibland hamnar man på ställen som man inte hade tänkt sig att vara en del av och hur man då vill hantera det är förstås ett indivuduellt beslut. Jag tror dock inte att man i alla sammanhang kan säga att man inte visste eller förstod, även om jag inte menar att det gäller just dig, Ingela.

    De 20 000 personer som gått med i gruppen de senaste dagarna kan knappast ha undgått vad gruppen innehåller, om man nu inte har valt att gå med utan att titta på gruppen först(?).

    Jag menar inte att fördöma människor, men jag tycker det är viktigt att vara medveten om vilka sammanhang man vill delta i eller ej. Och själv känner jag mig väldigt illa berörd av gruppen.

  5. Men är det inte det här som är problemet? Intervjuar man samtliga 90 000 medlemmar i gruppen skulle väl ingen karakterisera sig som mobbare. De allra flesta har nog gått med i gruppen för att det var en kul grej. Vissa har tänkt till och vill sända en signal till Apoliva, eller har ett annat uttalat syfte. Och har man gått så långt att man skrivit nedsättande kommentarer kan man ju alltid försvara sig med att man är fri att tycka vad man vill om en reklamfilm på TV. Det är klart att ingen har gått med i gruppen ”för att få tjejen i reklamen att må dåligt”. Summan av kardemumman när en grupp på 90 000 spårar ur är alltså att det inte är någons fel, oavsett vad det får för konsekvenser, för till exempel modellen.

    Precis som Ingela säger kan ingen stå för det som någon annan har skrivit, det är självklart, men det är ju inte första gången många människor går ihop kring en sak som verkade harmlös men blev så fel …

    Jag tror jag ska ta en extra titt på de FB-grupper jag gått med i …

  6. Sandra, bullseye. Det har hänt tragiska saker samtidigt som människor sa att de inte visste eller förstod…
    Nu kan man inte jämföra historiska händelser med detta, men det är samma otrevliga mekanismer som gäller.

  7. Angående din kärleksfulla kommentar: Jag har blivit medveten om att många klagar på tjejen som agerar i filmen. Det är djupt tragiskt eftersom hon bara spelar en roll. Jag tar upp det i min text och hoppas att folk förstår att det är skillnad på rollkaraktären en skådespelare spelar och bakom…

    I dag skulle jag inte ha gått med i gruppen. Då jag gjorde det visste jag inte att många drev med skådespelaren. Det var givetvis inte min avsikt. I den mån jag klagar på någon så är det Apoteket för att de har gjort en reklamfilm som jag personligen tycker är otäck att se på.

    Jag jobbar ju med reklam själv så jag tänkte bara på reklammännen och kvinnorna som gjort filmen och hur tusan de tänkte…

    Det är bra att du tar upp den här saken. Nätmobbning är inte bra!

  8. Det finns ett jättebra sätt att signalera till Apoteket att man inte gillar filmen – att inte köpa Apolivas produkter.🙂 Funkar alltid.

    Jag undrar om en vuxen människa verkligen kan bli rädd av att se en reklamfilm. Det har blivit lite en av ”grej”, ungefär som ”Staffan Westerberg förstörde min barndom”.
    Det hela kan tyckas harmlöst och uppfatta mig gärna som humorlös – men jag står för min uppfattning.

  9. Hej igen,

    Mja, alltså jag kan inte hålla med om att gruppen har ”spårat ur” för att några har skrivit nedsättande kommentarer om modellen och nej jag tycker verkligen inte att en halvt skämtsam grupp på FB kan jämföras med några historiska händelser. Alls. Däremot kan man nog säga att det iaf är liknande mekanismer som ligger bakom, nämligen den mänskliga naturen i all dess fulhet. (Nej det är ingen ursäkt, bara ett konstaterande. Där det finns folk, finns det elakheter).

    Hursomhelst finns det inget så inspirerande som när folk inte tycker lika, så jag skrev ihop ett eget inlägg där jag ställde lite frågor och försökte filosofera kring det hela, läs gärna det och kommentera! http://itstheinternetstupid.wordpress.com/2009/08/04/frihet-under-ansvar/

    Och tack Anna Stina för att du länkar till min blogg, jag har inte sett det innan, kul! Hoppas du inte ångrar det…🙂

    Mvh,
    Ingela

  10. Pingback: Frihet under ansvar? « It’s the Internet, stupid

  11. Är det inte skrämmande att 90.ooo människor – av dem är säkert många vuxna – går med i en fånig grupp som till exempel denna på Facebbok?
    Är grupper liknande denna (eller enkäter om Vilket djur är du mest lik? eller Färgsorterar du din bokhylla?) något viktigt för människor med rösträtt att engagera sig i?

    Slutsatser:
    1) många vuxna människor vet inte hur de ska använda sin fritid eller – rentav -det de kallar för arbetstid
    2) reklamkampanjen har lyckats. (Det är väl meningen att flickans ansikte ska vara ”fult” och skrämmande. Se DN-artikeln om en framgångsrik reklambyrå idag 5/8:)).

    Anonym elakhet är otrevlig och fasansfullt, naturligtvis. (Vem tycker något annat?)
    Anonymitet utgör alltid en frestelse till att säga saker som man inte vågar stå för eller diskutera om man skulle ha uppgett sitt rätta namn. Jag tycker därför att det är oprofessionellt att många kvinnliga folkbibliotekarier, – som ska arbeta för ”livslångt lärande” – inte skriver ut sitt förnamn och sitt efternamn på de bloggar och sajter där de skriver. Vad säger arbetsgivarna om det?

  12. Hej!
    Inte wwww.minabibliotek.se. – där skriver alla som medverkar ut förnamn och efternamn – men väldigt många andra fina biblioteksbloggar.

    Jag har tidigare kommenterat detta med efternamnslösheten direkt till några av de kvinnor som det berör på de biblioteksbloggar/sajter som jag känner till.
    Utan att jag någonsin träffat mannen i fråga och inte vet något om hans meriter, så bara vet jag att det finns en en manlig bibliotekariebloggare Peter som heter Alsbjer i efternamn.
    Denne P A skriver ALLTID ut hela sitt namn så det har etsat sig fast.

    Däremot kan jag inte skilja alla duktiga Elin på olika bloggar från varandra. Och aldrig skulle jag veta vem det är eller var hon arbetar om jag skulle möta en Elin på en konferens eller på ett bibliotek afk (=away from keyboard).

    Vi vet ju att de flesta jobb vi får går via kontakter. Det finns en stor risk att om en arbetsgivare frågade mig här i Stockholm efter förslag på namn på en duktig bibliotekarie (jag fick faktiskt nyligen frågan från en rektor som ville anställa en skärpt skolbibliotekarie),
    så skulle jag tänka och tänka och försöka minnas och kanske skulle jag
    svara ….
    peter alsbjer. …
    För jag kan ju inte säga:
    elin.

    P S Jag tror att tjatet på till exempel Biblist om bibliotekariers ”outfit” (vilket ord!) – ett problem som ingen utanför vår kår verkar bekymra sig om –
    egentligen handlar om att vi är så anonyma. Särskilt kvinnorna. Det är nog väldigt få låntagare som vet vad bibliotekarierna (utom möjligen chefen) heter i efternamn.
    Lena

  13. Lena Kjersen Edman – när det gäller att lämna ut sitt namn så tycker jag att det är en viss skillnad om man skriver på en biblioteksblogg (för ett bibliotk) eller om man har en helt privat blogg. Jag gör både och. På vår biblioteksblogg använder alla som skriver där för- och efternamn, naturligtvis. På min privata blogg däremot vill jag (än så länge) vara lite mer anonym, där skriver jag främst för mitt eget nöjes skull bl.a. lästips och lite om vad som händer på jobbet men har inga ambitioner att ge mig in i någon kultur- eller biblioteksdebatt.

  14. Själv ser jag mycket positivt på om vi är så lite anonyma som möjligt. Att våga stå för det man skriver är förstås viktigt i en demokrati. Transparens är ett ord som kanske känns klyschigt men som jag tror på. Om folk vet vem jag är och vad jag gör, så skapar det förtroende (om jag nu inte klantar till det alldeles). Jag tror också det är positivt för synen på bibliotek i stort. I sitt jobb tycker jag att man absolut inte bör vara anonym.

    Men jag har också stor förståelse för om man vill välja att vara anonym. Det finns forum där jag medverkar (som privatperson) och där jag är helt anonym. Om jag inte fick vara det, skulle jag välja att inte delta. Vissa saker är kanske så privata eller svåra att man inte vill lämna ut sig själv helt och hållet.

  15. Undrar vad det ärsom får mig att anta att namnen här ovan: HC Barregren och Mathias Klang är namn på män -medan den med förnamnet Ingela -utan efternamn – är en kvinna. ..

    Ingen av dessa tre känner jag det allra minsta – men de två männens efternamn har (fast jag inte önskar det) ristat sig in i minnesfunktionen i min hjärna.

    Naturligtvis, Bibliobuster, ska du och alla andra ha rätten att vara anonyma på internet (bara du är snäll, men det är du nog) och i biktstolen. Vi behöver alla ibland få diskutera mycket känsliga ämnen utan att berätta så mycket om oss själva.

    Men min kommentar gäller de kvinnliga bibliotekarier som skriver i bloggar som heter sissådär ungefär: ”Biblioteksbloggen i Boklunda”.
    Varför inte presentera sig via bloggen för alla presumtiva låntagare och medläsare – jag förstår inte varför.
    Vad är det som är så farligt med det?
    Jag behöver bara sticka in nosen hos en läkare så sträcker denne ut labben och säger sitt förnamn och sitt EFTERNAMN. Både manliga och kvinnliga läkare verkar vara trygga i sin profession. Varför är inte vi det?
    Och inte skulle någon läkare skriva ut ett recept och underteckna det med ”personalen på vårdcentralen”.
    Vi var några häromdagen som var på Kulturhuset i Stockholm och kikade på ett meddelande om vilka böcker ”personalen” rekommenderade!!!!
    En i vår grupp hävdade då bestämt att han trodde att bibliotekarierna på Kulturhuset hade kommit fram till gemensamma bokfavoriter genom sluten omröstning.
    En annan trodde på handuppräckning …..

  16. Rättelse av mitt eget inlägg.
    Det brukar vara underrubriken på det som jag kallas ”bibliotekarier-utan-efternamns-bloggar” som är sissdådär ungefär ”Biblioteksbloggen i Boklunda”,
    Bloggnamnet brukar vara klatschigare än så.
    För att ge ett exempel, som Bibliobuster önskar, så kan jag nämna Lidingös efternamnslösa blogg Biblioteksbella.

  17. Nu är vi rejält off topic, om man tänker på vad ursprungsinlägget handlar om. Men ändå – det här med att kvinnor använder förnamn och män hela sina namn, är inte det genus- och historiskt relaterat? Det borde ju ändå spela in här, att kvinnor så ofta presenterar sig och presenteras med bara sitt förnamn, medan det anses viktigare att män presenteras med efternamn. Jfr t ex seden att kvinnor tar mäns efternamn vid giftermål etc… Inte hela förklaringen men säkert spelar det in.

  18. …. ja, men som bibliotekarie och feminist

    vill jag inte att vi, när vi bloggar och uppger vårt yrke, härmar flygvärdinnorna (deras yrke heter säkert inte ”flygvärdinna …),
    som för det mesta är kvinnoroch alltid bara definieras av sitt förnamn ,

    utan att vi – liksom flygkaptenerna (och de flesta bibliotekscheferna) är möjliga att identifiera genom ett särskiljande efternamn.

    Vem har inte under sin senaste flygresa hört den här genussårande och klassförtryckande ramsan:
    ”Detta är er flygkapten Peter Flygstolt som hoppas ni har en angenäm resa. I kabyssen blir ni väl omhändertagna av Bettan och Madeleine”.
    Jag opponerar mig alltid när detta basuneras ut ur högtalaren – hoppas att alla andra bibliotekarier gör det också.
    Att vara feminist är ju att tro att historiskt förankrade seder som är orättfärdiga eller kränkande för endera könet är möjligt att ändra – och att jag själv bär en del av ansvaret för att ändring kan ske.
    Vi alfabetiserar ju inte våra bokförfattare efter deras förnam: William, Simon, August, Gerda, Ellen .. även om en del av mina kvinnliga studenter (aldrig de manliga studenterna) kallar kvinnliga författare (aldrig några manliga) som Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf för Astrid och Selma. Till och med i uppsatser!

    Utanför ämnet, ja Bibliobuster , du har rätt – men inte helt.
    För:
    ALLT HÖRER SAMMAN
    som de sade, de gamla romantikerna!

  19. Det finns förklaringar till och olika sidor av allt.

    Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf heter nog Astrid och Selma delvis på grund av (eller tack vare, det är en positiv egenskap) att de är folkkära (och det funkar dessutom för att det inte finns så många Astridar och Selmor att blanda ihop dem med). Nog för att 60.000 sörjande slöt upp vid Augusts begravning, men folkkär? Det är väl i alla fall inte det första epitet man kommer att tänka på.

    Flera av mina kvinnliga kolleger på Stockholms stadsbibliotek vill helst bara ha förnamnet på sin namnskylt och på hemsidan. Jag har inte gått in på djupet när det gäller anledningar till det, men vet att försiktighet spelar in. Alltså rädsla. Man vill helst inte kunna bli identifierad.

    Exemplet med flygkaptenen och kabinpersonalen är väldigt träffande. Har kabinpersonalen en mer ”folkkär” roll? Vill de helst inte kunna bli identifierade? Jag vet inte, men oavsett sådana förklaringar skulle det verkligen vara ett enkelt steg bort ifrån objektifiering att presentera flygvärdinnor med hela namnet.

    Bakom detta bidrag i debatten står (den här gången kan jag ju inte låta bli) Sandra Sporrenstrand. Som är född under 70-talets andra hälft och tillhör en generation som tar i hand och i 9 fall av 10 bara säger sitt förnamn, både kvinnor och män. Varför det är så får jag vända och vrida på en annan gång.

  20. Tack Sandra för intressant nulägesrapport.
    (Jag slutade – med saknad – som bibliotekarie för flera år sedan för att arbeta som litteraturvetare så jag uppskattar att få ta del av dina erfarenheter. Fast helt okunnig är jag ej. De flesta av mina vänner är bibliotekarier eller författare.)
    Undrar om du vågar ha någon åsikt om det kan ligga något i min fundering om att det kan finnas samband mellan många kvinnliga bibliotekariers ovilja att ha en identitet via ett efternamn
    och många kvinnliga bibliotekariers (min källa: Biblist och bloggen Biblioteksbella) nervösa behov av att vara hippa och klä sig (”outfit”) så att absolut ingen ska misstänka att hon är, just, BIBLIOTEKARIE.
    Som litteraturvetare (eller författare,lärare, jurist, läkare, bagare) kan man se ut nästan precis hur som helst och ha vilka sandaler som helst – bara man är KOMPETENT.
    Och efternamnet skäms man inte för.
    Jag hade dessutom gärna , när jag var bibliotekarie, velat ha någon sorts gemensam yrkesklädsel – i stil med läkarna som nu på många lasarett kämpar för att få behålla sin – för då hade det varit mycket lättare att röra sig litet hur som helst på biblioteket (eller skolan eller den plats där jag arbetade).
    Vad tror du?
    Är det ett problem detta att 2000-talets halvgamla (halvunga) välutbildade kvinnliga bibliotekarier inte är STOLTA över sitt yrke – eller är det kanske bara mitt privata problem eftersom jag älskade att vara bibliotekarie och ville att helst hela världen skulle veta vad jag hette och vad jag arbetade med?
    Tack än en gång för din fina kommentar!
    lena kjersén edman

  21. Jag har inte alls studerat de här frågorna närmare, men eftersom jag väl tillhör den halvgamla/halvunga🙂 grupp det gäller kommer här mina egna reflektioner. Andra kan ha andra erfarenheter.

    Till att börja med tror jag att frågan om för- och efternamn och frågan om yrkesstolthet i biblioteksbranschen är två olika frågor som inte har så starka kopplingar. Dessutom finns som sagt skillnader mellan äldre och yngre generationer i de här frågorna.

    Det jag nämnde om att kvinnliga kolleger inte vill skylta med hela sitt namn har, vad jag minns, alltid gällt kvinnor som tillhör en äldre generation än min, framför allt om det handlar om att synas på bibliotekets webbplats. Stockholms stadsbibliotek har haft en minst sagt livlig debatt kring frågorna om hela namnet och bild på personalen på webbplatsen, där protester har framförts från delar av personalen och det slutat med ett tvångslikt beslut från cheferna. Man ska kunna ange goda skäl för att slippa presenteras med hela namnet och bild. Det var en väldigt tråkig diskussion att följa, för det pratades aldrig om de goda skälen att faktiskt ha fullständiga personalpresentationer på webben. Jag gissar att anledningarna bakom protesterna var följande. Den något äldre personalen det gällde använder inte webben som informationskanal på samma självklara sätt som yngre personer gör, och ser därför inte fördelarna med kompletta uppgifter. Det har aldrig behövts förr. Min andra spekulation, som är intressant om den stämmer, är att personerna som inte vill presentera sig ser internet som en plats där ungdomar hänger ut sig och därefter råkar illa ut. Bibliotekarierna/biblioteksassistenterna kanske känner att ”jag har inga behov av att visa upp mig på nätet och vill heller inte ta konsekvenserna det kan få”. Jag minns inte om det bara var kvinnor som protesterade, jag tror inte det, men när jag nu tittar på listan över personal på Stadsbiblioteket (huvudbiblioteket) hittar jag inga män med enbart förnamn, däremot ett litet antal kvinnor.

    Alltså – den här problematiken har inte handlat om oss ”halvgamla”. När det gäller oss har jag heller aldrig hört talas om att det skulle vara pinsamt att avslöja att man är bibliotekarie. Däremot finns det, som vi alla vet, fördomar och tråkiga uppfattningar om vad bibliotekarier är och gör, så när jag presenterar mig som bibliotekarie och förstår att personen framför mig utgår ifrån att jag ”stämplar böcker” hela dagarna (jo, sådana kommentarer kan man faktiskt få) tar jag gärna tillfället i akt att beskriva just mina arbetsuppgifter. Vår bransch är under ständig uppdatering, och är man av den trendkänsligt nervösa sorten – och klär sig i moderiktiga outfits – tror jag inte att man i första hand är den som bara jobbar med gamla tråkiga böcker och levererar snipiga svar från en informationsdisk, utan att man jobbar på ett annat sätt och gärna tar sig an nya uppgifter, som all webbaserad interaktivitet biblioteken jobbar med, till exempel. Det är inte min uppfattning att någon av oss vill dölja vad vi arbetar med.

    Jag tror snarare att de bibliotekarier som är aktiva på nätet och diskuterar biblioteksverksamhet i bloggar och i andra sammanhang är stolta över sitt yrkesval och ser dess potential – så varför inga efternamn? Jag tror visserligen inte att vi läser samma biblioteksrelaterade bloggar, Lena, så just det du läst kan jag förstås inte uttala mig om, men det är ju som Anna-Stina sa i en kommentar en bra bit upp på den här sidan – i jobbet är man, och ska man vara, en identifierbar person, men i de sammanhang på nätet där man uttalar sig som privatperson är det ofta pseudonym som gäller. Är man bibliotekarie och har en blogg som till stor del handlar om biblioteksverksamhet, men där man också tar upp privata ämnen, eller bara personliga åsikter om biblioteket man jobbar på, kanske man inte vill heta Pernilla Persson på Stockholms stadsbibliotek och därmed representera både sig själv i sin yrkesroll och indirekt också sin arbetsplats. Det är helt enkelt inte det som är syftet med bloggen. Kallar man sig Biblionilla, även om läsarna kan räkna ut att det är Pernilla Persson på Stockholms stadsbibliotek som gömmer sig bakom namnet, sänder det inte alls samma officiella signal. Och om det nu förekommer att ”halvgamla” bibliotekarier tycker att yrket har så dålig klang att man vill undanhålla vad man jobbar med tror jag det tar sig helt andra uttryck än att man uttalar sig under pseudonym.

    Pseudonymanvändande tror jag alltså framför allt är en del av vedertagen nätetikett, eller nätkutym, och användande av för- och efternamn har både att göra med vad man vill kalla sig på nätet och hur man presenterar sig till vardags, öga mot öga (apropå att min generation sällan nämner sitt efternamn i det sammanhanget). Så med alla de här många orden vill jag säga att utifrån de namn man ser, eller inte ser, behöver man inte bekymra sig för att vi halvgamla bibliotekarier inte står upp för vad vi jobbar med.

    Filosoferar Sandra Sporrenstrand, stolt bibliotekarie.

  22. Vill du Sandra inte arbeta med ”gammal litteratur”?
    Varför?
    Inte med Ellen Key?
    Inte med Mary Wollestonecraft?
    Inte med Ludvig Wittgenstein? Eller Sven Fagerberg? Eller Copernicus?
    Inte kunna hjälpa en låntagare att jämföra faktauppgifter från olika tider?

    Men det vill ju våra låntagare att vi ska kunna och göra!
    De önskar sig kunniga bibliotekarier, inte minst vill de att vi ska ha bättre kunskap än dem själva om litteratur av olika slag. De vill att vi som yrkesutövare inte ska vara några nu-fånar, utan att vi ska vara allmänbildade även om texter och företeelser från tidigare sekler.
    Detta enligt nästan alla låntagarundersökningar.
    (Det finns flera rätt nya uppsatser från olika media- och kommunikationsutbildningar som belyser och bekräftar detta. Jag har själv varit handledare på någon eller några. I Umeå och i Uppsala.)
    Aldrig under mina många år som bibliotekarie har någon fråga mig om jag stämplar i böcker. (Jag tror dig förstås på ditt ord. Det finns också människor som tror att det är flygvärdinnors huvuduppgift att servera kaffe …)
    Många människor som jag möter i mitt nuvarande arbete har sagt att de är missnöjda med att det finns folkbibliotekarier som inte har överblick och kunskap om äldre fack- och skönlitteratur (tidskrifter, artiklar m m ) eftersom den grundläggande bibliotekarieutbildningen under senare år inte ger studenterna vettig träning i litteraturkunskap och litteraturförmedling.
    Nyskriven litteratur kan ju var och en själv numera hitta på nätet eller i bokhandeln. Till det behövs det inga högre studier.
    Jag skriver delvis om detta problem i uppsatsen ”Björnarna Puh och Ranelid. Om skönlitteraur på bibliotekarieutildningarna1 i boken DEN SKÖNA LITTERATUREN. I OCH UTANFÖR BIBLIOTEKET; (SAB och BTJ 2000.)

    Det finns idag bibliotekarier som gallrar utan att ha kunskap om äldre litteratur. De gör sig av med böcker efter en enfaldig matematisk modell. Har böcker stått orörda så och så länge, så ska de kasseras! (På en del ställen – ja det är sant! -är det personalen som INTE har bibliotekarieutbildning som utför detta arbete.)
    Tänk på den yrkesmässiga förnedring som nu sker på stadsbiblioteket i Malmö!
    Läs ledaren i Expressen idag 14/8 eller bloggaren Bernurs kommentar …
    Man vill gråta.
    Lena
    P S Vilka biblioteksrelaterade bloggar läser du som jag kan ha missat? Jag är en alltför flitig blogg -läsare, så jag har svårt att tro att jag har missat någon.
    Det tråkiga är, tycker jag, att det är så få människor utanför biblioteksvärlden som engagerar sig i det du och jag och många andra ”biblioteksbloggskrivare” vill debattera.
    Hoppas att jag har fel härvidlag och att du eller Bibliobuster har exempel på motsatsen!

  23. Oj oj, nu blev det fel. Det är svårt att vara tydlig i skrift.

    Det var helt klart ett dåligt exempel när jag skrev om att jobba med gamla tråkiga böcker och även det om att leverera snipiga svar från en informationsdisk. Det det handlade om var oron att yngre, trendmedvetna bibliotekarier skulle se sitt yrke som något trist och förlegat, något man inte kan vara stolt över. I den mån det finns en risk för det har det ofta att göra med utomståendes förlegade syn på biblioteksverksamhet. I själva verket hänger biblioteken till stora delar med i utvecklingen, vilket vi i branschen kan vara stolta över, och många bibliotekarier i min egen ålder arbetar gärna med exempelvis ny teknik.

    Inget ont sagt om vare sig tryckta böcker – gamla och nya – eller bemanning i informationsdisk och därmed nödvändig kompetens. Det är två grundpelare i biblioteksverksamheten.

    Det fina är att den äldre litteraturen och den generella allmänbildningen om gammalt och nytt inte på något sätt blivit oviktigare i och med det nya sättet att arbeta. Tvärtom. Just nu pågår projektet ”Långa svansen” på Stockholms stadsbibliotek, som syftar till att lyfta fram gammal och bortglömd litteratur, nu i projektets början litteratur från 1920- och 30-tal. Man använder kanaler som Twitter och bibliotekets webbplats, förutom själva biblioteksrummet. Det är ett exempel.

    Själv jobbar jag sedan flera år med webbplatsen Stockholmskällan, http://www.stockholmskallan.se, ett samarbete mellan Stadsbiblioteket, Stadsmuseet, Stadsarkivet, m.fl., om Stockholms historia, från äldsta tid till i dag. Det hela går ut på att intressant material, allt från foton och kartor till berömda och obskyra stockholmska författarskap, ska presenteras på webben för att inte riskera att bara agera hyllvärmare. Så sådant som är gammalt är i själva verket min specialitet.🙂

    Och det är inte svårt att hitta exempel på att bibliotekariers allmänbildning, kunskap om litteratur och definitivt förmåga att jämföra faktauppgifter i högsta grad är relevant och i tiden, för mig som för alla andra bibliotekarier. På de punkterna blir jag utmanad både i informationsdisken och i andra forum, som chattjänsten inom Fråga biblioteket. Där gäller det att vara snabb i skallen och kunna svänga mellan bastubygge och genusteori på två röda. Tålamodet är ofta begränsat i cyberrymden. Det är sant att litteraturvetenskap inte ingår i bibliotekarieutbildningen, åtminstone inte den jag gick i Uppsala 1999-2001, men många med mig skaffar sig en examen eller åtminstone ett antal poäng i ämnet före eller efter bibliotekarieutbildningen. Det låter tråkigt att det skulle finnas allvarliga brister på det här området bland personalen på dagens bibliotek. I så fall är det dags för ett kunskapslyft.

    Att äldre litteratur gallras på ett ogenomtänkt sätt är sorgligt. Ett sätt att förhindra det är satsningar i stil med ”Långa svansen” – att få upp intresset för det som håller tidlös kvalitet. Ett annat är specialkatalogisering. Jag har många erfarenheter av att det i gamla och nya verk gömmer sig intressanta kapitel och artiklar som nästan är omöjliga att hitta för att de inte syns i bibliotekskatalogen. I katalogen kan det se ut som att vi saknar litteratur inom olika ämnesområden, trots att det finns guldgruvor – om man råkar veta vilken bok man ska bläddra i. Om vi ”halvgamla” bibliotekarier saknar vissa sakkunskaper är vi åtminstone utbildade i informationssökning, men det hjälper inte om databasen inte innehåller tillräckligt mycket information. Inte konstigt att böckerna inte används.

    För övrigt – ny litteratur är också kul. Ena hälften av min tjänst tillbringar jag sedan i maj på lilla Sture bibliotek, Stockholms nyaste. Jag och fem kolleger har byggt upp beståndet och fokuserat på sådant som är nytt, både det som kan hittas i travar på Pocket Shop och sådant som är i princip okänt men bra och intressant. Det är fantastiskt roligt och utmanande att köpa in böcker till Sture bibliotek, bland det roligaste jag jobbat med under mina hittills åtta biblioteksår. Och visst tar vi in en del klassiker också – Mary Wollstonecraft är inte representerad, ser jag, men väl flera av hennes efterföljare, som Charlotte Brontë, George Eliot och Virginia Woolf.

    Slutligen frågan om biblioteksbloggar – du nämnde en Biblioteksbella, och eftersom jag inte hört talas om den bloggen eller visste vad du läst i övrigt nämnde jag att jag inte kunde uttala mig om just det du läst. Jag är inte alls en flitig bloggläsare, det blir Bibliobuster och Biblioteksbloggen emellanåt.

  24. Puh!
    Tack – och av hjärtat:
    förlåt Sandra för att jag missuppfattade dig när det gäller kärleken till litteratur (inte minst facklitteratur) som kommit ut före sekelskiftet!

    Tack också för att du informerar mig om bristerna i databasen. Det var nytt för mig.
    Hur har det blivit så? Var ligger skulden? Hur åtgärdas detta?

    Twitter för att lyfta fram äldre litteratur är ETT sätt, men jag tror fortfarande att det bästa sättet är att själv som bibliotekarie
    1) vara beläst
    ( tro det eller ej, vi har kollegor som tycker att det är negativt att det finns en föreställning hos allmänheten att vi är mer kunniga än de flesta när det gäller fack- och skönlitteratur i alla dess former. Jag menar att om den föreställningen om oss ännu finns kvar så är det något positivt som vi borde försöka leva upp till.)

    2) våga informera i alla sammanhang om det som finns på hyllor och i magasin.
    Stockholms stadsbibliotek är kanske litet speciell, men på de flesta folkbibliotek i landet finns det massor av oprövade möjligheter att sprida kunskap på olika sätt.
    Samarbeta med studieförbunden borde alla göra – de finns överallt! – så att vi nu i terminstarten knallar runt i de olika cirklarna och presenterar oss och de media vi arbetar med . Inte bara i litteraturcirklar,.
    När hälsade bibliotekarien senast på i den lokala schackklubben?

    Twitter används nästan inte alls av ungdomar. Jag tror vi har en övertro på den så kallade nya tekniken. Den är umärkt när det gäller praktiska (jättebra!) knep som att kolla på nätet var en bok finns eller sätta om ett boklån.

    Jag tror, som du, att det är dags för ett kunskapslyft.
    Utbildningen har jag tjatat om så länge så där vågar jag inte längre tro på någon förbättring.

    Fortbildning för oss ,både när det gäller facklitteratur och skönlitteratur, är viktig!
    Hur ska vi annars kunna utrangera (gallra) med kunskap och gott samvete?

    När det gäller skönlitteratur så handlar det inte om litteraturVETENSKAP, vi behöver inte träna oss i analys och metodik. Utan istället få mer allmänbildning, genrekunskap och träning i att förmedla kunskapslust och läsiver.
    Eftersom jag har haft en del kurser för bibliotekspersonal om unga författare =födda på 1970- och 1980-talen , så vet jag att det finns en kunskapslucka hos många bibliotekarier i alla åldrar också om moderna författares verk.
    Luckor är till för att täppas till. Det är aldrig försent med livslångt lärande.

    När jag tittar in på spännande Sturebiblioteket ska jag fråga efter dig. Så kan vi skaka hand och säga alla våra namn och ge varandra boktips och bloggtips!

    ”Chefen fru Ingeborg” .
    Det är inte ett blogg tips.
    Förutom bloggaren Bernur vill jag gärna varmt anbefalla bloggaren Vixxtoria.

    Den bästa — och PRISBELÖNTA – biblioteksbloggen är

    http://www.minabibliotek.se
    Västerbottens och biblioteksvärldens stolthet!

    Tack för att det finns bibliotekarier som du, Sandra!
    lena kjersén edman

  25. Apropå yrkesstoltehet: En berättelse ur livet.

    Våren 2009 fick personalen på fritidshemmen fortbildning i stor skala i Stockholm, Göteborg och Malmö.
    Strålande lycklig blev jag när jag uppdraget att föreläsa om BIBLIOTEK OCH LÄSNING för tusentals pedagoger som dagligen träffar barn mellan sju och fjorton år.
    Vilken chans att sprida evangelium = det glada budskapet!

    Men eftersom jag inte vet hur man i nuläget på biblioteken i Sverige samarbetar med fritids så ville jag göra detta tilsammans med att barnbibliotekskonsulenterna.
    Marie Johanssen här i Stockholm sade omedelbart JA! KUL!
    Likaså konsulenten Gertrud Widerberg i Göteborg.

    Men i Malmö ville ingen följa med mig. Inte konsulenten, ingen annan bibliotekarie heller. Vänligt och tystlåtet avböjde de mina önskemål-
    Jag tjatade, frågade, bönföll. ”Det tar ju bara en timme. Vill ni verkligen missa denna unika chans att träffa massor av fritidspersonal?”
    Svaret var: ”Vi är ledsna. Vi omorganiserar och kan inte tänka på annat.”

    NU förstår jag -efter att ha läst Sydsvenska Dagbladet 13 augusti 2009 – konsulenten och alla andra stackars kollegor på Malmö stadsbibliotek. De var tvingade att kraftigt förändra all tidigare verksamhet (som varit mycket uppskattad) och var tvingade av sin chef Elsebeth Tank och ansvariga politiker att minska ner bokantalet med minst en fjärdedel.

    Hoppas att det blir en facklig solidaritetsprotest mot skandalerna i Skåne. (I Lund vill ju, som bekant, en bibliotekschef som inte är bibliotekarie ett enda dugg att det ska finnas personallösa biblioek.). Fackanslutna bibliotekarier har inte STREJKat – vad jag kan minnas – sedan 1970-talet.
    Är det kanska dags nu? Dags för akademiskt utbildade bibliotekarier att vara yrkesstolta!

    lena kjersén edman

  26. Nu äntligen ska jag svara.

    Angående att Twitter nästan inte används alls av ungdomar – mitt syfte är inte försvara den webbinriktade delen av biblioteksarbete, och jag vet heller inte hur effektiv Twitter varit som marknadsföringskanal för ”Långa svansen”-projektet, men det lär finnas minst en miljon Twitter-användare totalt. Och det är ju inte bara ungdomar vi vill nå.

    Angående specialkatalogisering – mindre och mindre resurser läggs på katalogposter. Det gäller specialkatalogisering och det gäller ämnesord. För Stockholmskällans del har jag många gånger fått propagera i motvind för vikten av att arbeta med posterna och ämnesorden. Vi är många som upplever det som att den tid som skulle kunna läggas ner på katalogposter inte ses som välanvänd tid, att det skulle vara ett förlegat arbete på ett modernt bibliotek. Jag behöver väl inte säga att det är väldigt kortsiktigt tänkt, i vårt så kallade informations(söknings)samhälle. ”Informationsåtervinning” var ett ord som ven i luften på bibliotekarieutbildningen, och det är just det man förhindrar om man drar ner på arbetet med bibliotekets i särklass viktigaste databas.

    Varför det har blivit så och hur det kan åtgärdas kan jag inte riktigt svara på. Det handlar om prioritering. (Och ett ”jippo” som ”Långa svansen” ses som något mycket mer hett än specialkatalogisering även om det syftar till samma sak, åtminstone delvis – att bibliotekets material ska användas istället för att samla damm. Säger jag lite beskt, trots att jag verkligen inte har något emot ”Långa svansen”, tvärtom.)

    Ja, det var väl allt för den här gången. Vi syns på Sture bibliotek!

  27. Pingback: Bristande källkritik i samband med ”Haitigruppen” på Facebook « BiblioBuster

  28. Pingback: Lämnar du Facebook på måndag? « BiblioBuster

Kommentarer inaktiverade.