Bibliotekarieyrket och samhällsutvecklingen

Ibland saknar jag tiden då jag läste på universitetet. Varken förr eller senare har jag haft tid eller möjlighet att fördjupa mig på någon djupare nivå i teorier om samhällets utveckling. Man tyckte sig kunna förklara och förstå en massa saker bara genom att läsa teorier. Det var en skön men kanske bedräglig känsla. Idag hänger de gamla teoretikerna kvar som skuggor och man minns ett begrepp där och ett annat där.

När jag tar del av debatten kring gallringen på Malmö stadsbibliotek är det Durkheims teori om arbetsdelning som poppar upp. En del av teorin går ut på att ju mer samhället utvecklas, ju mer specialiserade blir våra olika funktioner i samhället. Samtidigt förändras moralen och grunderna för sammanhållningen i samhället. Idag har vi uppnått en hög grad av arbetsdelning och en hög grad av individualisering i våra värderingar. Många yrken har påverkats av detta i sitt innehåll och vad gäller hur man inom professionen uppfattar sitt uppdrag.

Bibliotekarie är ett sådant yrke som har specialiserats i sitt innehåll över tiden. Idag är man master eller magister i biblioteks- och informationsvetenskap. Utbildningen har akademiserats och innehållet har utvecklats i flera olika riktningar. Ändå vet vi alla att yrket dras med svåra stereotyper som tycks sprungna ur en helt annan tid. Bibliotekarier kan väldigt mycket om böcker, särskilt skönlitteratur, och förutom att de hyschar för att det ska vara tyst i biblioteket så stämplar de också och lånar ut böcker… Den här bilden tycks rentav löjligt förlegad, men att den finns kvar skiner igenom de få gånger som bibliotek och bibliotekarier diskuteras offentligt. T ex nu i samband med gallringsdebatten i Malmö. Läs t ex inlägget i Biblioteksbloggen.

I debatten framförs av kritikerna gång på gång bibliotekets uppdrag att låna ut böcker och bibliotekariernas roll att serva med detta. Detta trots att bibliotekets utlånande funktion inte alls är ifrågasatt av Malmö stadsbiblioteks ledning. Som  jag uppfattar det vill man bredda bibliotekets verksamhet och använda personalens kompetens för fler uppdrag som rör inspiration och att skapa delaktighet hon invånarna.

Efter att ha gjort en omvärldsanalys har man ytterligare velat profilera bibliotekets roll. Det har inte fallit i god jord hos personer som vill att bibliotek ska förbli boktempel med en utlåningsservande personal. Kanske är detta motsättningar som av nödvändighet måste uppkomma vid förändring, kanske är det bara vi i biblioteksvärlden som är dåliga på att kommunicera vad individualisering och arbetsdelning betyder för bibliotekens funktion i vårt samhälle.

I Uppsatser.se finns det lite mer att läsa om bibliotekarieyrket.

29 thoughts on “Bibliotekarieyrket och samhällsutvecklingen

  1. Jättebra skrivet. Jag, som arbetar som företagsbibliotekarie, kan lägga till vi bibliotekarier består av en spretig samling individer som sysslar med oerhört många olika saker.
    Några av oss bloggar och arbetar med uppsökande verksamhet och debatter på nätet och ute i livet, andra sitter och katalogiserar och lägger in bokbestånd, tidskrifter och liknande i databaser. Några digitaliserar samlingar, några arbetar med information och informationssökning, vi undervisar elever, forskare, allmänhet och andra bibliotekarier, så här finns även en pedagogisk aspekt, några skriver själva vetenskapliga artiklar inom vårt område biblioteks- och informationsvetenskap, vi gör utredningar och omvärldsanalyser, vi arbetar inom projekt och samverkar med andra. Visst – några av oss sysslar verkligen med skönlitteratur, bokcirklar och boktips, men många av oss gör det inte alls.
    Att det ska ta sån tid att få vår omvärld att förstå detta, och har vi inte alla hört uttrycket: ”Du ser inte alls ut som en bibliotekarie!”

  2. Jag skulle vilja påstå att debatter som denna delvis är ytterligare ett exempel på hur författare talar i egen sak. I enlighet med hur författare har dominerat biblioteksdebatten under de senaste decennierna (se Åse Hedemarks avhandling).

    Villkoren för författarna är idag också under omvälvning. Kommer man ens att kunna ta betalt för böcker i framtiden? Se debatten om detta som fördes hos t ex Bokhora. Då blir förstås biblioteken väldigt viktiga, man får som författare fortfarande en – dock liten – slant för att bli utlånad. Det är klart att man är rädd för att bli utgallrad…? (Lite konspirationsteoretisk där.)

  3. Jag tycker att det är bra att folkbibliotekets verksamhet och mål diskuteras offentligt. Många verkar ju tro att vårt uppdrag faktiskt består i att enbart låna ut skönlitterära böcker i tryckt form. Dessutom verkar det som om flera dessutom lever i föreställningen att ett bibliotek som enbart sysslade med detta skulle främja bildning, skapa läslust och bidra till ett demokratiskt samhälle i högre grad än ett bibliotek som erbjuder datorplatser och pedagogisk vägledning, anordnar sagostunder, bjuder in politiker till debatt och håller skrivarkurser för tonåringar etc etc.
    Nu finns det ju tillfälle för oss som arbetar på bibliotek att förklara varför vi väljer att arbeta som vi gör och vilket uppdrag vi faktiskthar. Jag misstänker också att det finns kultur- och litteraturdebattörer som egentligen inte är så intresserade av biblioteksverksamheten utan argumenterar mer i egen sak. För vissa blir det ett sätt att positionera sig och ta ställning mot det som man uppfattar som kulturell förflackning.

  4. Man märker ju också att de flesta verkar tro att biblioteken bara har skönlitteratur. Säkert är en hel del av materialet gamla handböcker i olika ämnen (t.ex. gamla instruktionsböcker i Word eller liknande). Och var ska man ha alla böckerna om man inte får gallra?

  5. Bra skrivet.
    Idag är det författarna som går samman och uttrycker sin oro över MSB’s utveckling i Sydsvenskan. Idag tänkte jag också, varför gjorde jag inte en uppsats om gallring när det begav sig? Där jag arbetar befinner vi oss också mitt i en stor gallringsprocess, och vi diskuterar det jämt och ständigt. Jag tycker att gallring är en intressant del av bibliotekets verksamhet/funktion. Och orsaken till att jag inte skrev uppsats om det (och ingen annan jag kände) var att utbildningen hade ingen kontakt med det faktiska arbetet på biblioteket, vilket jag alltid tyckt varit en stor brist i utbildningen.

  6. Kul att läsa ditt teoretiska raster över debatten. Det var inte långt men gav mig en hel del tankeinspiration. Tack!

  7. Men har på senare år
    verkligenvi bibliotekarier på de flesta folkbibliotek I PRAKTISK HANDLING visat vad vi vill åstadkomma med facklitteraturen när det gäller ”livslångt lärande”?
    Jag tycker inte det.

    Det är väl inte konstigt att många tror att bibliotekarier mest värnar om skönlitteratur när nästan aldrig en folkbibliotekarie ”bokpratar” om facklitteratur – än mindre gör det utanför huset. (Jag uppprepar min tidigare fråga från diskussionen här på bloggen om sociala medier:
    När besökte en folkbibliotekarie senast den lokala schackklubben?
    Eller ABF-studecirkeln om – till exempel – Afrika? Eller om tysk kultur? Eller om konstsmide?)

    Varför är vi så skraja att tränga oss in där kunskapssugna människor vistas i grupp?

    Om vi ändå gör det (är min erfarenhet) blir alla så förvånade!

    VA,
    får en bibliotekarie vistas utanför biblioteket!

    Något av det sorgligaste i Malmöschefens förvirrade försvar i Sydsvenska Dagbladet är – tycker jag – att hon tror att facklitteraturen har spelat ut sitt roll.
    Hon verkar tro på fullt allvar att man genom att söka information på nätet om svenskt klass- samhälle och namngivning (för att ta ett exempel som rinner upp i min hjärna) kan få samma eller likvärdig information som den får som läser Ronny Ambjörnssons idéhistoriska bok ”Mitt förnamn är Ronny”.

    Varför visar vi folk bibliotekarier inte vår stolthet över och vår kunskap om våra samlingar?
    Varför erbjuder vi inte regelbundna kåserande föreläsningar av kunniga människor (en gång i veckan, alltid samma dag och samma tid) – utgående från böcker/tidskrifter på olika fackavdelningar.
    Akvariefiskar…
    Rymden…
    Krigsväsen …
    Gynekologi….

    När bibliotekarier skriver bloggnotiser om litteratur handlar det också nästan enbart om skönlitteratur (om det inte gäller facklitteratur av en ”kändis”, som t ex Heberlein).

    Konstigt, konstigt –
    jag är bibliotekarie och har fil dr-examen, umgås med bibliotekarier, var med och startade bibliotekarieutbildningen i Umeå , har undervisat och handlett på två av de utbildningar för dem som i framtiden ska arbeta som till exempel bibliotekarie –

    ändå FÖRSTÅR JAG INTE vad Anna Åkerberg skriver här i sitt inlägg.

    Då kanske det inte är så konstigt att den så kallade allmänheten inte längre fattar vad det är en folkbibliotekarie idag – enligt Anna Åkerberg och den danska bibliotekschefen i Skåne – EGENTLIGEN ska och bör göra för att vara en kompetent och duglig yrkesmänniska.
    (Jag är inte särskilt skärpt, det medges gärna , men inte dummare än de flesta andra.)

  8. Det jag egentligen vill säga
    i ett litet pip
    som jag ändå önskar skulle höras av Elsebeth Tank och Peter Alsbjer och likasinnade –
    är :
    HEJA PAPPERSBOKEN
    (d v s dess innehåll – kan lika gärna vara en e-bok,en ljudbok eller något i den stilen.)
    De många bibliotekarier som jag känner som arbetar i informationsdiskar för vuxna berättar samfällt att de får allt färre frågor – människor söker idag i allt större utsträckning information själva (och några få i landet, till exempel sådana som jag, frågar också på internettjänstenFråga biblioteket).

    Förr sades det att bibliotekarier var anomyma typer som gärna gömmer sig bakom ett katalogskåp. Nu är katalogskåpen borta – men kanske hukar en och annan anonym bibliotekarie istället bakom sin dator? Kan det vara så?

    Sagostunder för barn (som det står om här ovan) är en underbaroch av alla känd företeelse som har funnits nästan lika länge som svenska folkbibliotek.
    Men hur är det med ”sagostunder” och informationsstunder för vuxna?

    Och då menar jag inte skönlitterära eller facklitterära jippon för 400 personer som är det som Elsebeth Tank vill fixa på sitt bibliotek, utan min dröm är att det som barnbibliotekarier på folkbibliotek har gjort i så många år (”bokprat”) skulle utövas också av s k vuxenbibliotekarier.

    Jag tror också att alla förstår att de författare som bibliotekschefen E T tänker hyra in och betala arvoden för (när hon blivit av med de besvärliga böckerna) är de som för ögonblicket är ”kändisar”, typ Peter Birro eller Alex Schulman.
    Knappast skönlitterära författare som Malte Persson eller Ola Larsmo, barnboksförfattare som Gunnel Linde eller fackboksförfattare som Svante Nordin …
    Eller vad tror ni andra?

  9. Jag tror inte det är så att Malmö stadsbibliotek vill göra sig av med alla sina pappersböcker. På något sätt har det blivit en vulgärtolkning i media, att alla pappersböcker ska kastas ut (eller ”bäras” ut var det väl).

    Jag håller med om att vi för sällan ”bokpratar” om facklitteratur och jag ställer mig också tveksam till Tanks uttalande om att facklitteratur är av mindre vikt idag när så mycket av informationen är nätbaserad. Det vi har kunnat se på biblioteksfronten är att framförallt vetenskapliga tidskrifter frångått pappersformatet. Men visst är det så att den ökade informationstillgången på nätet har påverkan på våra utlåningssiffror vad gäller facklitteraturen. Enstaka faktauppgifter är ju idag så lätta att slå upp på nätet.Men de genomarbetade facklitterära verken tror jag också kommer att fylla sin plats en tid framöver.

  10. Lena: Jag har kanske uttryckt mig oklart eller otillräckligt. När jag läser våra båda inlägg nu är min reflektion att vi faktiskt talar om samma sak: att arbeta med och väcka intresse för materialet på ett engagerat och aktivt sätt, inte bara ställa materialet till förfogande på hyllan. Jag har själv arbetat på fackavdelning när jag tjänstgjort på Malmö stadsbibliotek och tycker som du att det är viktigt att lyfta fram facklitteraturen genom föreläsningar, bokprat och författarbesök. Och, Malmö stadsbibliotek ser verkligen inte böcker som något ”besvärligt”. Vi köper in i minst lika stor omfattning som vi gallrar! Jag ska inte tala för Elsebeth men har inte fått uppfattningen att hon driver en förytligandets linje.

  11. Jag läser det Elsebeth Tank skriver i Sydsvenska Dagbladet 13 augusti samt signaturen Mats (lärare på högskolan i Malmö) frekventa kommentarer till det som sker. Sedan har jag läst det Peter Alsbjer skriver om saken och kommentarerna här.
    Det är absolut inte fråga om en vanlig utrangering (gallring) utan den utgallring som sker i Malmö nu i alldeles för rask takt är något som aldrig tidigare har ägt rum i biblioteksvärlden.
    Skälet är behov av utrymme för en samlingslokal för 400 personer plus restaurang plus datorsal. Allt detta finns det mer än nog av i Malmö.

    Stora och utmärkta samlingslokaler finns – påpekar Mats – i den omedelbara närheten.
    Som också konstaterar att väldigt snart har gemene man bärbara datorer. På högskolorna runt om i landet gör man sig nu av med datasalarna ….

    Ni som inte har läst Sydsvenskan 13/8 2009, för er kännedom ett citat av Elsebebeth Tank (apropå detta att vi fortfarande är en del människor som vill att biblioteken ska arbeta för allas möjlighet till ”livslångt lärande”):
    ”Fackböcker kommer att ha sin styrka … där böckerna är rkt illustrerade.”
    Aha, jag anar att därmed maldes idéhistorikern Svante Nordins bok ”1900-talet” till stoft i i Malmö stadsbiblioteks papperskvarn.

    Inte en enda bild i hela tjocka boken! Jag tror ingen orkar läsa den på nätet …..

    Det finns dock livslångt lärande och levande kultur också i Malmö.
    Besök eldsjälen Ingrid Raschs fantastiska litterära café TREDJE RUMMET!!!
    Inga bilder, men diskussioner och tankar som flyger som vilda fåglar!

  12. Angående gallring (ett outtömligt ämne) så har det under våren genomförts en stor gallring på Stockholms stadsbibliotek, i syfte att göra böckerna mer synliga i Rotundan (framsida istället för rygg). Det hänger samman med projekt Långa svansen, där äldre och kanske bortglömda titlar ska återupptäckas genom att kopplas till nya och mer populära titlar och till moderna författare.

    Stora och rejäla gallringar genomförs lite här och var på biblioteken i Sverige. Det handlar kanske om att gallringen under många år har varit eftersatt, men jag tror också att man ofta gallrar som en medveten strategi i hur man vill förändra biblioteket. Många bibliotek arbetar idag aktivt med mediaplanering, kanske på ett mer medvetet sätt än tidigare.

  13. Finns det ingen bibliotekarie (av dem som döljer Bibliobusters blogg)
    som tycker att det ligger något i kritiken mot det som sker i Malmö?
    Anser ni att Ida Börjel och den andra arton Malmöförfatttarna (SDS 19/8 2009)
    har fel när de är kritiska mot
    – sponsring
    – att det stora regionbiblioteket i Malmö (med stolta anor från Bengt Holmqvists tid) förvandlas till en kommersialiserad upplevelsepark
    – att chefen ET anser att det inte finns något positivt med expertkunskap när det gäller det tryckta ordet (däremot när det gäller viner ..)
    – en annonskampanj som kostar närmare en halv miljon och vars budskap är:
    ” in med författarkändisarna, bort med böckerna”
    – utrensning av böcker. Det är inte fråga om mediaplanerad gallring. Det hävdar inte ens chefen ET.

    Ni som tycker att det ligger något i Eriks ochde nitton författarnas och min kritik – varför tiger ni?
    Många bibliotekarier är minst lika kritiska som jag när vi samtalar på tu man hand.
    Någonting är ruttet på Malmö stadsbibliotek, skriver författarna.
    Jag såg i våras i Malmö hur sorgsen barnpersonalen på biblioteket var – utan att jag då förstod vad det berodde på.
    Vi bibliotekarier som beklagar detta som sker och som inte är beroende av ETs gunst, vi är väl inte ruttna?
    Och inte fega?

  14. Miss av mig!
    Biblioteksengagerade Erik (läraren på Malmö högskola) heter inte alls Erik, förlåt mitt slarv. Han heter
    MATS
    Mats blogg heter
    Tysta tankar.

    Jag hittade bloggen Tysta tankar via Vixxtorias härliga blogg. Jag vet att många litteraturintresserade bibliotekarier följer den med fröjd.
    VIXXTORIA är också mycket kritisk mot det som händer på Malmö stadsbibliotek.
    (Hon är doktorand i språkvetenskap).

    Tack, Bibliobuster, för att jag fått låna din fina blogg till mina inlägg. Nu ska jag hålla tyst en stund om detta, lovar det!
    Jag svalkar mig genom att hoppa ner i Mälaren.
    Plums!

  15. Det är spännande och en aning förvirrande att följa en diskussion som illustrerar den här olyckliga polariseringen mellan gammalt och nytt i biblioteksvärlden. Jag får en känsla av att en del tror att det handlar om en fotbollsmatch och inte en kommunal verksamhet som måste fungera – eller läggas ner.

    I skolan är vi ganska vana vid att politiker och föräldrar har starka åsikter om verksamheten. Många bibliotekarier verkar en aning förnärmade över att lekmän lägger sig i.

    Jag har skrivit ganska många kommentarer och försökt följa utvecklingen. Det har varit en hel del motstridiga budskap och bibliotekets mediestrategi är en katastrof.

    En länk till mina inlägg där ni kan hitta vidare länkar till tidningsartiklar
    http://lumaol.wordpress.com/?s=bibliotek

  16. Mats, du har rätt i att vi inte är så vana i bibliotekvärlden vid att politiker eller allmänhet har tydliga åsikter om vår verksamhet. För det har de väldigt sällan. Men jag tror inte vi är förnärmade över lekmän i debatten. Snarare är vi kanske frustrerade över att när vi försöker göra något som vi uppfattar som bra, en uppryckning av verksamheten, så vill omgivningen att vi ska bevara status quo. Det är lite nedslående, eftersom vi som sagt vill göra det bästa av biblioteken.

  17. Lena skrev:
    ”Jag tror också att alla förstår att de författare som bibliotekschefen E T tänker hyra in och betala arvoden för (när hon blivit av med de besvärliga böckerna) är de som för ögonblicket är ”kändisar”, typ Peter Birro eller Alex Schulman.”

    Programmet för höstens författarscen presenterades idag:
    http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article538858/Lionel-Shriver-till-bibliotekets-nya-scen.html

    Ni får själva döma om det är för ögonblicket kändisar av typen Axel Schulman. Personligen tycker jag att programmet låter mycket intressant.

  18. Nej, det blev internationella, intressanta författare – och dyra!
    Det hade jag nog också väntat mig när det gäller de utländska författarna
    Att Malmö vill konkurrera med bokmässan i Göteborg.
    (Min gissning handlade om vilka svenska författare som kommer att bjudas in.)

    Jag hade säkert gått och lyssnat på dessa författare i Malmö stadsbiblioek om jag hade bott i Malmö. Men lika gärna hade jag lyssnat på dem i en lokal där inte böcker behövde städas bort för att 400 stolar skulle få plats.

  19. Hej Anna-Stina!
    Jag vet inte vem som vill bevara staus quo – eller om det ens är möjligt i en föränderlig värld. Glåporden om papperskramare och boktalibaner antyder att frågan är infekterad på ett sätt som vi utifrån inte riktigt har förstått.

    Goda avsikter är viktigt och jag är väl bekant med fenomenet från skolans värld. Ändå hamnar man fel ibland och det är lätt att falla för en instrumentaliserad människosyn där jag (läraren/bibliotekarien) ser sig som representant för det goda. Barnet/biblioteksbesökaren blir då objekt för en form av uppfostran/underhållning som är problematisk ur min synpunkt. Avsikterna är goda men jag själv värjer mig kraftfullt från den här formen av aktiverande åtgärder som riskerar att bli kränkande i sin förlängning.

    I Malmö förfaller stadsdelsfilialerna och resurserna koncentreras till MSB som tycks vara tvivlande på vad som är kärnan i uppdraget. Bibliotekariernas vantrivsel i den traditionella rollen förstår jag och längtan efter förnyelse är jag väl bekant med – men jag skulle vilja fokusera på uppdrag och förankring.

    Tanks vision handlar om ”att sätta Malmö på kartan” och vi är några som är ganska trötta på den formen av ytlig retorik. Anständiga bibliotekarier tar sitt uppdrag på större allvar. Min poäng är att läraryrket och bibliotekarieyrket bör ha en etisk kod som ställer vissa krav på utövaren.

    Man ställer liksom inte upp på vad som helst.

  20. Mats, jag kan inte dela din syn på saken. Jag har svårt att se hur det att man vill använda en bibliotekslokal för författarbesök, och i samband med det göra sig av med böcker som ingen har läst på 10 år, kan vara uttryck för en instrumentaliserad människosyn. Hur kan det i förlängningen vara kränkande för någon att bli inbjuden till ett författarbesök? Precis som förut kan var och en välja om hon vill gå till biblioteket eller inte. I slutänden är det detta som kommer att visa om denna satsning var riktig eller ej – kommer människor att vilja besöka stadsbiblioteket, eller inte.

    Det är tråkigt om ord som ”boktalibaner” har använts i debatten. Som tur är har det inte, vad jag kan se, förekommit på den här bloggen.

  21. Ibland måste man välja – Malmö valde att minska det synliga bokbeståndet till 25% och tror sig kunna öka besöksantal och utlåning genom andra aktiviteter.

    Det är naturligtvis en ekonomisk prioritering och möjligtvis ett dåligt användande av lokal och personal som kommer att få använda en hel del tid på att flytta hyllor och bära stolar.

    Behöver det nya biblioteket bibliotekarier?

  22. Lena: Jag tycker inte om när mina uppfattningar blir tagna för givet. Jag kan inte minnas när du och jag har diskuterat om pappersböckernas vara eller inte vara överhuvudtaget. Det hade kännts ärligare om du lyft din kritik mot mina funderingar på t ex min egen blogg. Eller publikt på t ex Biblist.

    Jag ska i alla fall försöka förklara hur jag har tänkt:
    Det jag försöker göra är att problematisera begreppet ”bibliotek” – och i synnerhet _”folkbibliotek”_ i tider där jag anar att stora förändringar kommer att ske.
    Det tillhör mitt uppdrag som länsbibliotekarie, som jag tolkar det, att aktivt analysera omvärlden och reflektera över olika möjliga scenarios som kan inträffa – och vad man eventuellt kan göra åt dem. Gilla läget eller på något sätt förändra inriktning, om så skulle behövas.
    Ett av mina favoritcitat när det gäller förändring kommer från Darwin: ”Det är inte de starkaste arterna som överlever. Inte heller de mest intelligenta. Det är de som bäst anpassar sig till förändring” – jag tror att detta gäller organisationer också; Saab lika väl som Malmö Stadsbibliotek.

    För att kunna problematisera ”bibliotek” måste jag därför ställa frågor som
    – vad är media?
    – vad är litteratur?
    – vad är en bok?
    – vad är text?
    – vem är en författare?
    – vem är en bibliotekarie?

    Allt det här handlar, enligt min uppfattning, om företeelser som just nu är under stark förändringspress. Jag menar att pappersböcker säkerligen kommer att finnas kvar, men konkurrensen från andra medietyper gör att det som vi idag kallar bibliotek måste förhålla dig till mediesitutionen när man förklarar sitt uppdrag för medborgarna.

    Jag har aldrig sagt att det är formen som är det viktiga, Mein Kampf är en lika ohygglig bok oavsett om den är pappersformat eller om den är e-bok.
    Däremot menar jag att folkbibliotek måste ta in nya medietyper i sina samlingar, just nu i stor utsträckning elektroniska, för att kunna svara mot medborgarnas behov. Inte minst för de medborgare som aldrig eller sällan sätter sin fort på (det fysiska) biblioteket.
    Jag tror också att det, just nu, sker en fasförskjutning från mediefokus på biblioteken till biblioteken som relationsskapare.

    Det innebär, som jag ser det (Tank har inget med mina tankar att göra) att
    – biblioteken kommer att behöva ökade öppettider
    – nya och gamla arbetssätt där brukarna är i fokus utvecklas(du har själv nämnt några – samarbetet med folkbildningen, sagostunderna – men även läxhjälp, språkcafér, korsordsakuter och stick-klubbar mm)
    – behov av tillgång till fler kompetenser på biblioteket, cross-over relationer mellan olika konstformer till exempel
    – behov av personal som kan vara med att bygga gemensam kunskap med sina besökare på och _utanför_ biblioteket utifrån sin kompetens, de medier som finns (varav pappersböcker är en viktig form) och de förutsättningar som platsen ger (gallerian, förskolan, arbetsplatsen, parken, torget, whatever)

    (Det betyder enligt mitt förmenande dock _inte_ det personallösa, barnförbjudna biblioteket typ Gjern eller Veberöd)

  23. Något som jag tycker är lite märkligt i debatten som jag visserligen inte följt oerhört noga är att personer som inte är bibliotekarier och inte har erfarenhet av gallring inte verkar ha någon som helst tanke på att gallring faktiskt sker utifrån olika kriterier som noga diskuterats fram; utifrån statistik, utifrån medieplaner, utifrån ett professionellt kunnande!

    Ja, att vara bibliotekarie är ett yrke. Att gallra är ofta en del av yrket. Somliga – som jag – har högskolepoäng i att medieplanera där alltså gallring ingår. Jag tycker det är oerhört viktigt att samarbeta med de som ska använda medierna men det är ofta svårt att få personer att komma till inköpsmöten och liknande som vi arrangerat på det bibliotek som jag arbetar på. Då får vi i stället notera att man röstar med fötterna och inte lånar viss litteratur. När jag får frågor förklarar jag bibliotekets mediestrategi. Hittills har jag inte stött på någon som inte förstår varför vi gallrar.

    Men respektera oss bibliotekarier som yrkesmänniskor precis som byggnadsingenjörer, elektriker, lärare, kommunikationsstrateger eller författare är det. Det ligger i vår yrkeskunskap att ha överblicken och att kunna gallra.

    I dag har jag säkert gallrat ca 40 fackböcker och en gammal cd-rom på ett stort svenskt folkbibliotek. Det har varit en helt vanlig dag på jobbet.

  24. Hej Kristina!
    Har du sett dokumentet som ligger till grund för gallringen i Malmö? Du kanske kan be att få ta del av det och bedöma om detta sätt att arbeta är ”en helt vanlig dag på jobbet”.

    Jag tror att det som kallas ”automatisk gallring” är motsatsen till det du beskriver och jag är förvånad över att bibliotekarier ställer upp på detta. Yrkesstolthet är något annat i min värld.

  25. Pingback: ”Men då ljuger pigan!” « Tysta tankar

  26. Hej Peter! Läs en gång till det jag skrev ovan om pappersböcker (eller ljudböcker eller e-böcker) så blir det hela klarare.
    För sissådär tio år sedan kommer jag ihåg att det i anställningsannonser, också till bibliotekarietjänster, efterfrågades personer som var ”förändringsbenägna”. Sedan blev det så mycket skämtande runt detta konstiga ord, så jag trodde faktiskt att ingen på biblioteken längre talade i sådana termer. På universitetet har vi i alla fall andra modeord som vi numera favoriserar.
    (Darwin imponerar på mig som naturforskare – inte som sentensskapare.)
    Förändringar är bra – om de är bra. Förändringar är dåliga – om de är dåliga. Det är ungefär som begreppen konservativ och radikal när någon använder dem som honnörsord eller motsatsen. Förr vem vill inte behålla det som är bra av det gamla och vem vill inte rycka upp med rötterna det som inte är bra?

    Visst kan vi ha, som du föreslår, trivsamma stick-kvällar på biblioteken om vi anser att vi har tid och prioriterar det framför andra arbetsuppgifter. Men inte är det ett värst radikalt förslag ….
    Syföreningar har kyrkan satsat på sedan förrförra århundradet. I kyrkans regi brukar det förekomma högläsning medan det arbetas med garn och tråd.
    Bra idé!

    Jag håller bägge mina tummar för att alla duktiga bibliotekarier – inte minst kollegorna i Lund och Malmö – ska få känna yrkesstolthet när de tar sina (minst) dubbla arbetsuppgifter på allvar.

    1. Att ansvara för mediainförskaffning och hålla samlingarna av alla media i ett för användaren brukbart skick. Detta förutsätter goda kunskaper om alla slags medier, framför allt om skönlitteratur och facklitteratur – också om det som är av äldre datum.

    – Vara en informatör och inspiratör om och av allt som har med information (”livslångt lärande”) och med det vidgade textbegreppet att göra. Såväl inom bibliotekets väggar som ute i samhället och via nätet och olika media.

    Mina åsikter om vikten av ”bokprat” – också när det gäller för vuxna och om facklitteratur – har jag tjatat om länge. (se ovan!) Jag blir glad om du delar mina åsikter därvidlag, Peter.
    Nästa gång ska jag skriva på din egen blogg när du och jag diskuterar vad vi drömmer om när det gäller folkbibliotek.
    Lycka till med arbetet på ditt länsbibliotek – jag är en länsbibliotekskramare (f d konsult).

  27. Vilket pennfäkteri🙂
    … får en osökt att fundera på om inte just detta är bibliotekens akilleshäl:
    Mycket prat och lite verkstad🙂

    /Monica Nilsson

Kommentarer inaktiverade.