Bra skrivet om skolpolitiken

VA-bloggen har ett bra inlägg om skolpolitik, som jag har upptäckt. Såhär står det bl a:

Det är mycket tyckande om skolan. Alla har gått i den så alla kan ha en åsikt om den – snickare såväl som majorer, läkare såväl som frisörer. Men hur är det med den forskningsbaserade kunskapen om skolan? Hur mycket används den i debatten? Används den på rätt sätt?

Och hur ofta deltar de som själva forskar om pedagogik och skola i diskussionerna om hur skolan ska se ut?

Det är något som jag själv har funderat över. Varför syns både lärare också forskare såpass lite i skoldebatterna? Är det som i bibliotekvärlden, att det finns en diskurs som domineras av andra än den yrkeskår som det berör? Om det finns forskning inom ett professionsområde, varför används den inte i det offentliga samtalet?

VA-bloggen drivs av föreningen Vetenskap & Allmänhet. Missionen formuleras såhär:

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som vill främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet – särskilt unga. Vi vill åstadkomma samtal i nya former om frågor kring forskning som engagerar människor. Grundtanken är att dialogen bör utgå från folks frågor, intressen och oro, snarare än från vad forskarna själva vill föra ut.

9 thoughts on “Bra skrivet om skolpolitiken

  1. Professor Kroksmark ger ett bra svar här:
    http://blogs.hj.se/krto/2009/07/14/237/
    Deltagande i debatten ger inga meritpoäng och när vi har en akademi som är starkt beroende av stöd från staten VR kommer de listigaste av forskarna att vara försiktiga eftersom de riskerar att stöta sig med bidragsgivarna.

    Så mycket var myten om den fria akademien värd! Särskilt demoraliserande var det att se hur stora delar av det pedagogiska etablissemanget hukade under Björklunds första tid. De tog honom inte på allvar och hans låtsasutredningar kunde rulla vidare utan nämnvärt motstånd.

  2. Tack för lästipset! Det är väldigt synd att forskarna inte vågar delta i debatten. På så vis förfelas på sätt och vis meningen med forskningen. Om den får färre vägar att hitta ut, så minskar förstås forskningens samhällsnytta.

  3. Det blir väldigt motsägelsefullt med en ständig romantisering av den fria forskningen när den visar sig vara en väldigt lydig liten knähund.

    Vad menar du med ”vägar att hitta ut”? Ur vadå?

    Samtidigt finns det lysande exempel på forskning som bedrivs i nära samarbete med verksamheter – problemet är att denna forskning inte premieras i den akademiska världen där det är publicering i ansedda tidskrifter som är det officiella måttet på framgång.

  4. Aha – du tänker ur ett bibliotekarieperspektiv? En uppgift skulle då vara att skapa dessa vägar?

    Jag tänker att det är ett passivt ordval – man ”får” inte vägar att hitta ut. Forskare gör aktiva val och många väljer att prioritera bort populärvetenskaplig publicering och praxisnära aktiviteter eftersom det inte är lika meriterande som publicering i ansedda tidskrifter.

    Då är det deras val – och kanske ett akademisk etablissemang som uppmuntrar mönstret. Inte en biblioteksfråga?

    Fast det kanske finns utrymme för kompensatoriska strategier?

  5. Intessant fråga som Mats tar upp här.
    Hur gynnar vi på folkbiblioteken populärvetenskapliga aktiviteter (i skrift, genom populärkåserier, populärföreläsningar, bokprat, Fakta Slam eller på annat sätt)?

    Specialvetenskap på forskarnivå har ju andra bibliotek ansvar för. Jag tänker på det andra som ingår i vårt uppdrag ”livslångt lärande”: skolfrågor, fjärilsfrågor, teknikfrågor, religionsfrågor och så vidare … alla våra spännande ”signum-frågor”.(Filosofi verkar en del bibliotek redan ha satsat på, härligt!)

    Hur låter vi kunskap spridas? Vågar vi vara aktiva folkbildare – och därmed också fortbilda oss själva?
    Något av det allra mest chockerande som bibliotekschefen Tank yttrade när det gällde kommersialiseringen av Malmö stora bibliotek var att det var facklitteratur med BILDER som skulle prioriteras när det gällde vilka böcker som skulle behållas i gallringsraseriet.

    Hur utnyttjar vi alla de kunniga akademiker som finns i vår närmiljö
    för att de ska kunna sprida kunskap om sina specialiteter? (Till exempel så har många bibliotekarier och lärare och präster och …. fackkompetens i olika ämnen genom att de har skrivit uppsats på C-nivå i sin grundutbildning. Men det är faktiskt inte ens säkert att en bibliotekarie på ett folkbibliotek vet vad kollegan är specialist på eller vilka intellektuella debatter hon följer.)

    Heja okände debattören Mats och heja de folkbibliotek som KAN, VILL, TÖRS satsa på ”kompensatoriska strategier”!

  6. Jag känner inte till vad som sker på alla bibliotek, men på Stockholms stadsbibliotek erbjuds regelbundet föreläsningar inom t ex filosofi eller medicin. Väldigt välbesökt.

    Vad gäller forskning och spridning och bibliotek, så är det de flesta forskningsbibliotek förstås mycket aktiva vad gäller att bygga system för vetenskaplig publicering. Jag tänker också på Open access-rörelsen, där det finns många aktiva bibliotekarier som har gjort mycket för att underlätta spridning av vetenskapliga rön till ”allmänheten”.

    Men mitt ursprungsinlägg hade inte med dessa frågor att göra – det handlade om varför få med vetenskaplig bakgrund deltar i skol- eller biblioteksdebatter.

  7. Mitt ytterst cyniska svar är att forskare prioriterar sådant som ger akademiska meriter och debatter är farliga saker. Särskilt om bidragsgivare är inblandade.

    Men är inte frågan om ”kompensatoriska strategier” intressant?

    Jag träffar ofta forskare som tycks ha en mycket kluven inställning till spridning av sina rön. De tycks beroende av journalister, informatörer och bibliotekarier för att kunna presentera sitt material.

    Kanske är den här arbetsdelningen kontraproduktiv – genom att hjälpa dem fortsätter dem att leva i sin egen trygga seminarievärld upprätthåller vi den här konstiga uppdelningen högt/lågt. Samtidigt är det naturligtvis underbart om bibliotek och tidningar fylls av ett vetenskapligt innehåll.

  8. Aha – du tänker ur ett bibliotekarieperspektiv? En uppgift skulle då vara att skapa dessa vägar?

    Jag tänker att det är ett passivt ordval – man "får" inte vägar att hitta ut. Forskare gör aktiva val och många väljer att prioritera bort populärvetenskaplig publicering och praxisnära aktiviteter eftersom det inte är lika meriterande som publicering i ansedda tidskrifter.

    Då är det deras val – och kanske ett akademisk etablissemang som uppmuntrar mönstret. Inte en biblioteksfråga?

    Fast det kanske finns utrymme för kompensatoriska strategier?;. All the best!!

Kommentarer inaktiverade.