Behovet av omvärldsbevakning

Idag lyssnade jag till Stefan Pålsson som talade utifrån rubriken Biblioteket i framtidens lärande. Vi hade bjudit honom till Regionbibliotek Stockholm. Föreläsningen kan man hitta på Slideshare. Det som slog mig är kontrasten mellan att bara kunna se det som är eller har varit, och förmågan att se framåt mot vad som komma skall. Enligt Stefan Pålsson kan ett skifte, där äldre teknik och tankesätt är oåterkalleligt passé, hända snabbt och vi är nu på väg mot det skiftet. Från det gamla industrisamhällets tänkande till något nytt.

Föreläsningen aktualiserade många tankar hos mig. Kommer biblioteken att stå kvar med sina medier och arbetssätt? Lika användbara som katalogkort i ett RFID-chippat bibliotek. Eller kommer vi att vara en del i lärandet framöver? Det är mest upp till oss själva. För att kunna veta vad som händer och arbeta fram strategier måste vi omvärldsbevaka. Många gillar oss fortfarande precis som vi är och vill inte att biblioteken ska förändras (det räcker med att läsa en vanlig dagstidning för att förstå det). Men det kan vi inte slå oss till ro med, den gruppen kommer successivt att minska och biblioteken blir irrelevanta om vi tror att det räcker att förbli som vi är.

Här är några rader som jag twittrade från föreläsningen:

Kan biblioteket hjälpa till med att utveckla och träna viktiga kompetenser?
Vilken roll får biblioteken då alla böcker blir digitaliserade?
Messengergenerationen tillhör det nya samhället, men det är ingen klockren generationsfråga
Mejlgenerationen tillhör fortfarande industrisamhället
Vårt synsätt och skoldebatten är formade av industrialismens kultur, därför är den så instrumentell
Att man är digital inföding betyder inte att man föds med alla nödvändiga kunskaper
För att förstå samhället måste man vara en del av deltagandekulturen
När mediaskiftet sker, ändras synen på verkligheten, kunskap och lärande

7 thoughts on “Behovet av omvärldsbevakning

  1. Omvärldsbevakning är otroligt viktigt för att biblioteken inte som Posten en dag ska vara helt passé trots att många fortfarande längtar efter ett postkontor. Det finns många bibliotekskramare och ibland kan man bli kramad till döds.

    Synd att jag inte kunde vara med på föreläsningen.

  2. Har inte alltid svenska utbildade folkbibliotekarier med självaktning ansträngt sig för att vara hyfsat allmänbildade och kunniga om både det egna samhället och omvärlden = andra samhällen?Och därför sett till att hålla sig informerade på alla upptänkliga sätt , läsa och lyssna intensivt samt hålla koll på hur och var man kan få adekvat information.
    Jag har arbetat som bibliotekarie (mest som konsulent men också, förstås, i informationstjänst) i massor av år och förstår ändå inte innebörden i Harriets rädsla för att bli kramad till döds.
    (Fast det ska erkännas – jag har mest arbetat i Västerbotten och vet inte så mycket om livsfarliga bibliotekskramare på andra håll i världen.)
    Min fråga är inte det minsta ironisk. Jag vill ärligt förstå vad en Stockholmskollega oroar sig för när det gäller vår yrkeskompetens.

  3. Min erfarenhet är att omvärldsbevakning ofta får styrka på foten för mer praktiska och vardagliga sysslor. Flera bibliotekarier har sagt detta till mig.

    Jag tror att Harriets inlägg om bibliotekskramare handlar om dem som vill att biblioteken ska förbli som de alltid har varit. Och att det i ett omvärldsperspektiv är farligt och något inte får/kan utvecklas.

  4. ”…den gruppen kommer successivt att minska och biblioteken blir irrelevanta om vi tror att det räcker att förbli som vi är.” Jag är inte alls säker på att vi som grupp kommer att minska. Däremot får vi kanske hitta andra ställen än biblioteken i framtiden, eftersom så många bibliotekarier kämpar så hårt för att biblioteken ska bli någonting annat, större, finare och mer betydelsefullt än just bibliotek.

    Och nej, jag är inte förändringsfientlig. Jag, liksom stor del av min bekantskapskrets, råkar helt enkelt gilla bibliotek. I dess traditionella form. Som en plats dit man går för att låna böcker, läsa böcker och tidningar och få att andrum från den hektiska världen.

    /Saga

  5. Saga, det blir ju enormt intressant att se vad som händer iframtiden, för vi vet ju egentligen inte.🙂 Men allt tyder på ett strukturellt skifte, och det blir spännande att se vilka funktioner biblioteken utvecklar framöver. Kanske kommer att att finnas en biblioteksnisch som handlar just om tysta miljöer där pappersböcker får ta stort utrymme.

  6. Jag och många med mig använder absolut biblioteket på nätet till ”kontorsgöromål”, typ flytta fram återlämningsdatum så att vi slipper böter för försenade böcker och kanske också att vi kollar om den bok vi vill ha finns inne på ”vårt” bibliotek. Praktiskt och bra.
    Men annars – är det verkligen så att väldigt många människor – ungdomar till exempel – trängtar efter att använda sig av biblioteket på nätet?
    Finns det siffror?
    Jag är mycket ute på gymnasieskolor och träffar människor mellan 16 och 18 år, men inte en enda som jag har samtalat med bland alla dessa verkar ha något större behov av att deras folkbibliotek ska vara på facebook, att bibliotekarierna ska twittra osv. (Däremot vill de ofta – precis som förr – ha väldigt bra boktips och information om vad det kan finas för tidskrifter, spel, filmer med mera – inte minst när det gäller deras specialintressen. Samma sak gäller också lärare och människor som håller på att utbilda sig till olika yrken. Jag samtalar, som fackboksförfattare och frilansande bibliotekarie, med många sådana personer .)

    När jag kollar kommentarerna på olika biblioteksbloggar märker jag att det ytterst sällan är andra än skribenternas kollegor som kommenterar. Det är jättekul med bloggeri, men är det inte emellanåt en frestelse att skriva ett blogginlägg istället för att våga vara fysisk och informerande bibliotekarie också utanför bibliotekshuset?
    Vi bibliotekarier har ju alltid varit ”modiga” när det gäller att ”bokprata” i skolklasser och inom åldringsvården – och det är uppskattat. Men alla de vuxna människorna? Vad får de av oss?
    Hur ofta ber vi att få skriva månatliga inlägg om vad vi kan erbjuda i ,till exempel, den lokala poliskårens hemsida/blogg (det finns säkert en sådan) eller ber att få hålla ett anförande om våra tjänster, våra medier och vår kompetens på polisernas årsfester?

    Just idag har bokajten ”bokhora” en fredagsfråga som handlar om ”favoritbibliotek”.
    Massor av svar. Jag gissar att de flesta som svarar är vuxna i 30plus-årsåldern.
    Alla som svarar på denna fråga hyllar ett bibliotek som har kunniga bibliotekarier när det gäller de så kallade pappersböckerna.
    Inte en enda hurrar för det som numera kallas ”omvärldsbevakning” – som (om jag har förstått rätt) inte alls är omvärldsbevakning med innebörden av att hålla sig allmänbildad och följa med i modern forskning inom olika discipliner , utan mer om att hänga med i diverse kortlivade nätföreteelser.

    Jag tror att det som verkligen skulle vara en NYTÄNDNING när det gäller allmänhetens ( i alla åldrars) intresse för att ,i större utsträckning än nu, ta del av bibliotekariers kunskap skulle vara om blivande bibliotekarier i sin utbildning fick träna sig på att på ett attraktivt och pedagogiskt sätt TALA om vår genrekunskap och om vad ett bibliotek kan erbjuda när det gäller sådant som till exempel livslångt lärande.

    På ett bibliotek som jag känner till det är det väldigt motigt att få någon i personalen att frivilligt prata i radio eller tv (till exempel i Augustprissammanhang) eller i lokala offentliga sammanhang – förmodligen på grund av att man inte fått träna på det och för att man inte tycker att det ingår i arbetsuppgifterna.
    Synd – för jag tror att det är viktigt att vi både hörs och syns om vi vill höja bibliotekets/bibliotekariernas status utanför våra egna led.

  7. I Stockholm närmar sig siffrorna för dem som använder sig av det virtuella biblioteket dem som gäller för de fysiska besöken på biblioteken i staden.

    Att finnas på Facebook och andra sociala platser är naturligtvis inte ett självändamål, utan ett sätt att arbeta uppsökande med just ”väldigt bra boktips och information om vad det kan finas för tidskrifter, spel, filmer med mera”.

    Var och en lägger väl sin egen betydelse i ordet omvärldsbevakning. För min egen del handlar det om att följa med i händelser av politisk, teknisk, medierelaterad etc., natur, för att kunna sköta mitt arbete bättre. Omvärldsbevakningen är ju förstås inte alltid något som bibliotekets besökare uppfattar som något konkret, utan något som bibliotekspersonal gör att för att kunna ge en bättre service till användarna, med rätt titlar, medieformat, databaser etc.

    Jag tror också att vi borde träna mer på att tala för bibliotekets sak, att kunna beskriva vad bibliotek egentligen går ut på och vilken nytta de kan ha. För både politiker och allmänhet.

Kommentarer inaktiverade.