Jag är din Flickvän – jag också

Nej, detta inlägg handlar inte om Nina Hemmingssons underbara seriealbum Jag är din flickvän nu. Det handlar om hur romanen Flickvännen av Karolina Ramqvist diskuteras och recenseras, bland annat nu när de stora dagstidningarnas litteraturskribenter ska ge klapptips inför julen.

Genomgående, enligt min erfarenhet, har romanens huvudperson beskrivits som extrem och svårt att förstå sig på, hennes tankar är grunda och hon är urtypen för just en sådan där utseendefixerad ung kvinna som t ex skulle kunna tänkas ha en modeblogg, vad vet jag. Se recensionerna i SvDDN.

Jag undrar varför så många har missat hur den här kvinnan gestaltar nästan var och en av oss, alla vi som är delar av det här samhället som vi lever i just nu. Kvinnan i boken gör allt för att förtränga vad det egentligen är för typ av handlingar som ger henne möjligheter att leva i det materiella överflöd, den skenbara trygghet, som hon älskar. Det är rån, mord och stölder som skapar förutsättningar för hennes materiella tillvaro. Hon är tillsammans med en man som finansierar deras gemensamma tillvaro genom brottslighet.

Men är det inte så att när vi alla råkar få veta mer om t ex köttindustrin så vill vi inte äta någon julskinka lägre. Att vi äter kött i de mängder vi gör idag bygger förmodligen på att köttindustrin är separerad från våra liv, vi slipper se vad som skapar det goda livet för oss själva. Likadant är det med miljöfrågor. Hur många kör inte omkring i stora SUV:ar idag, trots att vi egentligen vet vilken påverkan på klimatet som detta egentligen för med sig. Vi kan fortsätta med västvärldens förhållande till tredje världen osv.

Vi vet att det är någonting som vi kanske försakar i vår tillvaro eller något som inte känns riktigt ok, men vi är beredda att leva med det för att få vad vi önskar oss.

Det som romanen kretsar mycket kring, denna kvinnas behov av kärlek och (materiell och emotionell) trygghet, är det inte samma behov som vi alla har? Själv kände jag igen mig så mycket i romanfiguren, trots att jag aldrig har varit ihop med en kriminell kille eller försörjt mig genom brott. Jag är lite förvånad över att metaperspektivet har gått så många förbi. Någon annan som ser detta (eller något annat) perspektiv på boken?