Att läsa eller inte läsa. Vad är frågan?

Under helgerna läste jag ett skönlitterärt verk i pappersboksformat. Det var romanen Borta bäst av Sara Kadefors. En av bokens olika figurer är bibliotekarien som med manisk energi ägnar sig åt att övertyga bibliotekets (få) besökare om läsningens fröjder. Att prata böcker har gått från ett kall till att bli ett tvångsbeteende och det är inte utan att man drar lite på munnen åt Kadefors drift med bibliotekariestereotypen.

Folkpartiet föreslår en ny utredning om läsandet i Sverige. ”Mardrömsscenariot är att vi får en generation som inte läser böcker.” Det hävdas ofta att läsandet minskar. Men att läsandet ständigt pågår och är nödvändigt för att kunna klara en social tillvaro som i hög grad bygger på kommunikation via textmeddelanden, det är vi ju inte okunniga om. Det hävdas ofta att det är förmågan till läsning av de längre texterna som betyder något. DN skriver idag att vi egentligen inte vet tillräckligt om HUR vi läser och vad det innebär för läsningen när texterna bli korta och/eller uppstyckade. Olika undersökningar mäter dessutom olika saker.

Jag tycker att vi på biblioteken skulle må bra av att problematisera mer kring vad läsande är. Jag tycker också att vi ska göra tydligt för oss själva när vi pratar om läsning som en färdighet respektive litteratur som en konstform. Varför är det viktigt att läsa? Är det för att kunna delta fullt ut i samhällslivet? Eller för att ta del av den samlade världslitteraturens höjdpunkter? Den senare ambitionen tycker i alla fall jag är klart mer värdeladdad. Varför är det ”bra” att läsa just ”bra” skönlitteratur?

Det är också här vi ibland famlar på biblioteken. Ofta intar vi en ganska pragmatisk ställning: ”Det kan vara bra om våra låntagare når fram till Strindberg, men på vägen kan det behövas en eller annan Twilightbok för träning!”. Eller? Har man inte blandat ihop begreppen lästräning och konstupplevelse där? Är det bibliotekarier som ska avgöra vad som är konst för den enskilde? Skolan är ännu mer instrumentell i sin syn på läsning, enligt min erfarenhet. Skolverktyg som LUS-scheman bygger på tanken om den progressiva läsningen, att träna sig till en konstupplevelse. Jag säger inte att det är fel. Bara att vi kanske måste prata mer om vad läsningen är.

Själv läser jag kopiösa mänder text varje dag, men sällan på papper. Gör detta beteende något med min perceptionsförmåga? Det vore faktiskt spännande att få veta.

Tidigare skrivet av mig om läsning:
Dystopism och elitism på DN debatt
Läsning i den digitala åldern

Barn och läsning i USA
Artikelserie om ungas läsning (av Britt Löfdahl)

Bild från Flickr.

25 thoughts on “Att läsa eller inte läsa. Vad är frågan?

  1. Pingback: Nyfiken på keitai shousetsu? « Peter Alsbjers blogg!

  2. Pingback: Tweets that mention Att läsa eller inte läsa. Vad är frågan? « BiblioBuster -- Topsy.com

  3. Jag tror vi läser och jag tror att skolan får en allt större roll för läsandet. Det handlar om att skapa den slags långsamhet och det tålamod för att ge ungar möjlighet att bli läsare. SKolan har en avgörande roll här tänker jag. A-m

  4. Anne-Marie, ja visst var det en gullig liten monster-avatar! 🙂 Jag tror också att skolan har, eller i alla fall borde ha, en avgörande roll för barnens läsning. Jag önskar att biblioteken också är med och arbetar tillsammans med skolan när det gäller olika typer av texter och läsande. Många bra skolbibliotek i framtiden önskas!

  5. Jag tyckte den var underhållande, men jag undrar om författaren egentligen själv förstod vad som var på tok med huvudfiguren, kvinnan i bilen. Det gick lite för lite under ytan, tyckte jag. Och varför hon förändrades blev aldrig riktigt trovärdigt. Har du läst den, Sandra?

  6. Ja, jag har läst den, den börjar visserligen bli lite diffus i minnet, men jag hade definitivt känslan av att den inte var särskilt trovärdig. När jag fick veta att boken började med att en kvinna bodde i en bil och att man så småningom skulle få reda på hur hon hamnade där hade jag höga förväntningar, det finns så många människor som gått från vanliga, ordnade förhållanden till hemlöshet, hur osannolikt man än tror att det scenariot är. Men även om jag hölls kvar av något slags driv i berättelsen blev jag besviken på den historia som rullades upp, lika osannolik som de märkliga karaktärer hon lär känna, som bibliotekarien, och hur hon lär känna dem.

    *Den som inte vill veta för mycket om vad som händer i Borta bäst rekommenderas att titta bort nu!*

    Framför allt blev jag besviken på den stora hemlighet, som hölls hemlig länge, om vad kvinnan ställt till med för sin familj. Jag trodde att det minst skulle handla om en spektakulär otrohetsaffär eller ett annat större känslomässigt svek. Och så handlar det om pengar. Vilket gör dottern till en riktigt osympatisk typ, som inte verkar kunna tänka sig ett större svek än att bli lurad på pengar som hon ändå aldrig ens sett. Så istället för en på något plan trovärdig skildring av hur hustrun och modern från fina förorten hamnar i en knarkarkvart, varifrån hon med jämna mellanrum söker upp en allvarligt störd bibliotekarie för lite socialt umgänge, blir det en absurd berättelse om en människa vars beteende nog aldrig egentligen varit normalt.

    Ja. Typ så. Jag är nog lite för prosaiskt lagd för att ta till mig absurda berättelser.

  7. MEDICIN MOT VERBAL VILSENHET

    Tysken Johannes Gutenberg uppfann boktryckarkonsten genom en kombination av vinpressens och sigillets idéer. Bra Johannes!

    Men hur är det nu inför det nya decenniet? Kan dataålderns svenska nioåringar läsa och förstå en tryckt bok? Det får vi snart veta för numera lästestas alla tredjeklassare, det har alliansregeringen bestämt. Bra alliansen!

    Men vi andra då, blir vi allt bättre för varje år som går när det gäller att läsa, reflektera och förstå? I likhet med vad som gäller för kroppens motion så måste vi ju som vuxna hålla uppe konditionen när det gäller läsförståelse. Kroppslig och själslig motion är två livslånga träningsprojekt.
    Så här sade en gång min favoritlitteraturprofessor Olle Holmberg om denna träning:

    Med löpning, släggkastning och vadslagning tränas den tvärstrimmiga muskulaturen som är handlingens muskulatur. Med VREDE, SORG, KÄRLEK, LITTERATUR och LEENDEN tränas den glatta inälvsmuskulaturen som är känslolivets säte och underlag. Bra Olle!.

    Om vi inte tränar alla glatta muskler blir vi alltså svaga, trista, dumma och sura. Det är väl därför som allt fler höga utbildningar – som läkarutbildningar och handelsutbildningar – erbjuder sina studenter kurser i skönlitteratur. Däremot är det osäkert om studenterna som läser biblioteks- och informationsvetenskap får orientering om den sköna litteraturen.

    Eller om de riskerar att bli eller förbli verbalt vilsna.

    För ett par år sedan uttryckte Svenska Författarförbundet en farhåga om att de litteraturkunniga folkbibliotekarierna skulle vara ett utdöende släkte. Att de nya bibliotekarierna istället ser sig som informationsmäklare. Att de inte självklart önskar vara biblioteksbesökarnas samtalspartner när det gäller skön- och facklitteratur. Man undrade då oroligt om de nyutbildade bibliotekariernaverkliogen vågar vara kunniga folkbildare och entusiastiska inspiratörer så att de inte bara passivt levererar det som får mycket reklam eller det som för ögonblicket efterfrågas.

    Jag skrev då brev till föreståndarna på de svenska bibliotekarieutbildningarna (utbildningarna heter inte så, men det är där blivande bibliotekarier danas) och frågade om studenterna fick läsa några kurser som handlar om skönlitteratur, om litterära genrer och om konsten att samtala om litteratur. (Om detta har jag skrivit i boken ” Den sköna skönlitteraturen”.) De svar som kom lugnade och hugsvalade INTE mig och inte heller Författarförbundet. Från Lund till exempel meddelade föreståndaren att kunskap om skönlitteratur måste studenten skaffa sig på egen hand. Trist. Inte bra Lund!

    ***

    Men.

    Någon god doktor måtte ändå sedan dess ha skrivit ut ett nytt recept på medicin mot vuxnas verbala vilsenhet. I Borås ges år 2010 en frivillig kurs flr blivande bibliotekarier som handlar om skön litteratur. Bra Borås!

    Och aldrig förr – särskilt i Västerbotten – har det startats så många läsecirklar som nu. Kvinnliga och manliga kulturkoftor träffas regelbundet och läser och diskuterar liv och litteratur. Hemma hos varandra, på biblioteken, på kondis och på nätet. Det bildas Kafkacirklar, deckarcirklar, Nobelpristagarcirklar, afrikanska läsecirklar, vi-läser-pocket-och-dricker-vin-cirklar …

    Så vår glatta inälvsmuskulatur får numera nyttig träning. Vi kraftfulla boksamtalare ÄR vreda, sorgsna, älskande och leende. Och tillsammans.

    Om jag skriver med mitt hjärteblod så får väl ni, ta mig fan, läsa med ert hjärteblod. Så sade Ernest Hemingway. Bra Ernest!

    I bokcirkelläsarnas ådror sjuder hjärteblodet. Hett.

    Bra Västerbotten!

    LENA KJERSÉN EDMAN

  8. Visst behöver man problematisera läsandet.
    Varför är det viktigt att läsa? frågar du, Anna-Stina. Några entydiga svar kan man inte nog inte få. Men jag tror, i mitt egna läsande, att jag får en större förståelse för andras liv, hur samhällen fungerar och en stunds vila/ koncentration. Sammantaget är det stora värden för mig. Därmed tror jag att det också kan vara det för andra!
    Att bibliotekarier drivs av att få bibliotekens besökare till konstupplevelser är väl en god sak! Men att de vet vad som är konst för mig är mycket tveksamt. Och jag tror att bibliotekarier är som många andra människor, de läser Meyer och annan populärlitteratur också. Och därmed talar om dessa ”lästräningsböcker”(?). Vad som är bra är att man visar att det finns annan litteratur än den som vi översköljs av i media och på stormarknader etc. Det tycker jag är viktig arbetsuppgift för biblioteken!
    Jag tror att det är nödvändigt att hitta ett nytt sätt att formulera sig runt läsandet där inte man talar om bra kontra dålig litteratur.

    Jag blev provocerad av din inledning där du skriver ” ett skönlitterärt verk i pappersboksformat”. För mig är böcker just böcker, härliga blädderverk. Jag undrar om man kan bli positivt provocerad? För det är väl vad jag bör bli? För att kunna problematisera mitt egna läsande?
    Och visst är det viktigt att läsa! För annars har vi, dvs biblioteken inget existensberättigande!?
    /tänker en biblioteksassistent som ibland pratar böcker.

  9. Jag tror, eller vet förstås, att många människor har stor behållning av läsning av skönlitteratur. Jag är en av dem. Det som JAG blir lite provocerad av är när läsning ses som en aktivitet som enbart sker då en människas ögon möter tryckta bokstäver på papperssidorna i en roman. Jag tror det kan bli snett om man inte erkänner andra typer av läsning som ”riktig” läsning, som det dessutom behöver forskas mera om.

  10. Hej,
    jag som jobbar med skönlitteratur tycker att det vore bra om man forskar om det.
    Jag vet inte vad andra typer av läsning är, egentligen… Själv lyssnar jag på CD böcker och så vet jag att läsplattorna är på gång men de är väl knappast så utbredda än. I vilket fall när det gäller på det svenska språket. Skam att säga så har jag inte laddat ner någon Ebok som jag vet att vi tillhandahåller på mitt bibliotek. Att läsa annan text t ex om historiska skeenden kan väl jämföras med skönlitterärt läsande.
    Att man inte erkänner annan läsning beror nog främst på att man inte vet vad det handlar om?
    (Väldigt roliga figurer! Tack för den, enögd fågel med horn i pannan, den passar mig som handen i handsken = )
    mvh ewa

  11. När det gäller läsning så tänker jag mycket på den läsning som man ofta säger är snuttifierad och upphackad. Det sägs ibland i debatten att människor tappar förmågan att läsa de långa texterna, man orkar bara läsa korta texter och det är underförstått inte bra. Läsningen av korta texter sker ofta framför en skärm av något slag, dator/mobil. Det man läser kan vara blogginlägg, mikrobloggar, sms, instant messaging-meddelanden, foruminlägg, rss-flöden etc. Jag skulle vilja veta mer om läsningen av korta texter och om det verkligen är så som en del debattörer hävdar, att den läsningen gör oss dumma. Mer forskning, som sagt! 🙂 Och det är det förstås bra om Folkpartiet vill finansiera det.

  12. Pingback: Köldrekord « Vinklat

  13. Läsning är mycket! Och olika!
    Menar man att läsning av kortare texter fördummar? Då är vi väl dumma hela högen? För dessa texter kan man väl knappast undgå i dagens samhälle?
    Såg någonstans på nätet en video om hur man gör skönlitt. texter, som man hinner läsa i sin mobil, mellan tunnelbanestationerna. Häftigt!!
    Vad som är intressant är ju vad som händer med oss när vi läser! Hur vi tar in och sen förhåller oss för att sen få ur oss efter en läsning. Den processen är spännande!
    Risken är väl med en sådan forskning som Folkpartiet vill ha är väl då att bekräfta sin farhåga… (förmodar att det gäller barns läsande till stor del?) Har ännu inte läst de artiklar du hänvisade till, än.
    Vi fick förfrågning från NÄFS och Gunnel Furuland om vad man skulle kunna forska om från bibliotekssammanhang. Här kanske vi kan formulera något intressant.
    Du har gett mig många nya tankar med ditt inlägg, TACK!
    mvh ewa

  14. I en svart ironisk och utbildningskritisk artikel Expressen 9 januari 2009
    ”Själens epidemi” skriver den unga tyska författaren Juli Zeh om att i Tyskland ger man barnen så kallade ”lästräningsböcker” (hon kallar det ”Lindgren light”)eftersom böcker av författare som Astrid Lindgren anses för svåra för en normalbegåvad 8-åring.

    Det finns många vettiga skolor i Sverige, men – även här köps det in massor av halvtråkiga lästräningsböcker (också till skol- och folkbiblioteken).

    Jag blir lycklig om barnbibliotekarier runt om i Sverige säger att jag har fel, men min erfarenhet på 2000-talet är

    – att den här sortens lästräningsböcker, som nästan aldrig har litterära kvaliteter, bara ökar i antal (barnen vet oftast inte vad boken heter som de träningsläser och de ser läsläxan som ett növändigt ont)

    – samtidigt som allt fler normalbegåvade barn – redan i 8årsåldern – blir alltmer läslata

    – samtidigt som allt färre barn har tålamod eller får vuxenstöd att läsa (kanske leka) och diskutera kapitelböcker av skönlitterära författare som Astrid Lindgren (varför läses till exempel ”Mästerdetektiven Blomkvist” nästan inte alls i svenska skolor?), Gunnel Linde, Maria Gripe, Åke Holmberg, Helena Dahlbäck, Susan Cooper, Sofia Nordin, Holly Black …

    – samtidigt som man på skolorna allt mer sällan använder annat än trista s k läroböcker i undervisningen (ytterst få lärare känner till exempel till de tre fantastiska filosofiböcker för barn som kom ut under 2009 – och jag har endast mött två lärare som har använt dessa tillsammans med elever).

    ”Det vidgade läromedelsbegreppet” har (hoppasverkligen att jag har fel!) allt mer snävats in.
    Den vanliga ”läroboken” står nästan helt i centrum för undervisningen och många föräldrar har för sig att det är något pedagogiskt bra=ickeflummigt.
    Vi har, som bibliotekarier, inte lyckats med att bokprata tillräckligt lockande för lärare, föräldrar och elever om hur faktaböcker för barn kan användas i det livslånga lärandet.

    Inte är det några läsplattor – eller meddelanden på 140 tecken — som blir lösningen på 2010-talet för att läslata barn ska förvandlas till läslistiga barn med lust.

    Om ett barn ska kunna utvecklas till en reflekterande, uthållig, analytisk och skapande människa så måste det klara av att läsa och förstå litet längre texter och litet mer komplicerade texter än twitter-texter eller korta huvudsatsmeningar i lästräningsböcker.

    Läs gärna Julie Zehs välskrivna och provokativa artikel som handlar om ”kropp och knopp” och också om det som nu händer på skolor och universitet när det gäller kunskapssynen.

    . Ett citat:
    ”Den som inte har tid att läsa en bok, men dagligen hinner med en timme på gymmet eller i yogaställning;
    den som anser att en teaterbiljett är för dyr men har råd med antirynkkräm;
    den som anser att politsika manifestationer är meningslösa och istället joggar genom våra stadskärnor tillsammans med tusentals andra i färgglada tajts –
    den bör inte vara förvånad över när barnen får läsa Lindgren light i skolan.”

  15. .. men finns det egentligen något somär en ”typisk författarartikel”?
    Är det inte nästan en definition på en intellektuell och konstnärligt skapande författare (som väl ändå Julie Zeh kan sägas vara) att hon inte är ”typisk”, utan tänker själv.

    Om man läser hela artikeln så framkommer det att för juristen och författaren Julie Zeh (som ser vältränad och fräsch ut) så handlar det inte om ett avståndstagande till fysisk aktivitet utan om vad som kännetecknas dagens idealmänniska (åtminstone i Tyskland) .

    Om -enligt henne – snedvridna proportioner mellan ”kropp” och ”knopp”.

    Oaktat Julie Zehs artikel:
    Alla dessa torftiga ”lästräningsböcker” för normalbegåvade barn och ungdomar oroar mig –
    de svämmar över i den svenska skolan!
    Och varför används inte faktaböcker/fackböcker och aktuella internet-kartor och internet-diagram mer i skolan?
    Varför lägger sig skolbibliotekarier sig inte i en diskussion om det överdrivna användandet av speciella skolläromedel?

    Och varför är ”lättläst” nästan alltid (t ex i BTJ-recensioner) ett honnörsord? (Däremot inte till exempel ”lätträknad”.)

  16. Juli Zeh – så heter den tyska författaren
    (som också skriver väldigt bra skönlitteratur. Svante Weylers förlag ger ut hennes romaner.)

  17. En kommentar bara, visst finns det många skolbibliotekarier som engagerar sig i ”det överdrivna användandet av speciella skolläromedel?”! (Om det nu är överdrivet.) Många talar varmt för och visar praktiska exempel på hur man använder hela skolbiblioteket som ett läromedel. Min egen erfarenhet (som dock inte nödvändigtvis är generaliserbart till hela svenska skolan) är att fler och fler lärare går ifrån de rena läroböckerna och istället använder ett mer varierat material, t ex från skolbiblioteket.

  18. Det var precis det jag ville höra! Det var därför jag skrev. Jag har under året hört sorgesånger från många skolbibliotekarier som är ledsna över att lärarna är rätt ointresserade av skolbibliotekets facklitteratur – särskilt inom NO-ämnen – och jag blir så glad över om de som jag har mött inte är representativa för skolbibliotekariekåren.
    Tack Anna- Stina!
    Ge gärna, du och skolbibliotekarier i tjänst. några goda exempel!
    Jag samlar på positiva exempel – och förmedlar dem vidare som inspiration när jag föreläser för lärare och bibliotekarier.

Kommentarer inaktiverade.