Att formulera sig skapar struktur för tanken

Våren kommer att bli relativt intensiv för mig, vad gäller externa och interna föreläsningsuppdrag. Till externa uppdrag räknar jag allt som inte har med biblioteken i Stockholms län att göra och interna uppdrag är således de som sker inom länet. Gemensamt tema: biblioteken, bibliotekarierna och de sociala medierna.

Under ett antal timmar har jag under dagen och gårdagen suttit och arbetat med en av dessa föreläsningar. Sammanhang, ämne och målgrupp har jag klart för mig – ett minimum för att det ska bli bra – och nu handlar det om att dokumentera för min egen del vad jag egentligen vill få sagt! Att ha föreläsningsuppdrag framför sig är både skrämmande, roligt och krävande.

Den roliga biten kommer oftast när jag känner att jag lyckas få struktur på och mening i min föreläsning, att det blir en röd tråd som jag tror att de flesta kommer att uppfatta. Den roliga biten är också själva framförandet, då man – förhoppningsvis – lyckas nå fram med det man vill ha sagt. Den roliga biten brukar också vara att få respons och kommentarer under och efter föredraget.

Den skrämmande biten kan handla om att jag är osäker om vilken målgruppen egentligen är (vilket hänger samman med bristande kartläggning av uppdraget) eller att jag i största allmänhet är osäker över sammanhanget. Den krävande biten är ibörjan av förberedelsearbetet, när inget flow än så länge har infunnit sig. Det finns en massa tankar, trådar, men de virvar runt och det tycks inte finnas så mycket att fästa dem i. Att sätta samman dem är som att påbörja ett stort broderi där en tanke om en slutlig bild finns, men som inte går att skönja ens efter de första 20 stygnen.

Men när helhetsbilden blir tydlig och trådarna löper på bra, då är det som sagt roligt! Att få komma ut och föreläsa tvingar mig att formulera det jag går omkring och tänker på, så att jag får struktur på mina egna tankar, vilket är en grundförutsättning för att någon annan ska kunna få ett sammanhang i det jag säger. Att undervisa har för mig alltid varit det effektivaste sättet att verkligen lära mig någonting själv. Numera har jag aldrig en sammanhängande undervisning över tid på samma sätt som jag hade när jag arbetade i skolans värld. Nu är det i huvudsak fråga om enskilda uppdrag, vilket också tvingar fram en komprimering av mina resonemang och en nödvändighet att skala fram det allra väsentligaste.

Något som jag har bestämt mig för att göra mer är att prata till bilder istället för till punktlistor. Det är en utmaning att hitta fungerande bilder! Jag har inte tillräckligt med egna foton för att det ska kunna täcka allt jag vill illustrera, så jag lånar gärna ur Flickr eller ur ppt:s eget bildarkiv (ok, cheezy kanske, men praktiskt)

Vad jag egentligen ville säga med det här inlägget (som vanligt för långt med för långa ord) är att det är oerhört nyttigt för mitt eget ”inre” arbete att prata om det med andra. Strukturen som jag då skapar för mig själv gör det lättare att se de stora linjerna i det jag arbetar med. Lite som när man skrev uppsats på universitetet? (Men bara lite.)

När man själv alltid är fotografen på konferenser, blir det den här typen av toalettbilder om man själv ska komma med…

11 thoughts on “Att formulera sig skapar struktur för tanken

  1. Det du säger blir en utmaning även för mig! Att hitta tråden, få ostrukturerade tankar till begripligt sammanhang. Intressant det du säger om bild också, att hitta sätt att kommunicera med bilderna och använda dem som förstärkning och förklaring. Att fota sig själv är spännande, som att göra självporträtt! Jag spelar in sånt jag funderar över på min telefon, för att få egen återkoppling på rösten!
    Lycka till! Elisabet

  2. Jag tror att t ex Mindmanager kan vara bra för att få struktur på de egna tankarna. Men annars går ju papper och penna oftast lika bra.🙂

    Särskilt när det gäller presentationer vill jag försöka hålla det så enkelt som möjligt. Prezi m fl snygga program ser absolut flashiga ut, men jag tror inte det passar med mina mål just nu att hålla det enkelt.

  3. Jo, papper och penna kan verkligen funka bra ibland och gärna med kaffe, choklad, semla eller något annat gott. Prezi kände jag inte till men jag besökte deras hemsida nyss. Tack för tipset! Intressant program!

    Något som jag tycker funkar bra i grupp är att använda Mindmanagers brainstormläge, att diskutera och skapa en gemensam bild. Att inte börja med en presentation utan skapa en.

    Ha en skön helg!

  4. Hej Anna-Stina!

    Det här var så roligt att läsa, jag känner väl igen tankegångar, känslor och funderingar. Jag har också kommit fram till att det rimligen borde vara roligare att se bilder-och filminslag- än att stirra på en stum punktlista.Alltså:dra ner på textinslagen så mycket det bara går.

    Jag tycker man lär sig så mycket själv att sätta samman en presentation, det kan ju bli både repetiotion och fördjupning som man verkligen kan ha nytta av i sitt fortsatta arbete!

    Hälsningar Ann Ö

  5. De bästa föreläsarna, lärarna, talarna (tänk Barak Obama, Olof Palme, Göran Greider, Jonas Gardell, Birgitta Holm, Sara Lidman ) har sällan något annat hjälpmedel är en väl fungerande röstförstärkare.
    Jag tror inte att jag är ensam om att känna mig trött redan innan föreläsningen börjar när föredragshållare efter föredragshållare inte litar på det de har att säga med den egna rösten
    utan ska visa det de säger i skrivna texter (ofta punktvis) och/eller i bild.
    I värsta fall i rörliga och övertydliga bilder
    (nyfikenhet = bild av en brygga vid en stradkant) (lekfullhet =bild av stojande barn med solsken i blick).

    Jag känner mig manipulerad av den här (enligt mig) alltför vanliga typen av föreläsningar eftersom föreläsaren ofta blir så låst av sina tekniska attiraljer att hon/han tappar spontanitet och inte kan ta vara på de kommentarer som hon/han fär under föreläsningen eftersom dessa kanske inte passar in i det i förväg komponerade bildspelet som ska visas.

    Åhörarna frestas nog också att bara skriva av det som står i text på en skärm (och som de kanske också får i pappersform eller på nätet)
    istället för att med egna ord omformulera det som har sagts –
    vilket jag tror fungerar mycket bättre mnemotekniskt.

  6. Anledningen för mig till att använda bild istället för text är just det du beskriver, Lena, att inte låsa fast i en förbestämd disposition, att låta ordet bli friare och även samspelet med åhörarna. Men att inte ha något visuellt stöd alls skulle tyvärr inte fungera riktigt lika bra för mig. Jag tänker också på att vi alla lär och uppfattar på olika sätt och att det visuella och audiella kan stödja varandra.

  7. Det är precis som du skriver, Anna.Stina, att vi alla lär oss på olika sätt.
    Och varje föredragshållare måste förstås hitta på sitt sätt, sin etod, att känna sig trygg i sin uppgift.

    Men måste det verkligen numera nästan alltid vara någon form av bild/text/bildspel?
    Ibland fungerar det bra, ibland mindre bra.

    För jag tror ändå att det vore nyttigt för många bibliotekarier (ofta chefer) som talar i olika sammanhang att öva sig på att ibland tala utan visuellt stöd som om de vore … Barak Obama.

    Mina elever på universitetet uttryckte förr i världen ofta sin stora trötthet när varenda lärare använde overhead – nu hör jag ofta samma trötta suckar när de första powerpoint-texterna/bilderna dyker upp.
    (Många börjar då spela spel på mobilen eftersom de förstår att det inte längre är viktigt att de LYSSNAR med öronen på helspänn.)

  8. Jag håller med om att det ofta inte är optimalt med en ”diabildsshow”, som det ju faktiskt är med powerpoint/overhead.

    Barack Obama är en förebild vad gäller skicklighet som talare, och på flera andra områden också när jag tänker efter.

  9. Pingback: Föreläsning om sociala medier och bibliotek « BiblioBuster

Kommentarer inaktiverade.