Möt deras själsfränder på biblioteket!

Gamla och dammiga böcker? Här har du dem!

14 thoughts on “Möt deras själsfränder på biblioteket!

  1. Så spännande!
    Men varför är det en icke-bibliotekarie – en journalist – som leder diskussionen? (Jag har ännu inte träffat på eller lyssnat till Harald Hultqvist, så det är inte H H som person jag ifrågasätter det allra minsta.)
    Är det verkligen ingen bibliotekarie på Stadsbiblioteket som vill samtala med författare, skådespelare med flera om själsfränder?
    Blyghet?

  2. Därför att Harald har erfarenhet av att intervjua kulturpersonligheter. Han är påläst och beläst. Den beskrivning passar i o f s in på flera bibliotekarier på Stadsbiblioteket och annorstädes, men gör inte Harald mindre. Alla som har hört honom i aktion förstår vad jag menar.

  3. Hej Patrik!
    Jag är helt övertygad om att HH är ”duktig”, påläst, beläst och van att samtala med kulturpersonligheter.
    Det är inte personen jag funderar över – han är mig obekant – utan detta att en icke-bibliotekarie gör det som åtminstone jag uppfattar som en underbar och viltig – och kul – uppgift för en duktig, beläst, påläst och charmerande bibliotekarie.
    För det är väl sådana egenskaper (påläst, beläst …) som vi som är bibliotekarier bör ha fått med oss i vår långa utbildning?
    Och fått fortbildning i?

    (Annars bör vi högljutt klaga på vår ubildning/fortbildning eftersom den så kallade allmänheten högt värderar bibliotekarier som är duktiga, belästa, pålästa och socialt frimodiga. Det kommer fram i alla de bibliotekspublikundersökningar som jag har tagit del av.)

    Några jämförelser:
    En präst låter gärna församlingen delta aktivt i gudstjänsten – men har en yrkesstolthet i att det är ändå hon som är utbildad för att predika från predikstolen
    En läkare låter inte sjuksköterskan operera hur sjukvårdskunnig sjuksköterskan än är.

    Oron i min fråga är densamma som oron för att en del bibliotekarier inte vill ha sitt efternamn på sin namnskylt och
    att bibliotekarier (utom några få) så sällan deltar i kultur– eller kunskaps debatter i olika riksmedia och
    att det är – har jag förstått – ovanligt att bibliotekarier berättar om bibliotekets informationstjänster och media på andra arbetsplatser än på skolor och förskolor .
    Sällan alltså på vuxnas arbetsplatser.
    Är vi, som yrkesgrupp, blyga för andra vuxna?

  4. Mitt ivrigaste ärende när jag såg den läckra affischen här
    och vill kommentera den
    är förstås verkligen inte att gnälla
    utan
    att hurra sjufalt (minst) för Stockholms stadsbiblioteks väldigt goda idé med samtal om själs- och läsfränder!

  5. Jag tänker inte gå i svaromål personligen, eftersom frågan inte är riktad till mig, men däremot har jag naturligtvis gjort mig tankar om detta i ett vidare sammanhang. Liknelserna med prästen och läkaren lämnar jag därhän, eftersom bibliotekarier varken är präster eller läkare och biblioteket inte bör vara varken kyrka eller sjukstuga (även om litteratur kan var både helig och helande).

    Jag tror att det är bra om biblioteken försöker upprätta alla möjliga kontakter med det stora kultursamhället utanför biblioteksvärlden. Naturligtvis vore det bra om bibliotekarier i större utsträckning deltog i den allmänna kulturdebatten, skrev på kultursidorna, var ute på arbetsplatser etc. På samma sätt är det bra att släppa in författare, debattörer, proffsläsare och låntagare i biblioteksarbetet. Under mitt arbete med Själsfrände-serien och projektet Långa Svansen har jag fått otaliga exempel på detta. Diskussionerna blir mer livaktiga, både i planeringen och på scenen. Människor som annars inte dykt upp på biblioteket kommer dit tack vare personliga nätverk och nya sätt att ställa frågor och marknadsföra sig. Och ska man hårddra det hela kan man ju fråga sig varför Sissela Kyle ska sitta där och prata om ett författarskap; hon är ju inte heller bibliotekarie.

    Men Lena har också en poäng i att många bibliotekarier faktiskt känner sig för blyga och/eller okunniga för att ställa sig på scen med en eller flera författare. Jag hävdar bestämt att det inte är kunskap som saknas. Däremot är det inte självklart att alla är födda med färdigheten att utföra själva ”hantverket”, att föra samtal. Mitt samarbete med biblioteket har också inneburit en hel del internutbildning på det området, där jag bidragit med min erfarenhet som professionell moderator och samtalsledare. Någon gång har detta varit formaliserat i seminarier och workshops för bibliotekarier, men mycket oftare, och viktigare, är den enkla och informella kontakt som uppstår exempelvis efter ett framträdande när någon bibliotekarie kommer fram och frågar ”hur gör du?”.

    Alla bibliotekarier är inte intresserade av att hålla författarsamtal, men vissa är det, och de borde absolut få mer stöd i utbildningen och sitt arbete för att utveckla dessa förmågor. Att samarbeta med utomstående, att ta in en journalist (eller varför inte en präst eller läkare) i biblioteksarbetet, är ett sätt att vidareutbilda, skapa kontaktytor och korsbefruktningar som alla kan dra nytta av. Man får inte förvandla en berättigad yrkesstolthet till protektionistiskt skråtänkande.

  6. Hej Harald,
    skönt att du inte tror att jag har något om helst mot just dig (vi har ju aldrig träffats men jag är säker på att jag skulle tycka om dig) och inte heller – naturligtvis inte – mot yrkesgruppen journalister.
    Vad jag helt enkelt i grunden vill är att få tillbaka en BIBLIOTEKARIEUTBILDNING som ger bibliotekarierna på 2010-talet råg i ryggen.
    Alltså: En utbildning som är inspirerad av det bästa från den tid då en sådan fanns. Uppdaterad förstås. Något annat än de nuvarande övertetoretiska studieåren (som inte leder till en yrkesexamen) som nu är den vanligaste varianten i Sverige.
    (Jag har i flera år – på olika utbildningsorter – handlett många blivande bibliotekarier som skriver uppsatser, så jag känner väl till problematiken med studenter som plågas av icke-smälta teorier kombinerat med mycket litet insikt om vad en lugnt självsäker bibliotekarie skulle kunna uträtta.)

    Jag längtar efter en bibliotekarieutbildning där studenterna under utbildningens år får träna sig – på varandra i första hand – att leda diskussioner (litterära och andra) och att vara sitt blivande närområdes kulturella informatörer och informationsexperter.
    Barnbibliotekarier är ofta välkända för sina låntagare – genom ”bokprat” och genom att alla
    barnbibliotekarier (som jag känner) alltid presenterar sig för sina unga lyssnare/medläsare).

    Det finns i Sverige år 2010 ”vuxenbibliotekarier” som vill vara mer eller mindre anonyma, som absolut inte vill berätta för människor som de inte känner om sina litterära eller kulturella preferenser (annat än möjligen på en blogg) och som inte vill diskutera informationsfrågor offentligt.
    Därför anser jag att det är något fel – inte med dem – utan med utbildningen.
    Därför min jämförelse med präster och läkare.
    Det är inte en fråga om protektionistiskt skråtänkande – utan om yrkesstolthet.

    Korsbefruktningar, jatack!
    När jag en gång var bibliotekskonsulent så älskade jag att plocka in fackmänniskor av alla de slag på biblioteken. Inte bara skönlitterära författare!
    Se mina tjatiga inlägg här under rubriken ”Lärande och bibliotek”, tror du mig.

    Hej svejs!
    från
    Lena

  7. Men – tänk om det faktiskt är så, en personlighetsfråga snarare än en utbildningsfråga. Själv har jag aldrig utbildats i att undervisa, stå på en scen eller att leda samtal om böcker. Men jag har gjort det ändå, jättemycket! Naturligtvis kan en utbildning ge råg i ryggen, men viljan att leda eller driva måste ändå finnas som en personlig ingrediens, tänker jag.

    …för att slänga in en fackla i debatten.😉

  8. ”Det finns i Sverige år 2010 ”vuxenbibliotekarier” som vill vara mer eller mindre anonyma, som absolut inte vill berätta för människor som de inte känner om sina litterära eller kulturella preferenser (annat än möjligen på en blogg) och som inte vill diskutera informationsfrågor offentligt.”

    Har tagit upp det (i just den här bloggen) förr, men säger det igen, som en parentes i den större debatten. Anonymitet bland bibliotekarier, bibliotekarieutbildningens förändrade karaktär, bibliotekarier som bloggar – ja, saker förändras och ja, vissa saker önskar man var annorlunda. Men man får hålla tungan rätt i mun när man drar slutsatser utifrån sakernas tillstånd.

    Jag har återigen tittat igenom vilka i bibliotekspersonalen här på Stadsbiblioteket i Stockholm som föredrar att inte visa hela namnet på webben. De fem jag hittar (tre bibliotekarier, två biblioteksassistenter) har arbetat här länge, är inte purunga och har inte gått den nya och mer teoretiska utbildningen. De är heller inte aktiva bloggare (i så fall så anonymt att det inte är känt över huvud taget). Det är alltså inte den moderna, nyutbildade, bloggande bibliotekarien som är anonym, utan bibliotekspersonalen från den gamla skolan, om det här biblioteket kan tros vara representativt.

    Därmed drar jag snarare slutsatsen att vi är på väg åt ”rätt” håll – om man med rätt håll menar en bibliotekariekår som exempelvis säger sin mening i bloggar och gärna skyltar med sina namn, i de sammanhang då det är relevant.

    Och angående den fråga som den här debatten egentligen rör: Eftersom hela biblioteksverksamheten genomgår stora förändringar är det svårt att jämföra då och nu. Det blir färre och färre bokprat med klasser – där det är självklart att bibliotekarien själv leder samtalet, naturligtvis inte anonymt på något sätt – och fler och fler panelsamtal med kända kulturpersonligheter – där det inte alls är självklart vad bibliotekariens funktion är och ska vara. Ska man se det som att bibliotekarieyrket numera kräver scenpersonlighet? Eller att biblioteket blivit en arena för en typ av kultursamtal som just kräver inhyrda samtalsledarspecialister? För att vara lite krass handlar det här i Stockholm en hel del om att synas och märkas och lyckas locka folk till våra kultur- och litteraturfrämjande aktiviteter. Det gör man lättare med proffs på scenen. Att det då blir svårt att hitta de proffsen inom bibliotekariekåren är inte så konstigt, för det har man inte behövt tidigare. Just nu är det stor variation på programverksamheten inom Stockholms stadsbibliotek, där vissa program hålls av personal, vissa av inhyrda/inbjudna gäster, vissa av både och. Själv ser jag inte den situationen som särskilt problematisk – även om det förstås är fritt fram att ha åsikter i frågan.

  9. För min del skulle jag tro att en del av förklaringen ligger i att man inte får tid till att förbereda sig. Det får man göra på fritiden (man = jag, om jag skulle göra något sånt). Och på fritiden jobbar man med annat eller har familj att ta hand om. Att hålla litteratursamtal kräver förberedelser, man kan inte bara hoppa in hur som helst.

  10. ”Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget.”

    Citerat från biskop Eva Brunnes underbart fina predikan idag. Den kanske inte handlade om bibliotekarier, vi är ju inte folkvalda … men vi är dock folkbibliotekarier.

    Sandra: Jag tänkte inte speciellt på Stockholms stadsbibliotek när jag skrev mitt inlägg om att jag vill ha mer av praktik (till exempel övningar i konsten att diskutera litteratur och andra media) och mindre av teori i den utbildning som blivande bibliotekarier går. Jag tänkte på alla Sveriges folkbibliotek och på den kompetens som jag tror behövs idag – om vi vill bli kända av ”allmänheten” som en alert icke-anonym rkesgrupp.
    När jag var med och byggde upp utbildningen i Umeå kämpade jag – förgäves – för detta.

    Anna:På rätt många bibliotek (jag har bara haft bibliotekarietjäns i Umeå – 1:e skolbibliotekarie och konsulent – men frilansföreläser numera på en massa bibliotek runt om i Sverige – och är frågvis) FÅR man avsätta viss tid för förberedelser imför litteratursamta, författarintervjuer och liknande..
    Om det inte är så där du arbetar (jag vet inte var det är) , så ta kontakt med facket!

  11. Lena: Du var väl konsulent, då, inte ”vanlig” bibliotekarie. Jag tror säkert att jag får förbereda mig på arbetstid bara jag samtidigt gör allt annat, vilket inte funkar. Men å andra sidan gillar jag att gnälla också.

  12. Det där med lästid är fortfarande en stötesten på många håll. Visst finns det en del som får några timmars kompensation här och där. Men huvuddelen av bibliotekariers inläsning av både- skön och facklitteratur uppfattar jag fortfarande förväntas göras på fritiden. Vi är ju ändå så intresserade…

Kommentarer inaktiverade.