Nationell bibliotekssamordning

Många har läst och hänvisat till Peter Alsbjers blogginlägg den senaste tiden angående processen fram till nytt uppdrag för Kungl. biblioteket.

Det är mycket bra att Peter Alsbjer har skrivit de här blogginläggen och jag hade gärna sett fler bloggare som reflekterat utifrån KBs turné med dialogmöten. Man undrar, varför har det varit såpass tyst bland dem som på Biblist nyligen kallades för ”biblioteksverklighetens folk”? (Detta uttryck förstår jag som att bibliotekspersonal som arbetar ”på golvet” har en mer verklig uppfattning av bibliotek än de som arbetar som chefer, på länsbibliotek, i intresseorganisationer etc. Eller så tolkar jag detta helt fel.)

Idag har ju var och en lika stor möjlighet att göra sin röst hörd på nätet. I alla fall om man arbetar på bibliotek och då förmodligen har en grundläggande förmåga att uttrycka sig i skrift.

I dagsläget är inte alla intressenter kring den nya nationella bibliotekssamordningen riktigt överens om bland annat vilka pengar det är som ska samordnas centralt respektive regionalt, vilka frågor det egentligen handlar om och vilka roller som olika aktörer (i brist på bättre ord) ska ha. (Så förstår jag det, som inte sitter precis mitt i smeten men nästan.) Det kanske är normalt att det är såhär när stora förändringar ska ske. Man tänker å ena sidan, å andra sidan…

Hursomhelst, jag väljer att länka till taggen Kungl. biblioteket i WordPress, där kommer alla Peter Alsbjers inlägg upp, men också mitt inlägg som uttrycker kritik mot KBs hantering av en viss expertgrupp. Ser gärna fler bloggar som diskuterar biblioteksutvecklingen och KBs uppdrag.

4 thoughts on “Nationell bibliotekssamordning

  1. En aspekt som mer eller mindre kommit bort i diskussionen är det faktum att när nu staten lämnar över makten över kulturformerna till regionerna i kofferten, så är det starkt brott mot tankegångarna från 1974 års kulturpolitik. Man kan kalla det paradigmskifte eller rentav kulturrevolution om man vill. Det är i vilket fall ett helt nytt perspektiv på de kulturformer som får statligt stöd. Staten visar genom samverkansmodellen att man har stort förtroende att regionerna ska klara av att genomföra de åtaganden som staten presenterar när det gäller kulturpolitiken.
    Med ett undantag – biblioteken.

  2. Å andra sidan kan just en annan tankegång när det gäller biblioteken hänga samman med 1. att bibliotek är mer än kultur och 2. att få andra institutioner med kulturuppgifter har så starkt behov av nationella lösningar, t ex i form av katalog, katalogregler, fjärrlån mm mm. Så i stället för att se det som ett ifrågasättande av regionerna kanske man kan se det som ett erkännande av biblioteken och dess särart?

  3. Visst har biblioteken en särart, men hur ”sär” är den egentligen?😉 Jag kan finna argument både för den lösning som förespråkas av KB och Biblioteksföreningen och den som förespråkas av SLB(?).

Kommentarer inaktiverade.