Vi glömmer hur fort det går

Gårdagens blogginlägg av Peter Alsbjer, om en magisteruppsats som undersökt bibliotek 2.0-tänkandets påverkan på biblioteken och yrkesrollen, fick mig verkligen att se hur fort utvecklingen går på biblioteken och runtomkring oss nu. Just när det gäller tankar kring brukarmedverkan, dialog med användare, bibliotekens närvaro på nätet.

Jag har nästan varje vecka de senaste månaderna föreläst i olika sammanhang om min syn på bibliotekens möjligheter och utmaningar, eventuella förändringar av yrkesrollen etc, i relation till bibliotek 2.0. Eller snarare när det handlar om webbens utveckling, sociala medier och vad det innebär för biblioteken.

Två saker slog mig när jag läste Peter Alsbjers inlägg:
1. Hur svårt det är att via litteraturen studera förändringar som pågår just nu.
2. Hur ganska långt vi är från den tid, 2008, då Christer Hermansson skriver Bibliotekarier – stå upp för litteraturen:

Visst är det bra, rentav underbart, och i det pågående arbetet som handlar om demokrati och medborgarinflytande finns förstås mycket att göra på de svenska folkbiblioteken. Men glöm inte att de offentligt finansierade biblioteken aldrig kan eller över huvud taget ska försöka tävla med virtuella kommersiellt framgångsrika nätbokhandlare eller communities för barn och ungdomar. Folkbiblioteken ska erbjuda alternativ; lyfta fram kvalitetsurval och inte leka marknad.

Då jag varje vecka talar med bibliotekspersonal om hur de använder, vill använda eller tänker sig att använda de möjligheter som utvecklingen av webben ger så handlar det inte om att konkurrera med kommersiella aktörer, utan just att lyfta fram det specifika som biblioteken erbjuder. Innehållet i eller uppdragen för biblioteken förändras inte därför att kanalerna förändras, anser jag. Att bibliotekspersonal idag skriver mer text än förr, kommunicerar mer eller spelar in film, innebär inte att uppdraget eller tolkningen av bibliotekens uppdrag har förändrats. Fortfarande arbetar man för litteraturen och för folkbildningen på folkbiblioteken. Det känns rentav som om man står upp för just litteraturen som aldrig förr, med t ex boktipsbloggande och författarträffar.

Min avsikt är inte att göra mig lustig över hur lite vi alla visste för 2 år sedan, utan snarare visa på hur fort utvecklingen har gått på två år. Kanske finns det fortfarande de som är rädda för att ”bibliotek 2.0” ska urholka biblioteken som vi känner dem. Men det finns också en stor nyfikenhet på biblioteken kring hur vi kan ta tillvara nya möjligheter på bästa sätt. Få tror idag att biblioteken kan bygga egna communities där allmänheten ska vilja vara aktiv, men många tror på bibliotekens möjligheter att nå ut till många via nya vägar.

Få tror väl heller att ”bibliotek 2.0” innebär bibliotekariernas totala kapitulation inför användarnas önskemål. Det vi just nu undersöker och kanske så småningom kommer fram till är på vilka olika sätt användardialog och medskapande på bibliotek kan se ut.

A Librarian's 2.0 ManifestoBilden är gjord i Worlde utifrån A Librarian’s 2.0 Manifesto. (Jag ska fortsätta min bloggserie om manifestet så snart jag har möjlighet.)

9 thoughts on “Vi glömmer hur fort det går

  1. Du skriver: ”Det vi just nu undersöker och kanske så småningom kommer fram till är på vilka olika sätt användardialog och medskapande på bibliotek kan se ut.”
    Ja, men Anna-Stina, det har vi gjort på folkbibliotekenhela tiden. Och vi står för vårt kunnande och vår kompetens. Om sedan om vissa måste kalla det för ”2.0” eller ”7.2” är ju totalt ointressant.
    Det måste alltid vara så NYTT i de oroliga bibliotekssammanhangen men det är mkt gammalt som alltid kommer att vara oerhört bra.
    Jag menar fortfarande att den stora utmaningen är att möta människor i biblioteken, fysiskt, på plats, öga mot öga, och att det är framför allt där som bibliotekarierna och folkbiblioteken kan bli mycket bättre utan att hålla på med floskler.
    Att möta människor är alltid krävande.
    Att hålla på med nätet är bekvämt och tryggt.
    Avanti!

  2. Jag håller faktiskt med dig, ju mer jag pratar om ”bibliotek 2.0” ju tydligare blir det att det egentligen handlar om biblioteksutveckling helt enkelt, som vi ju har hållit på med hela tiden. Vi blir inte bättre på att möta människor bara för att vi idag har verktyg på nätet som gör fler möten möjliga. I grunden handlar det om att förstå sig på och vara duktig på kommunikation. Ofta är vi inte jättebra på det, varken i fysisk miljö eller virtuell. Därför måste vi fortsätta träna. I alla miljöer.

  3. BIBLIOTEKSUTVECKLING
    FÖRSLAG på 2010-talet:

    Folkbiblioteket (det lokala) har koll på alla arbetplatser inom sin ”domän” som har mer än 20 antällda.

    1)På dessa upprättar man sådana arbetsplatsbibliotek (fast bättre) som fanns på många håll på 1970talet. Bokbyten och möjlighet att samtala med kunnig bibliotekarie om ALLT som biblioteket har att erbjuda under två timmar var fjärde fredag.

    2) Bibliotekarien är känd av alla på arbetsplatsen eftersom hon (förutom att hon skriver på bloggen och dyker upp var fjärde fredag) så gärna berättar spirituellt om litteratur m m på personalfester –
    och om bibliotekets övriga tjänster på fackföreningsmöten.
    Inte betungande – men meningsfullt! (Om man vill nå nya vuxna människor.)

    3) Företaget har en hemsida/blogg. Mycket populärt där är ”Bibliotekariens spalt” – alltid uppdaterad och lockande!

    lena kjersén edman

  4. Pingback: SKL:s riktlinjer om sociala medier « Peter Alsbjers blogg!

  5. Se Anna-Stinas twitter: Stadsbiblioteket bloggar på ”Vi i Vasastan” Roligt! http://bit.ly/9A34eO

    Inspirerande!
    Det går väl lika bra att gästblogga i någon av områdets (till exempel Vasastans) företagsbloggar
    som i områdets (som här: Vasastans) tidning?
    Finns det/förekommer det någonstans i Stockholm eller i Stockholms omgivningar något arbetsplatsbibliotek/någon arbetsplatsbokprat/ någon arbetsplatsblogg/??

    De två bibliotekarierna skriver trevligt i ”Vi i Vasastan”,
    Men de har glömt att skriva sina efternamn. (I alla fall kan jag inte hitta deras efternman i tidningstexten.)
    Eftersom den bloggande polisen, i samma tidningsnummer, ståtar med både förnamn och efternamn, så är det knappast redaktionen för ”Vi i Vasastan” som har hindrat våra kollegor att artigt presentera sig,

  6. Lena: vi på Lidingö stadsbibliotek brukar ha s.k. bokfrukostar för andra kommunanställda flera gånger om året. Det är väldigt uppskattat. De bjuder på frukost – vi bjuder på inspirerande bokprat. Man blir förvånad över hur intresserade de är av litteratur, och samtidigt vet så lite om bibliotek.

  7. Tack för att du berättar om detta, Jenny. Så kul att kollegorna bjuder på frukost och ni på biblioteksinformation och boksamtal.
    Heja Lidingö!
    Min egen bibliotekserfarenhet är enbart skånsk och västerbottnisk (konsulent), så därför är jag så nyfiken på hur man i Stockholm med omnejd arbetar utåtriktat mot vuxna.

    lena k e

Kommentarer inaktiverade.