Vi glömmer hur fort det går II

När vi förändrar vårt sätt att tänka, märker vi det sällan själva. Det sker en glidning som blir märkbar först när vi ser tillbaka och jämför med hur det var – då. Det händer ofta att jag sitter med i ett samtal som rör biblioteksfrågor och att jag litegrann måste koncentera mig för att förstå andra personers utgångspunkter. Själv har jag arbetat på bibliotek och med olika aspekter på bibliotek i över 10 år, men det är kanske de senaste två åren som jag har upplevt mig själv och mitt tänkande som en sidogren till det stora biblioteksträdet. Jag hör hur man pratar om fokus på till exempel biblioteksrummet och tänker för mig själv – men varför lägga stor energi på biblioteksrummet när ändå ganska få går dit. Och då känner jag mig både ogin och alienerad från bibliotekssammanhanget.

För mig personligen är biblioteket främst dess resurser – framförallt det man kan nå hemifrån via datorn, för det är där jag vill hämta min kunskap. Antagligen har det hela att göra med min egen livssituation. Jag söker mig inte till offentliga rum på min fritid, eftersom jag då har fullt upp med mitt privatliv. Och på dagarna jobbar jag. Jag har inga småbarn som blir lyckliga över en fin barnavdelning och jag studerar inte formellt. Det jag behöver vill jag som sagt ha till min dator (eller motsvarande). Är det inte så för många av oss som är mellan 25 och 65?

Jag har också märkt att användningen av sociala medier påverkar mitt informationsbeteende otroligt starkt. Har man en gång upptäckt nyttan och värdet och den stora mängd sociala information som kan bli till kunskap, så finns det inte någon väg ”tillbaka”. Och här upplever jag att den tydligaste gränsen går ifråga om förändrade arbetssätt.

För mig är biblioteket lika med det virtuella biblioteket, men jag förstår att många som arbetar med bibliotek inte tänker som jag. Också för mig var biblioteket ett fysiskt rum fram till för ett par år sedan. Jag minns nästan inte hur jag såg på bibliotek då, även om jag kan återkalla det om jag anstränger mig lite.

Nu är frågan, är jag ”förstörd” för alltid, eller är jag något bra på spåren? Jag hör av mig när jag har listat ut det. Under tiden ska jag läsa slutrapporten för Ömsesidig förståelse och se om det kan göra mig klokare i frågan. Kanske kommer SociaMediaPedia att ge ökad förståelse också, hoppas det.

PS. Jodå, jag trivs faktiskt i fina bibliotek!

11 thoughts on “Vi glömmer hur fort det går II

  1. Pingback: Tweets that mention Vi glömmer hur fort det går II « BiblioBuster -- Topsy.com

  2. Apropå din sista mening, Bibliobuster.
    Fina bibliotek ÄR trivsamma – särskilt när de är öppna.
    Vad har hänt?
    Fast jag i mitt liv bara har arbetat en enda kväll i ett Stockholmsbibliotek Gröndal), så stannar mina grannar nu mig och frågar om jag vet varför bibliotekarierna i Stockholm vill att biblioteken ska minska sitt öppethållande.
    De har läst om det häromdagen i DN.
    Jag vet inte mer om detta än vad minna grannar gör.
    Jag vill gärna förstå, för det finns förstås förklaringar som inte stod i DN-artikeln.
    Var kan jag läsa de fackanslutna stockholmsbibliotekariernas egna tankar kring denna begäran om minskat öppethållande?
    Varför kom det inga kommentarer från yrkesgruppen till artikeln i DN? Eller var det många som skrev – och DN som inte ville ta in förklaringarna?

  3. Ja, jag förstår att det har att göra med minskning av tjänster. (Det framgick också av artikeln.)
    Samtidigt skriver du att det är ganska få som använder biblioteksrummet.

    Helgstängningar, detta som mina grannar förundras över, måste ju ha föregåtts av en het intern debatt. Eller hur?
    Vilka andra lösningar än helgstängningar har diskuterats mellan politiker och bibliotekarier
    och bibliotekarier sinsemellan?
    Var någonstans kan jag ta del av den debatten? Någon blogg?
    Är det någon som läser den här bloggen som kan ge mig lästips om detta?

  4. Hittar inte den aktuella artikeln om stadsbiblioteket på nätet, tyvärr. Och inte förs diskussionen heller på Stadsbibliotekets webbplats. http://www.biblioteket.se/default.asp?id=6513&refid=6516 Tror att det skulle kuinna gagna stadsbiblioteket att diskutera verksamheten mer öppet med stockholmarna.
    En viktig fråga, även om det inte alls var det som mitt blogginlägg handlade om.

  5. Att du inte hittar artikeln kan bero på – förlåt! – att jag skrev att den var publicerad i DN . Det var den inte, (Jag prenumerera på flera dagstidningar.)
    Artikeln som jag och de undrande grannarna hade läst – och där Madeleine Sjöstedt säger sig vara bestört över de biblioteksanställdas val – finns istället i Svenska Dagbladet 8 maj 2010.
    ”Lina Wennersten: Strid om bibliotekens öppettider”

  6. Pingback: Är biblioteket en händelse? « Pratbubblor

  7. Ur EXPRESSEN 21/7 2110
    Om jag minns rätt så heter den unge skribenten (det finns ett foto) Aron Lund eller Lind.
    Detta är bara ett utdrag ur artikeln – LÄS HELA! – som idag diskuteras livligt på Facebook-

    Twitter gör oss dumma.

    Vi läser fler, men också kortare texter än förr, och andra texter, och på ett annat sätt. Forskarna är eniga: ”skärmläsning” och ”pappersläsning” är två helt olika saker.
    Den moderna läsaren, skärmläsaren, är expert på att hantera enskilda fakta. Hon skannar av en artikel på en halv minut, identifierar nyckelfraserna och går till nästa Firefoxflik. Perfekt för att navigera nätets snårskogar av länkad information.
    Men det är ett annat slags läsande än det vi ägnat oss åt i hundratals år, det som format samhället. Nätläsarna kan, påpekar forskarna, enkelt hitta nyheter om allt som intresserar dem, men har svårt att ta sig igenom en bok från början till slut.
    Den generation som blixtsnabbt plockar länkrussin ur Twitterflödets hundrafyrtioteckenskakor är usel på att läsa samma mängd text i linjär följd. Nu tappar vi koncentrationen så fort det blir fråga om att följa någon annans tankegång, förlorar fart om vi inte får jaga de egna intellektuella impulserna.

    När DN dråsar ner på hallmattan är det inte med nyheter jag själv har valt. Till frukost kommer jag att läsa om klimakteriebesvär, Surinam, sjöfylleri – ämnen som jag inte hade en aning om att jag ville veta något om, men som jag därefter delar med ett par hundratusen andra prenumeranter.
    Att läsa DN på nätet är inte sämre, men annorlunda. Jag klickar inte på en rubrik om riksbanken, trots att jag verkligen någon dag borde sätta mig in i vad räntepolitik egentligen är för något. I stället hittar jag genast de frågor jag redan är intresserad av.
    Väljer jag dem inte själv så gör mitt umgänge det. Vänner skickar artiklar. Bloggar länkar till, skriver de, kloka synpunkter. Twittrare tipsar om sådant som var viktigt för dem, som nu får påverka mig.
    Nätets enorma utbud låter oss välja fritt, men tvingar oss framförallt att välja bort. Och det vi väljer bort, ofta omedvetet, är det som bjuder motstånd – det långa, det svåra, det ovana, det främmande argumentet, det som inte rekommenderats av någon vi litar på.
    Det påverkar också medierna själva, som ju måste locka läsare för att överleva. Målgruppsfixeringen tilltar – jämför prioriteringarna i tidningarnas nät- och pappersupplagor – och journalistiken slutar rikta sig till en inbillad ”allmänhet”. På gott och ont bleknar föreställningen om en gemensam svensk referensram bort.
    Alla får vad de ber om, och samhället fragmenteras intellektuellt och ideologiskt.

    Vi ser det gro i bloggosfären. Idéer och expertkunskaper sprids som aldrig förr. Det har aldrig varit enklare att fördjupa sig i det som intresserar en, vare sig det är FRA eller iransk inrikespolitik. Ordet och tanken har aldrig varit friare.
    Men detta enorma framsteg är också ett steg bort från en ordning vars tröghet, och ofrihet, höll oss samman. Det har vi inte lärt oss hantera än.
    I nätsamhällets fritt valda gemenskaper frodas sekterismen. Det är så lätt att driva djupare in i den egna världsbilden, nu när vi har blivit våra egna redaktörer, våra egna censorer. Ibland alldeles för djupt.
    Se bara på myllret av 9/11-konspirationsteorier, eller på hur klimatförnekelsens privatspanare de senaste åren kunnat snudda vid den borgerliga mittfåran.
    Samtalet har frisläppts, alla murar rivits runt oss, och ändå sluter vi oss samman i ständigt snävare intellektuella cirklar.
    Informationsrevolutionen är en frihetsrevolution, men den blir ingen tebjudning.

  8. Aron Lund är ledarskribent i Expressen – det hade jag missat.
    Mina egna tankar:

    Det som är nytt är att allt fler människor – och det gäller inte bara barn och tonåringar – har svårt att ta till sin text som inte bara påstår utan analyserar eller diskuterar. Allt färre läser tidningars ledare till exempel.
    Barn och ungdomar idag klarar sämre (jag tycker mig veta det eftersom jag träffar så många skolbarn med mina ”bokprat”) läser allt tunnare böcker när de läser – och undviker all personskildring som inte är svartvit.
    När jag för tjugo år sedan diskuterade fotbollsboken ”Åshöjdens bollklubb”i enskilda samtal med över 50 barn och ungdomar mellan 10 och 15 år, så klarade nästan allihopa av att läsa och förstå texten. I dag skulle det vara en av tio i samma åldersgrupp som skulle orka läsa så komplicerad text.
    Även en författare som Maria Gripe är för ”svår” för många fler barn och ungdomar idag än för tio år sedan.

    Det finns ingen anledning att tala om ”katastrof” (och Aron Lund ärju så sansad), men det finns heller ingen anledning att hävda att utvecklingen när det gäller läsförmåga och läsförståelse har blivit bättre genom SMS, Twitter ….
    Den mer avancerade läsförmågan går för närvarande kräftgång, baklänges.
    Jag ser det som ett demokratiproblem.

  9. Lite då och då kommer det artiklar i pressen som har det här anslaget, att de nya medierna gör oss dumma. Det känns lite som om de slår in öppna dörrar, för det är väl ingen som har hävdat att vi är bättre på att t ex läsa idag. Som du skriver, Lena, kan man se i skolorna att den genomsnittliga läsförmågan under en lång tidsperiod successivt har sjunkit (det tror jag man kan se iaf) liksom att resultaten i en del andra skolämnen också har sjunkit, när man mäter på det sätt som man brukar.

    Jag tror dock att det finns en stor poäng i att göra skillnad mellan skolbarns läsutveckling och vi vuxna akademikers upplevda förmåga att vi läser sämre. När det handlar om barnen är det mycket viktigt att de får det stöd de behöver för att kunna läsa alla typer av texter. Träning är väl som alltid nyckelordet.

    Det tycks mig smått absurt att vuxna akademiker plötsligt skulle tappa sin läsförmåga. Jag tror att vi kanske tolkar vårt eventuella motstånd mot att läsa längre texter som att vi är på väg att förlora en färdighet, när vi i själva verkat har svårt att ställa om mellan olika typer av koncentration. När vi använder oss av informations- och kommunikationskanaler som t ex Twitter (det finns f.ö. mycket få twitteranvändare under 25 år) så kräver det en helt annan läsart än när vi fördjupar oss i en fackbok i pappersformat. I Twitter flyger ögonen iväg över skärmen för att fånga upp nyckelord som leder oss till den där texten som är intressant just för oss. Vi skannar av flödet för att hitta de där personerna som vi vet att det alltid är intressant att diskutera med.

    Att sätta sig ner för att fördjupa sig i en tankegång, att gå in i en teoretisk begreppsvärld, det är något helt annat. Har vi suttit en stund med de sociala medierna kanske det krävs att vi tar en kopp te innan vi fördjupar oss i den där intressanta boken, bara för att kunna ställa om. Svårare än så är det inte – för oss. Men som sagt, det är något annat med barnen.

    Och sedan, att journalister tycker det är dumt att var och en sak få uttrycka (publicera) sin åsikt och hitta sitt eget sammanhang, det får väl stå för dem. Kanske finns det de i traditionella media som känner sig obehövda?

Kommentarer inaktiverade.